Häromveckan började HBO visa Irma Vep, med svenska Alicia Vikander i den ledande rollen. Det är Olivier Assayas själv som står för regin i denna nyinspelning i tv-serieformat av hans till nu lite bortglömda 90-talsfilm med samma namn.
I arthousefilmkretsar uppbär dock Irma Vep från 1996 någon sorts semiklassikerstatus och nu lyfts den i kölvattnet av tv-serien fram i ljuset igen.
Jag har inte börjat se tv-versionen än men tog häromdagen och såg om filmen och glädjande nog var det ett trevligt återseende för det är en film som jag tycker inte bara håller utan känns vital även med dagens ögon.
Visst finns det en hel del i Irma Vep som känns som en generisk arthousefilm från 90-talet men den har inte fastnat i sin tid.
Mycket tack vare att den redan då också förde tankarna till en annan tid: den franska nya vågens 60-tal.
För utöver att vara en smart satir över filmskapande i stort är Irma Vep också en välgjord och snygg Nouvelle vague-hyllning, filmad i svartvitt och med Truffaut-favoriten Jean-Pierre Léaud i en viktig roll.
Irma Vep handlar om den planerade produktionen av en nyinspelning av pionjären Louis Feuillades stumfilmsklassiker Les vampires från 1915.
Léaud spelar den excentriske regissören och Maggie Chung spelar en version av sig själv som handplockats att spela huvudrollen och Irma Vep.
Maggie är inte det mest självklara valet för rollen och ses på med lite misstänksamhet från vissa delar av teamet. Lite vilsen i situationen går hon verkligen in i sin research för rollen och tänjer på gränserna.
Det blir en inspelning som inte liknar någon annan med intriger och egon som ser till att hålla cirkusen igång.
Irma Vep är smart, rolig och resonerande kring kreativitet och konstnärlighetens villkor. Och dessutom en referensfest för den som intresserar sig för fransk filmhistoria.
BleuBlancRouge 