Ozon provocerar och berör – igen

François Ozon har egentligen alltid påmint en hel del om Luis Buñuel men frågan är om han någonsin har gjort det mer än i sin nya film Jeune et jolie från förra året. Likheterna är så många att vissa till och med kallat Jeune et jolie för en Belle du jour (eller Dagfjärilen som den fick heta i Sverige) 2.0.

Inte så konstigt att det blev så kanske med tanke på att Jeune et jolie innehåller flera blinkningar till Belle du jour, bland annat placerar Ozon huvudrollsinnehaverskan Marine Vacht i positioner som parafraserar några av de ikoniska som Buñuel placerade Catherine Deneuve i i sin klassiska film.

François Ozons filmer har alltid haft en voyeuristisk ådra och han är en distanserad och iakktagande filmmakare som med återhållet satirisk blick klarsynt och fängslande tar sig an det han vill skildra. I Jeune et jolie är det voyeuristiska draget starkare än någonsin och det är en aning problematiskt, vilket jag ska återkomma till senare.

En annan sak som hela tiden varit tydligt i François Ozons filmer är att han som filmskapare är starkt litterärt påverkad. Inte sällan finns där mer eller mindre tydliga kapitelindelningar, så också i Jeune et jolie. Den är indelad i fyra delar, alla inramade av en sång av Françoise Hardy.

Det litterära blir inte mindre tydligt av ett en dikt av 1800-talspoeten Arthur Rimbaud spelar en viktig roll i filmen. Men samtidigt är Jeune et jolie inte lika litterär som exempelvis Ozons förra film Bakom stängda dörrar (Dans la maison).

Jeune et jolie handlar om ett år i den unga flickan Isabelles liv. Vi får först möta henne när hon just ska fylla 17 år och är på sommarsemester med din familj. På semstern blir hon av med sin oskuld till en tysk pojke. Det är en upplevelse som hon känner sig likgiltig inför. När berättelsen sedan fortsätter har det blivit höst och hon fortsätter att utforska sin sexualitet.

Utan att vi får någon som helst förklaring till varför så har hon nu vid sidan av sina gymnasiestudier börjat arbeta som prostituerad och vi får följa med på flera möten med olika typer av klienter med olika typer av önskemål. Isabelle lyckas hålla det hela hemlighet och tycks inte ta skada av det hon gör, men hela tiden finns det en känsla av hotfullhet över situationen och till slut händer något som ställer saker på sin spets.

Sin vana trogen ställer sig François Ozon vid sidan av sin berättelse, mer som observatör än skildrare. Han varken dömer eller skönmålar det Isabelle håller på med. Tolkningen av det som sker lämnar han över till åskådaren och det är något som jag i grund och botten gillar. Men i samband med de många och ofta ganska explicita sexscenerna uppstår ändå i mina ögon ett problem.

Här känner jag mig som åskådare inte helt bekväm med hur det voyeuristiska kameraarbetet närgånget registrerar Isabelles kropp. Å andra sidan så är det kanske just denna obekvämhetskänsla som François Ozon är ute efter att skapa hos betraktaren? Att belysa hur fin skiljelinjen mellan subjekt och objekt är och hur omärkbara gidningarna däremellan kan vara.

En annan mycket möjlig tolkning är att han vill visa på att vi alla i dagens genomsexualiserade samtid på ett eller annat sätt är voyeurer. Häri ligger också mycket i det som gör François Ozon till en så spännande regissör. Han moraliserar aldrig och levererar ytterst sällan färdiga svar. Tolkningsmöjligheterna han lämnar är många och han är något av en mästare på öppna och gåtfullt stämningsfyllda slut.

En annan lite problematisk sak med Jeune et jolie är att François Ozon neutrala hållning till det han skildrar gör att den tangerar en mytbild av den lyckliga horan som fransk film tyvärr historiskt sett har varit förtjust i. Jag skriver tangerar eftersom jag ändå tycker mig kunna läsa in, det handlar ju mycket om att läsa undertext hos François Ozon, att han inte är ute efter att förmedla den bilden.

En annan sak som jag tycker räddar Jeune et jolie från att trampa ner i dessa grumliga vatten är att det i själva verket inte är en film om prostitution. I grund och botten är det en film om ungdomlig oskuldsfullhet och aningslöshet och de faror som lurar på en person i det där sköra gränslandet mellan ungdom och vuxenliv. Prostitutionen är i Jeune et jolie enbart en metafor för dessa allehanda faror.

Det här är helt enkelt en uppväxtfilm, eller en filmisk bildungsroman om man vill fortsätta att använda litterära referenser. Och som sådan är Jeune et jolie mycket intressant och fängslande. Dessutom mycket välspelad. Det går inte annat än att konstatera att Marine Vacht är ett fynd i huvudrollen.

Jeune et jolie ställer många spännande frågor. Bland annat går den som att se som en Ozonsk kommentar kring vad som händer med sexualiteten, främst hos ungdomsgenerationen, i en värld som vår där porren aldrig är längre är ett datorklick bort.

Det är i dagsläget oklart när, om ens om, Jeune et jolie får svensk premiär. Ingen sådan är ännu planerad. Det vore väldigt tråkigt om den inte kommer att visas här. Dels för att det är en bra film, dels för att den säkerligen kan leda till många spännande diskussioner.

Buñuel möter Sartre i fransk kultklassiker

Mitt projekt att undersöka mina frankofila rötter genom att se om några av de filmer som verkligen fick mig att älska fransk film går sakta men säkert vidare. Den här gången har jag sett om Livet är en lång lugn flod (La vie est un long fleuve tranquille) från 1988. Att jag gillade den då säger sig självt, annars hade den ju inte varit aktuell i detta sammanhang, men faktum är att jag nog är ännu mer förtjust i den nu. Eller jag kanske ska säga så här: jag tror att jag förstår den bättre nu.

Jag var trots allt bara 17 år då jag såg den första gången och när jag nu närmar mig de fyrtio med stormsteg har jag naturligtvis betydligt mer livserfarenhet och kunskap för att kunna upptäcka och tillgodogöra mig de satiriska undertexter som döljer sig under den mörkt farsartade och skruvade ytan som nog i ärlighetens namn var vad jag då begrep och fastnade för.

Livet är en lång lugn flod är en film som verkligen vinner på att ses om. Det manus som den långfilmsdebuterande regissören Etienne Chatiliez skrev tillsammans med Florence Quentin är mycket mer mångbottnat än man först kanske kan tro. Själva grundberättelsen är enkel. En sköterska på en förlossningsavdelning byter som en hämnd på läkaren som hon haft en långvarig relation med plats på två nyfödda barn. Vilket förändrar deras liv radikalt.

Rikemansbarnet Momo får växa upp som en medlem i den fattiga arbetarklassfamiljen Groseille medan deras dotter Bernadette i sin tur hamnar hos den rika familjen Le Quesnoy. När sköterskan i ett ytterligare led av hämnden mot läkaren 12 år senare berättar om förväxlingen vänder det naturligtvis upp och ner på de båda familjernas tillvaro. För att skona Bernadette kommer de överens om att att inte berätta för henne medan Momo, mot en ekonomisk ersättning, får veta sanningen och flytta hem till sin biologiska familj. Allt frid och fröjd? Absolut inte. Ingen av familjerna blir sig lik igen.

Upplägget är alltså klassiskt farsartat men Etienne Chatiliez och Florence Quentin har högre ambitioner än så. Som en lightversion av Luis Buñuel driver de hejdlöst med och slår hål på den franska borgarklassens emellanåt uppblåsta fernissa. Men i skillnad mot Buñuel nöjer de sig inte med det, även arbetarklassen får sig en släng av sleven.

Livet är en lång lugn flod spelar skickligt på klassklyschor och fördomar och ger sig huvudstupa in i ett existentialistiskt filosofiskt resonemang kring att vi människor i pressade situationer söker efter minsta gemensamma nämnare och att vi, stora klasskillnader till trots, därmed egentligen kanske inte är så olika.

Livet är en lång lugn flod är en mörk och djupt satirisk komedi, hejdlöst rolig i bland medan skrattet vid andra tillfällen fastnar i halsen. Det var som sagt Etienne Chatiliez första långfilm (den är delvis inspelad i hans hemstad Roubaix i departementet Nord) och många av skådespelarna i ensemblen saknade även de tidigare erfarenheter av att filma.

Allt detta leder till att filmen har en oslipad känsla över sig, något som faktiskt bara är till fördel. Det ger en råhet och äkthet som ytterligare förstärker berättelsen och satiren. Extra roligt är det (med facit i hand) att se en då mycket ung Benoît Magimel i sin debutroll (som Momo). Att han hade något extra syntes redan då men att han skulle bli så framgångsrik som han har blivit var svårt att förutse.

Livet är en lång lugn flod blev den mest sedda inhemska filmen i Frankrike 1988 och vann året efter 4 César-priser. Med tiden har den också blivit en riktig kultrulle på hemmaplan. Även här i Sverige blev den vid sin premiär omtalad och en skaplig publiksuccé.