Adam – gripande och varmt kvinnodrama

Fortfarande begränsad av coronapandemin så börjar ändå bioverksamheten att komma igång mer och mer igen. De stora publikfriarna till biopremiärer skjuts förvisso fortfarande på framtiden, men det för å andra sidan med sig att smalare filmer får mer plats på repertoaren.

Som till exempel den marockansk/fransk/belgiska pärlan Adam i regi av långfilmsdebutanten Maryam Touzani som får sin svenska biopremiär i dag fredag. Den hade sin urpremiär vid förra årets Cannesfestival och var Marockos bidrag till årets Oscar för bästa icke engelskspråkiga film.

Adam är en lågmäld, synnerligen vackert fotograferad och gripande film om två kvinnor som på varsitt sätt får sina liv kringskurna av traditionella syner på kvinnoroller. Den utspelas i Casablanca och dit anländer unga Samia, höggravid med ett utomäktenskapligt barn. Hon säker tak över huvudet och ett jobb men ingen vill härbärgera henne. Det vill egentligen inte den strikta ensamstående änkan Abla heller, men hennes åttaåriga dotter övertalar henne att trots allt göra det.

Abla är skeptisk till nykomlingen och vill helst att Samia bara håller sig undan och att hon ska kunna driva sitt lilla bageri, som hon efter makens död sköter om helt själv, i fred. Abla stålsätter sig men snart börjar det, med små steg i taget, visa sig att mötet mellan de två kvinnorna ska förändra deras liv.

Maryam Touzani håller berättelsen i strama tyglar och låter den få tid att utvecklas. Nisrin Erradi och Lubna Azabal är bägge mycket bra i sina roller som Samia respektive Abla och det fantastiska fotot signerat Virginie Surdej ger filmen visuell sensualism och värme som smittar av sig. Adam är med andra ord ett utmärkt alternativ för ett biobesök såhär nu när höstmörkret och kylan knackar på dörren.

Stenhårt och snyggt – men hade förtjänat större kostym

Den verklighetsinspirerade belgiska actionthrillern Mördarna (Tueurs i original) från 2017 släpptes i förra månaden på svensk dvd. Den har av flera liknats vid Michael Manns 90-talsklassiker Heat och jag till viss del förstå det även om den inte når de höjderna, men trycket i actionsekvenserna påminner absolut om varandra. Liksom det täta och verklighetstrogna berättandet.

Men Heat hade något som Mördarna aldrig ges möjligheten till – tid för storyn att utveckla sig. Michael Manns film klockade in på strax under tre timmars speltid medan Mördarna bara är hälften så lång och 86 minuters speltid är på tok för kort för att utnyttja berättelsens potential.

Vilket är väldigt synd för som till exempel miniserie för tv hade Mördarna haft alla möjligheter att bli något alldeles extra. Riktigt vassa skådespelare, stilsäker regi och en spännande och oförutsägbar historia för att nämna några ingredienser.

I detta korta format hastar vi genom skeendet och det ger filmen ett ofärdigt intryck och abrupt händelseförlopp. Annars finns det som sagt en hel del att glädja sig åt med Mördarna.  Några av Belgiens främsta skådespelare återfinns i de bärande rollerna. Olivier Gourmet spelar ärrade rånaren Franck och Bouli Lanners och Lubna Azabal spelar poliserna som är honom i hälarna.

Franck vill genomföra en sista kupp för att sedan dra sig tillbaka. Allt går inledningsvis helt enligt planerna men sedan går det snett. Polisen dyker oväntat upp och på ett sätt som tyder på att någon vill sätta dit honom. Men vem och varför? Franck har inget annat val än att försöka gå till botten med det hela.

Som jag inledningsvis var inne på är detta en berättelse inspirerad av verkliga händelser, närmare bestämt en serie ännu ouppklarade mord i början av 90-talet i den belgiska provinsen Brabant. François Troukens, som regisserat filmen tillsammans med Jean-François Hensgens, har själv en bakgrund som kriminell och hans input är säkert en del i förklaringen att filmen trots sina brister känns autentisk och trovärdig.

Det är hårt, snyggt iscensatt och definitivt sevärt. Synd bara att filmen inte gavs den utrymmesmässiga kostym som den hade behövt för att verkligen komma till sin rätt.