Det är möjligt att det här är lite off topic på en frankofilblogg men när två av mina absoluta favoritämnen, Woody Allen och Frankrike, återigen kombineras kan jag inte riktigt låta bli. Huruvida den hör hemma här eller inte är naturligtvis en definitionsfråga. Det uttalas bara något enstaka ord på franska i filmen men eftersom den till allra största del utspelas på den franska Rivieran så tycker jag nog ändå att den är kvalificerad.
Magic In The Moonlight, som gick upp på svenska biografer för tre veckor sedan, är Woody Allens andra franska projekt på senare år. Eftersom Woody Allen sedan jag vid mitten av 80-talet först blev bekant med hans filmer varit en av mina absoluta favoritregissörer är det alltid med stora förväntningar jag bänkar mig i biofåtöljen för att se varje ny film han gör. Och eftersom hans förra franska projekt Midnatt i Paris var en sådan formidabel höjdare var det med extra höga förväntningar jag slog mig ner i biosalongen för att se denna film. Tyvärr så infriades inte dessa förväntningar riktigt. Magic In The Moonlight är något av en mellanfilm. Men eftersom Woody Allen nu har en så hög lägstanivå så är det ändå en underhållande och angenäm att se den.
Magic In The Moonlight utspelas på 1920-talet och handlar om Stanley, en cynisk och lite bitter medelålders brittisk man som livnär sig som illusionist. Han turnerar världen som sitt kinesiska alter ego Wei Ling Soo. Som den illusionist han är, tränad att lura och domptera sin publik, tror han inte ett dugg på de som påstår sig besitta magiska krafter. Det är till och med så att han som sidosysselsättning avslöjar sådana. Efter en av sina utsålda föreställningar får han besök av en gammal vän och kollega.
Howard som han heter har i södra Frankrike träffat den unga amerikanskan Sophie som säger sig vara ett medium i kontakt med andevärlden. Howard har försökt men inte lyckats se igenom henne och ber om hjälp med att avslöja Sophie. Stanley nappar direkt på erbjudandet och reser till Azurkusten för att konfrontera henne. Han anstränger sig verkligen och gör sitt yttersta men måste efter ett tag ställa sig frågan: kan det vara så att hon verkligen har de förmågor hon påstår sig ha? Det blir en tid när Stanley tvingas fundera över både den ena tvärsäkra uppfattning han haft efter den andra.
Magic In The Moonlight delar en del av de ingredienser som några av Woody Allens allra bästa och mest inspirerade filmer har. Det är en bitterljuv periodfilm med inslag av magi och övernaturlighet som bjuder på funderingar och existentiellt funderande kring de stora livsfrågorna. Ändå blir det inte alls lika bra som i exempelvis Kairos röda ros, tidigare nämnda Midnatt i Paris och den orättvist förbisedda Scoop. Nyckelordet här är inspirerade. Det är den stora skillnaden. Magic In The Moonlight känns nämligen tämligen oinspirerad, som något Woody Allen valt att göra i väntan på att nästa riktigt bra manusidé ska dyka upp.
Det är angenämt och titta på och lättsamt underhållande men utan spets och udd. Här finns några fina och fyndiga one liners men det är ovanligt långt mellan skratten och för en gångs skull känner jag att det går att sätta vissa frågetecken inför Woody Allens personregi. Colin Firth, som spelar Stanley, känns inte helt bekväm i rollen och kemin mellan honom och annars utmärkta Emma Stone, som spelar Sophie, haltar.
Det Magic In The Moonlight är framför annat är oerhört tilltalande rent visuellt. Kostymerna och scenografin är utsökta och det Sydfranska landskapet är välfångat i all sin ljuvliga prakt. Fotot, som är signerat den iranskfranske mästerfotografen Darius Khondji, är fantastiskt och fångar perfekt det sensuella och varma sydfranska ljuset. På sätt och vis kan man kanske säga att det är just ljuset och landskapet som spelare den verkliga huvudrollen i filmen. I så fall är det en övertygande huvudrollsinnehavare vi pratar om. Om det gått att nominera det sydfranska ljuset och landskapet till någon form av pris för bästa huvudroll hade jag tveklöst gjort det.
BleuBlancRouge 