Ett senkommet tv-tips inför kvällen!

Med start klockan 22.15 i kväll visar SVT2 Louis Malles Lacombe Lucien. Det är en film som jag absolut tycker att du ska ta chansen att se om du ännu inte har gjort det.

Jag skrev om den i höstas i samband med att Patrick Modiano, som tillsammans med regissör Malle skrev filmens manus, just belönats med Nobelpriset i litteratur. Såhär skrev jag då:

”Ett annat sätt att ge sig in i Nobelpristagaren Patrick Modianos värld än att läsa någon av hans många böcker är att se filmen Lacombe Lucien från 1974. Filmen som regisserades av Louis Malle nominerades till en Oscar för bästa icke engelskspråkiga film men förlorade den kampen till Federico Fellinis Amarcord. Lacombe Lucien möttes av övervägande positiv kritik men uppfattades samtidigt av vissa hemma i Frankrike som rejält provokativ och kontroversiell.

Louis Malles och Patrick Modianos manus om en ung pojke som 1944 efter att ha nobbats av den franska motståndsrörelsen i stället ansluter sig till medlöparna till den tyska ockupationsmakten tog upp ämnen som det inte alls var populärt att gräva i. Som till exempel det faktum att inte alla fransmän kämpade mot tyskarna. Polemiken på hemmaplan fick Louis Malle att lämna Frankrike för USA.  Han skulle dock 1987 komma att under triumfartade former återvända till fransk film med en annan film som utspelas under ockupationsåren; mästerverket Vi ses igen, barn (Au revoir les enfants). Det är dock en annan historia som jag får återkomma till vid senare tillfälle.

Att just Louis Malle och Patrick Modiano skulle finna varandra känns såhär i efterhand inte som någon överraskning. De är i mångt och mycket samma andas barn rent tematiskt. När Peter Englund läste den korta och kärnfulla motiveringen ”för den minneskonst varmed han frammanat de ogripbaraste levnadsöden och avtäckt ockupationens livsvärld” till varför Patrick Modiano tilldelats årets Nobelpris i litteratur kunde han lika gärna ha talat om Louis Malles filmografi. Deras konstnärliga temperament påminner också om varandra.

Teori och praktik kan dock som bekant vara synnerligen skilda saker men den färdiga filmen Lacombe Lucien är ett bevis på att ett samarbete mellan Louis Malle och Patrick Modiano inte bara på pappret var en riktigt bra idé. Det är bara synd att de aldrig gjorde någon mer film ihop.

Lacombe Lucien bygger delvis på Louis Malles egna upplevelser och utspelas alltså 1944. Det är juni månad och de allierade truppernas landstigning i Normandie utspelas på distans som någon sorts historisk fond.

Berättelsen utspelas på annat håll. Den 17-årige pojken Lucien Lacombe bor i ett litet lantligt samhälle under Vichyregimen och känner sig lite utanför. Han vänder sig till motståndsrörelsen för att finna ett sammanhang och för att få höra till. Då tar han i stället kontakt med franska Gestapo och där tas han emot. Han gillar, och är inte sen att utnyttja, den makt han får via sin nya position men samtidigt blir han förälskad i och börjar närma sig en judisk tjej.

Lacombe Lucien är en fängslande, komplex och mångbottnad film. Louis Malle berättar lugnt, långsamt och metodiskt och manuset ställer många intressanta frågor, inte minst kring ondska och var den uppstår. Avsaknaden av tydliga moraliska pekpinnar och ett öppet avståndstagande till huvudpersonens val att liera sig med den tyska ockupationsmakten var en starkt bidragande orsaker till att Lacombe Lucien provocerade många, men den här filmen är så smart och skickligt uppbyggd rent manusmässigt att något sådant inte behövs. Den når samma effekt som dessa pekpinnar eller ett öppet avståndstagande skulle ha gjort ändå, bara på ett mycket mer subtilt och tankeväckande sätt. Det råder ingen som helst tveksamhet om att herrar Malle och Modiano står på humanismens sida.”

Louis et Patrick, c’est pas Malle ça

Ett annat sätt att ge sig in i Nobelpristagaren Patrick Modianos värld än att läsa någon av hans många böcker är att se filmen Lacombe Lucien från 1974. Filmen som regisserades av Louis Malle nominerades till en Oscar för bästa icke engelskspråkiga film men förlorade den kampen till Federico Fellinis Amarcord. Lacombe Lucien möttes av övervägande positiv kritik men uppfattades samtidigt av vissa hemma i Frankrike som rejält provokativ och kontroversiell.

Louis Malles och Patrick Modianos manus om en ung pojke som 1944 efter att ha nobbats av den franska motståndsrörelsen i stället ansluter sig till medlöparna till den tyska ockupationsmakten tog upp ämnen som det inte alls var populärt att gräva i. Som till exempel det faktum att inte alla fransmän kämpade mot tyskarna. Polemiken på hemmaplan fick Louis Malle att lämna Frankrike för USA.  Han skulle dock 1987 komma att under triumfartade former återvända till fransk film med en annan film som utspelas under ockupationsåren; mästerverket Vi ses igen, barn (Au revoir les enfants). Det är dock en annan historia som jag får återkomma till vid senare tillfälle.

Att just Louis Malle och Patrick Modiano skulle finna varandra känns såhär i efterhand inte som någon överraskning. De är i mångt och mycket samma andas barn rent tematiskt. När Peter Englund läste den korta och kärnfulla motiveringen ”för den minneskonst varmed han frammanat de ogripbaraste levnadsöden och avtäckt ockupationens livsvärld” till varför Patrick Modiano tilldelats årets Nobelpris i litteratur kunde han lika gärna ha talat om Louis Malles filmografi. Deras konstnärliga temperament påminner också om varandra.

Teori och praktik kan dock som bekant vara synnerligen skilda saker men den färdiga filmen Lacombe Lucien är ett bevis på att ett samarbete mellan Louis Malle och Patrick Modiano inte bara på pappret var en riktigt bra idé. Det är bara synd att de aldrig gjorde någon mer film ihop.

Lacombe Lucien bygger delvis på Louis Malles egna upplevelser och utspelas alltså 1944. Det är juni månad och de allierade truppernas landstigning i Normandie utspelas på distans som någon sorts historisk fond.

Berättelsen utspelas på annat håll. Den 17-årige pojken Lucien Lacombe bor i ett litet lantligt samhälle under Vichyregimen och känner sig lite utanför. Han vänder sig till motståndsrörelsen för att finna ett sammanhang och för att få höra till. Då tar han i stället kontakt med franska Gestapo och där tas han emot. Han gillar, och är inte sen att utnyttja, den makt han får via sin nya position men samtidigt blir han förälskad i och börjar närma sig en judisk tjej.

Lacombe Lucien är en fängslande, komplex och mångbottnad film. Louis Malle berättar lugnt, långsamt och metodiskt och manuset ställer många intressanta frågor, inte minst kring ondska och var den uppstår. Avsaknaden av tydliga moraliska pekpinnar och ett öppet avståndstagande till huvudpersonens val att liera sig med den tyska ockupationsmakten var en starkt bidragande orsaker till att Lacombe Lucien provocerade många, men den här filmen är så smart och skickligt uppbyggd rent manusmässigt att något sådant inte behövs. Den når samma effekt som dessa pekpinnar eller ett öppet avståndstagande skulle ha gjort ändå, bara på ett mycket mer subtilt och tankeväckande sätt. Det råder ingen som helst tveksamhet om att herrar Malle och Modiano står på humanismens sida.

Från Paris till Oslo

Nu ska jag ta ut svängarna en aning på bloggen. Jag ska nämligen inleda detta inlägg med att rekommendera den norska filmen Oslo 31 augusti som hade svensk biopremiär i fredags och som häromveckan vann priset för bästa film vid årets upplaga av Stockholms filmfestival. Eftersom jag inte har sett alla de andra filmerna som visades på festivalen kan jag omöjligt uttala mig om huruvida den var en värdig vinnare.

Vad jag med säkerhet kan säga är dock att Oslo 31 augusti är en riktigt bra film. Det låter väl fint men vad har en norsk film i en frankofilblogg att göra, kanske du tänker? Jo, det är faktiskt inte så hemskt långsökt. Oslo 31 augusti är nämligen baserad på den franske författaren Pierre Drieu La Rochelles roman Le Feu Follet från 1931. Samma roman som ligger till grund för Louis Malles film med samma namn från 1963 och som i Sverige, liksom den svenska översättning av romanen som släpptes på 80-talet, fick heta Tag mitt liv.

Pierre Drieu La Rochelle var en kontroversiell person som hade uttalade fascistiska åsikter och under den tyska ockupationen av Frankrike under andra världskriget aktivt stödde Hitler och Tyskland. I mars 1945 tog han sitt liv för att slippa stå till svars för sitt agerande. Han må ha haft rejält dunkla och ljusskygga politiska uppfattningar men att berättelsen i hans roman nu 80 år senare så bra låter sig överföras till en modern kontext och alltjämt känns så relevant säger en del om att han trots allt visste något om den mänskliga naturen. Tiderna har förändrats men de själsliga kvalen är delvis desamma.

Oslo 31 augusti följer Pierre Drieu La Rochelles ramberättelse tämligen väl och har har lyckats behålla mycket av samma dystra och drabbande stämning som både romanen och Louis Malles filmatisering dröp av. Bytet av miljö från Paris till Oslo fungerar också bra, trots att romanen känns så fast förankrad i det intellektuella Paris.

Oslo 31 augusti följer under ett dygn i protagonisten Anders liv. Han är smart och kommer från ordnad medelklassbakgrund. Trots att han haft alla möjligheter att lyckas i livet har det gått rejält snett för honom. När filmen inleds har han just klarat av en tids rehabilitering för sitt heroinmissbruk. Han står på gränsen till att kunna återvända till samhället men det har kastat in honom i djup depression. Han genomför ett misslyckats försök att ta sitt liv men beslutar sig för att ge livet en chans till. Under en dag då han ska lämna behandlingshemmet för att gå på en anställningsintervju söker han upp ett antal vänner och bekanta för att genom dem hitta en anledning till att fortsätta leva.

Om man bortser från det uppenbara att den utspelas i Oslo i stället för i Paris och protagonisten är narkoman inte alkoholist är upplägget i stort sett det samma i Oslo 31 augusti som i både roman- och filmversionen av Tag mitt liv. Men rent filmiskt skiljer sig Joachim Triers och Louis Malles versioner åt en hel del utöver att Triers film är i färg medan Malles tidiga nouvelle vague-film är i svartvitt.

Båda är förvisso direkt minimalistiska och dialogdrivna men om man ska dra fram en frankofil referens att likna Triers film med ligger de belgiska bröderna Dardenne mycket närmare till hands än Louis Malle. Oslo 31 augusti är mycket mer hårdslående socialrealistisk i sin framtoning än sådär typiskt franskt intellektualiserande filosofisk som Louis Malles film.

Missförstå mig inte nu, även Oslo 31 augusti är även den en smart film med avancerad nivå i dialogen men den blir aldrig så litterär som många av de mer pratiga franska nya vågen-filmerna hade en tendens att bli. Tag mitt liv är lite grand som en bildsatt lektion i existentialismen. Protagonisten rör sig också i berömda ”Sartre”-miljöer rent geografiskt.

En aspekt som är mycket mer framträdande i Oslo 31 augusti är också anhörigperspektivet. I Tag mitt liv cirkulerar det mesta kring huvudpersonen, Alain som han heter där, medan familjens och de mer närståendes smärta åtminstone indirekt kommer fram betydligt bättre i Oslo 31 augusti.

En annan viktig skillnad är att Joachim Trier ger sin film en personlig och poetisk ådra via ett fantastiskt bildspråk och suggestivt fotoarbete. Den poetiska ådran i Louis Malles film kommer snarare från hans känsliga användande av Eric Saties musik som soundtrack.

Det rör sig om två riktigt bra filmer som båda två absolut förtjänar att ses. Tag mitt liv var en viktig film för hur den franska nya vågen skulle utvecklas men om jag tvingas att välja en av de två filmversionerna av Pierre Drieu La Rochelles roman så väljer jag, faktiskt, den norska.