Lolas väg mot havet – och in i hjärtat

I dag tänkte jag ta upp en film som fick begränsad svensk biopremiär för två månader sedan men som sedan en tid tillbaka finns tillgänglig på svensk dvd och vod: det belgisk-franska dramat Lolas väg mot havet (Lola vers la mer) i regi av Laurent Micheli.

Här pratar vi om en film som med små medel och finmejslat skådespeleri uträttar filmiska stordåd, för Lolas väg mot havet är något av det finaste och gripande jag sett på film detta år. Det är en sorts roadmovie som blandar svärta och smärta med ljus och försoning i en mix som hela tiden känns trovärdig och naturtrogen i tonen.

Lolas väg mot havet handlar om den unga transkvinnan Lola (spelad av Mya Bollaers). Hon bor på ett ungdomshem efter att hennes pappa (spelad av Benoît Magimel) slängt ut henne när hon berättat att hon identifierar sig som Lola och inte som den Lionel som hon föddes som.

När filmen inleds beger sig Lola till sin mammas begravning, bara för att mötas av att pappan flyttat tiden för att hon ska missa den och att han blir rasande över att hon trots allt dyker upp. Mötet mellan dem blir explosivt, men det faller sig ändå så att de så småningom, mot faderns vilja, hamnar i samma bil på en gemensam resa till kusten för att där sprida ut moderns aska.

Som i alla roadmovies blir det inte bara en geografisk resa utan även en resa inåt för rollfigurerna, i detta fall inte minst pappan.

Mya Bollaers har med rätta hyllats och prisats för sin roll, bland annat blev hon första transkvinna att belönas med skådespelarpriset vid Magrittegalan, Belgiens motsvarighet till Guldbaggen. Och det var länge sedan jag såg Benoît Magimel så bra som i denna film. Samspelet mellan dem är också ytterst fint och starkt.

Laurent Micheli berättar ömsom med bildpoesi, ömsom med närmast Dardennelikt socialrealistisk ton och filmen är befriande osentimental i motsats till flera filmer med liknande teman.

Jag blev väldigt förtjust och tagen av den här filmen och den har funnits med mig i mina tankar sedan dess.

Livspusslet à la Dardenne light

Det är hög tid för den här bloggen att återigen bli vad den en gång var och alltid var tänkt att bli: en guide till populär- och finkultur från den frankofona världen. Dags att ta sikte på och förhoppningsvis närma mig det självpåtagna målet att skriva om de filmer från den sfären som tar sig hit till Sverige.

Denna omstart för BleuBlancRouge sker med den prisbelönta belgiska filmen När livet vänder (Nos batailles i original) som gick upp på svenska biografer i går den 3 maj. Den visades inom tävlan i en av undersektionerna vid förra årets filmfestival i Cannes och tog tidigare i år flera tunga priser (däribland bästa film och bästa regi) vid Magrittegalan, Belgiens motsvarighet till Guldbaggen.

När livet vänder är en film som är lätt att tycka om eftersom den genomsyras av en stor värme gentemot alla människor som skildras i den. I centrum av handlingen står lagerarbetaren Olivier (fenomenalt spelad av en en nedtonad Romain Duris). Hans arbetsdagar blir allt som oftast långa och slitsamma eftersom han är såväl förman som fackligt engagerad och övertidstimmarna blir många.

På hemmaplan kämpar hans fru Laura med att hålla ordning på vardagssysslorna och deras två barn, 6 och 9 år gamla. Tills det att hon utan ett ord försvinner. Hon lämnar ingen förklaring och heller inga spår efter sig. Vilket såklart vänder upp och ner på såväl Oliviers som barnens liv. Samtidigt som de naturligtvis är oroliga och funderar på vad som hänt Laura och om och när hon kommer att komma tillbaka så måste de såklart också hitta ett sätt för det vardagliga att fungera.

När livet vänder är den belgiske regissören Guillaume Senez andra långfilm och den ekar av influenser från landsmännen bröderna Dardenne, de regerande världsmästarna av socialrealistiska skildringar. Riktigt så hårtslående som Dardennebrödernas filmer är den inte, Senez målar med mer ljusare nyanser från sin palett, men den berör verkligen ändå. Inte minst tack vare en fantastiskt fin tonträff i såväl regi som skådespel.

Hela ensemblen glänser men jag vill ända slå ett extra slag för oerhört duktiga stjärnskottet Laetitia Dosch som spelar Oliviers syster Betty och som har alla möjligheter att bli en av sin generations allra främsta skådespelare.

Guillaume Senez berättar med små uttrycksmedel, litar på sina skådespelare och sin publik. Här finns inga pekpinnar hur vi ska känna eller tolka det som skildras. Han berättar sin historia utan och fördöma någon (även om det ligger en del samhällskritik mellan raderna) eller för den delen ge några egentliga förklaringar. När livet vänder är helt enkelt en skildring av livet som det kan se ut under dessa specifika förhållanden. En riktigt bra skildring dessutom!