Leconte och Depardieu levererar en njutbar Maigret

Den belgiska författaren Georges Simenon var en synnerligen produktiv herre och en stor del av hans omfattande bibliografi utgjordes av romaner om pariskommissarien Jules Maigret.

Maigret utvecklades snabbt till en av den franskspråkiga romanens mest omtyckta och berömda rollfigurer. Inte konstigt att han synts på vita duken och på tv i många inkarnationer genom åren. Nu är det dags för att bekanta sig med ännu en.

I fredags var det svensk biopremiär för Maigret i regi av den forne arthousefavoriten Patrice Leconte, denna gång med Gérard Depardieu i rollen som den berömde kommissarien.

När jag först fick höra talas om att just Patrice Leconte skulle göra en Maigret-filmatisering kändes det lite som en match made in heaven och när jag nu sett det färdiga resultatet kan jag konstatera att även om filmen inte är någon fullständig fullträff så gjorde den mig heller inte besviken.

Rent visuellt är matchningen mellan Leconte och Simenon precis så perfekt som jag hoppats på.

Patrice Leconte använder sig av samma sparsmakade, återhållsamma och stillsamt eleganta visuellt och scenografiskt berättande som i exempelvis den briljanta nittiotalssuccén Den fula gubben (Monsieur Hire), en stil som åtminstone enligt mig stämmer väl överens med de bilder som Simenons texter förmedlar. Maigret är stämningsfull och elegant så det räcker och blir över.

Initialt var jag dock lite mer tveksam till idén att ge Gérard Depardieu huvudrollen. Det är inte en Depardieuliknande person jag ser framför mig när jag läser någon av Simenons romaner.

Därför är jag en aning överraskad över hur bra den franske giganten fungerar i rollen. För även om han inte förkroppsligar min bild av Maigret så gör han det till sinnet.

Depardieu gör ett mycket bra jobb och lyckas med starkt skådespeleri med hjälp av små medel alldeles utmärkt med att fånga skärpan, eftertänksamheten och den milda vresighet som kännetecknar Maigret-figuren.

Dessutom är det en åldrad och lite trött Maigret som skildras i den här filmversionen, något som såklart passar finemang för herr Depardieu att gestalta.

Med detta sagt så dras Maigret med en del brister också. Främst tänker jag då på ett väl lågt berättartempo emellanåt samt att rollfigurerna förutom Maigret själv känns underutvecklade och saknar djup.

Det är som att Leconte lagt så mycket tid och omsorg på stil och huvudroll att det övriga i viss mån behövt stressas fram. Men i allra högsta grad sevärd är Maigret under alla omständigheter.

Handlingen då? Maigret bygger på romanen Maigret och den unga döda (Maigret et la jeune morte) från 1954 och upprinnelsen för mysteriet är att en ung kvinna i balklänning hittas mördad i närheten av ett torg i Paris fashionabla nionde arrondissement.

Maigret kopplas in på fallet som har alla ingredienser för att bli ett knepigt sådant. Bara att identifiera henne ska visa sig bli krångligare än väntat. Sedvanligt lugnt, metodiskt och utrustad med stort tålamod tar sig Maigret an utmaningen att lösa mysteriet.

Ikonen Gabin som ikoniske Maigret

En tradition här på BleuBlancRouge är att uppmärksamma den legendariska skådespelaren Jean Gabins födelsedag den 17 maj.

Som traditionen bjuder görs detta genom att skriva några rader om en film ur hans synnerligen digra filmografi.

I år föll valet på något på sätt och vis dubbelt ikoniskt: den ikoniska Gabins första insats som Georges Simenons lika ikoniska figur kommissarie Jules Maigret.

Maigret gillrar en fälla (Maigret tend un piège) från 1958 är baserad på romanen med samma namn men Jean Delannoys film skiljer sig en del från sin litterära förlaga.

Delannoy som själv gjort manusbearbetningen tillsammans med bland andra dialogmästaren Michel Audiard har helt utefter dåtidens rådande trend så att säga noirifierat Simenons text och gjort den både hårdare och mer svartsynt.

Dessutom har man gjort vissa förändringar i handlingen som bland annat flyttats från Montmartre till Marais och berikats med ett antal figurer som inte finns i boken.

Förändringarna är inte nödvändigtvis alltid till det bättre men de funkar rent filmiskt.

För en visavi originaltexten mer trogen filmatisering kan man hitta i den brittiska tv-version med en lysande Rowan Atkinson i huvudrollen som gjordes för några år sedan.

Jean Gabin gör också Maigret med den äran, men i linje med filmens övriga uttryck är hans version av den berömda kommissarien mer hårdkokt än den som beskrivs i Simenons böcker.

Maigret gillrar en fälla brukar allmänt hållas som den bästa av de tre filmerna med Jean Gabin i titelrollen och jag är böjd att hålla med.

Det är en väl fungerande och underhållande film noir med atmosfärdrypande foto i svartvitt, bra bett i dialogen och en spänning som håller i sig.

Jean Gabins närvaro är en kvalitetsgarant i sig och att en annan BleuBlancRouge-favorit i Lino Ventura dyker upp i en mindre roll gör saken sannerligen inte sämre.

Maigret gillrar en fälla kan nog vara lite knepig att få tag på i Sverige men i hösta släpptes den i en utmärkt, nyrestaurerad utgåva i Frankrike.

Intresset för Georges Simenons skapelse tycks hålla i sig över generationerna. Det har gjorts otaliga Maigret-filmatiseringar genom åren och så sent som förra året hade en ny film av Patrice Leconte kort och gott betitlad Maigret premiär i Frankrike.

I den är det ingen mindre än Gérard Depardieu som ikläder sig titelrollen. Återstår att se om den får svensk premiär också.