Filles de joie – Belgiens hopp till Oscarsglädje

Högsäsongen för filmgalorna närmar sig med stormsteg. I Sverige har vi vår Guldbagge och i Frankrike har de sin César. Bara för att nämna två. Motsvarigheten i Belgien heter Magritte och anledningen att jag nämner just Belgien är att detta inlägg ska handla om just landets bidrag till kategorin bästa icke engelskspråkiga film vid årets upplaga av kronjuvelen bland filmgalor: amerikanska Oscars.

Filles de joie som den heter är regisserad av Frédéric Fontayne och Anne Paulicevich och finns just nu tillgänglig i Sverige via den årliga onlinefestivalen My French Cinema, men då under sin internationella titel Working Girls.

Det är en film som rör sig i den sedan många år starka socialrealistiska traditionen inom främst franskspråkig belgisk film. I frontlinjen går naturligtvis bröderna Dardenne men det finns andra starka uttolkare också. Fontayne/Paulicevich gör med Filles de joie ett inte alls oävet, men heller inte helt lyckat, försök att följa i deras fotspår.

I centrum för berättelsen som utspelas i en liten stad strax norr om den franskbelgiska gränsen står tre franska kvinnor som i hemlighet varje dag beger sig över gränsen för att där livnära sig genom att arbeta på en bordell. Men bara för att det handlar om tre prostituerade är Filles de joie egentligen inte en film om prostitution utan snarare en om tre kvinnors vardag, deras kamp för att få livet att gå ihop och det starka och solidariska bandet mellan dem.

Även om det finns en hel del mörker och brutalitet i deras respektive livssituationer så sipprar det också fram en hel del ljus i berättelsen. Deras liv innehåller också glädje och värme i form av den där starka samhörigheten mellan dem och genom alla situationer behåller de sin värdighet även när det ser som mörkast ut.

Sara Forestier, Noémi Lvovsky och Annabelle Lengronne levererar alla starka rollprestationer, främst den förstnämnda med sin typiskt nerviga och sårbara närvaro. Fotot av Juliette Van Dormael, dotter till den framgångsrike regissören Jaco Van Dormael för övrigt, förtjänar också extra omnämnande.

Så långt allt väl, men det finns som jag varit inne på tidigare saker som jag tycker inte riktigt fungerar lika bra i filmen. Manuset till exempel känns lite ofärdigt och handlingsförloppet känns inte i alla lägen helt trovärdigt och några av de manliga skådespelarna tillåts spela över rätt rejält.

Bristerna till trots är Filles de joie en film som känns i magtrakten. Jag är dock lite tveksam till dess utsikter att nå hela vägen till en nominering till den där Oscarstatyetten. Då är nog chanserna större för det franska bidraget Vi två (Deux).

Möjligheterna till priser hade varit bättre på hemmaplan men årets Magritte-gala är inställd på grund av coronapandemin.

Melankoli och en magnifik Poelvoorde

Efter en lång tid av lågintensiv verksamhet här på bloggen känner jag att det är dags för en nystart. För att ytterligare understryka att det är en nystart det handlar om så får från och med i dag BleuBlancRouge dessutom nytt utseende.

En fördel med att jag av olika anledningar inte på långa vägar kunnat hålla den publiceringstakt som jag önskat är att jag nu har massor av material att skriva om. Ur högen av filmer som jag sett, men ännu inte behandlat här på bloggen, hämtar jag den franska regissören Fabienne Godets Une place sur terre från 2012. Sedan förra veckan finns den utgiven på svensk dvd med titeln En plats på jorden.

Filmen utspelas huvudsakligen i Bryssel och handlar om Antoine. Han är en medelålders fotograf, tydligt märkt av livets hårda törnar, och hans enda egentliga vän är den 7-årige grannpojken Matéo. Av en slump råkar han en dag höra hur en ung kvinna i en lägenhet mitt emot hans egen spela ett stycke av Chopin på ett piano.

Han blir instinktivt fängslad av henne. I smyg börjar hon fotografera henne så ofta han kan. Hon verkar lika sorgsen och desillusionerad som han. En nyårsaftonskväll sker dock något som förändrar situationen och som sammantvinar deras öden.

Det här är en nedtonad, melankolisk och lite sorgsen historia, men grundklangen är trots det tämligen ljus och hela anrättningen strålar av mänsklig värme.

En plats på jorden är en variation på en typ av film som det trots allt redan finns en hel del av och själva manuset är i ärlighetens namn inte särdeles unikt. Men det finns inredienser i filmen som gör att den trots allt lyfter. Fabienne Godet berättar långsamt och inkännande med ett fint bildspråk och fotot är bitvis oerhört vackert.

Filmens enskilt största tillgång är dock den lite säregne belgiske skådespelaren Benoît Poelvoorde som verkligen briljerar i rollen som Antoine. Helt i sin ordning fick han förra året priset för bästa manliga huvudroll vid Magrittegalan, Belgiens motsvarighet till Guldbaggegalan, för sin insats.

Få en fläkt av VM utan inblandning av fotboll

Fotbolls-VM för herrar rullar vidare där borta i Brasilien. Om du i motsats till mig inte är särskilt intresserad av fotboll kan jag i kulturens tecken erbjuda ett alternativ som trots allt har gemensamma beröringspunkter med det som sker på fotbollsplanen i kväll. När de sista åttondelsfinalerna genomför är nämligen både Belgien (mot USA) och Argentina (mot Schweiz) i elden. Den sedan några veckor i Sverige dvd-aktuella filmen Tango libre har både belgiska och argentinska inslag. Att den dessutom är riktigt bra gör naturligtvis inte saken mindre relevant.

Tango libre var flerfaldigt nominerad vid årets Magritte-gala, Belgiens svar på Guldbaggen, och det är lätt att förstå varför för det är en riktigt bra film. Det är ett lite avigt och egensinnigt romantiskt drama som utspelas på ett fängelse. JC är en lite försynt och försiktig fängelsevakt, svältfödd på mänsklig närhet och beröring. Det får han på den tangokurs som han går på efter arbetstid. Där får han bra kontakt med Alice och JC blir intresserad av henne. Därför blir han rejält konfunderad och överraskad när hon senare dyker upp på fängelset för att under besökstid. Han blir inte mindre konfunderad över att hon dessutom verkar ha nära förbindelse med två av fångarna.

Regelverket är extremt tydligt när det gäller denna typ av situation och JC tar ett steg tillbaka. Men nyfikenheten på och känslorna för Alice tar snart överhanden och han närmar sig, trots att det är strängt förbjudet, henne. När en av de fångar som Alice är involverad med får reda på att hon går på samma danskurs som en av fångvaktarna blir han rasande svartsjuk och beslutar sig för att själv lära sig tango. Vilket hade varit svårt att administrera inom fängelsemurarna. Om det inte vore så att det finns ett antal argentinska medfångar. För det är få saker som argentinare är så passionerade inför (det skulle väl kanske vara fotboll då) som tango.

Om det hade stannat vid något så oskyldigt som tango hade det kanske inte varit några problem men det är stora känslor i svajning och ett olycksbådande händelseförlopp är i gång.

Tango libre är en i långa stunder båda smart och sensuell film. Mycket av stämningen ligger i det fina fotot och den suveränt rytmiska klippningen. Framförallt dansscenerna är något alldeles extra. Regissören Frédéric Fontayne är en utmärkt personinstruktör, det har han visat i tidigare filmer som exempelvis den i Sverige biovisade En erotisk affär (Une liaision pornographique) från 1999. Med hjälp av en duktig ensemble med François Damiens (som spelade svenske Markus i Nathalie), Sérgi Lopez och Anne Paulicevich i spetsen gör han Tango libre till en synnerligen välagerad film som trots de handlingsmässiga excentriskheterna känns trovärdig och på riktigt.

Den huvudsakliga invändning jag har är att jag inte är helt tillfreds med slutet av filmen där lite av den där trovärdigheten går förlorad, men det är naturligtvis inget jag går på i detalj här. Alldeles oavsett tycker jag att det här är en film som du ska se. Det, i mitt tycke mindre lyckade, slutet påverkar inte helhetsintrycket att det här är en bra film så min rekommendation kvarstår: se Tango libre. Det har definitivt en hel del allvar i botten och en god portion melankoli i klangbottnen, men det förhindrar inte att det i slutändan är en film att bli glad av.

Hjärtvärmande Victor och Josefine flerfaldigt prisbelönad

De nationella filmgalorna genomförs en efter en under denna filmgalornas högsäsong. I går kväll var det dags för det frankofona Belgiens gala Les Magrittes du Cinéma att delas ut i Bryssel. Magritte är ett tämligen nyinstiftat pris, årets gala var blott den fjärde, men nog är det redan ett eftertraktat pris i Belgien.

Kvällens vinnare blev fina Victor och Josefine (Ernest et Célestine i original) som bland annat tog hem du tunga priserna för bästa film och bästa regi. Benoît Poelvoorde vann sin första Magritte för bästa manliga huvudroll för Une place sur la terre och priset för bästa kvinnliga huvudroll gick till Pauline Etienne för La Religieuse.

Noterbart från galan var också att Blå är den varmaste färgen vann priset för bästa medproducerade utländska film.

Victor och Josefine har som jag har skrivit om tidigare chans på ett annat fint pris eftersom den är nominerad till en Oscar för bästa animerade långfilm.