Ambitiös gangsterfilm i något för trång kostym

Den före detta polismannen Olivier Marchal som slog in på en helt ny bana och blev regissör, skådespelare och manusförfattare har jag varit inne på tidigare här på bloggen.

Bland annat i samband med att den första säsongen av den utmärkta och stentuffa polisserien Braquo, som han ligger bakom, släpptes på svensk dvd.

Nu har sent omsider även Olivier Marchals senaste långfilm, Les Lyonnais från 2011, släppts i Sverige – även direkt till dvd. Brottsplats: Lyon som den har fått heta här är en brett anslagen och underhållande gangsterberättelse med verklighetsbakgrund.

Efter ett antal samtal med en av de personer som förekommer i berättelsen har Olivier Marchal skrivit ett manus som blandar verkliga händelser med fiktion.

Berättelsen utspelas på två tidsplan men med samma rollfigurer i centrum. Parallellt med att vi i nutid får följa de åldrade och grånade medlemmarna i ett gangstergäng så får vi också se hur gänget under det tidiga 70-talet växte sig starkt och manövrerade sig upp i den undre världens hierarki.

Det nutida handlingsspåret följer gängets ledare Edmond Vidal (som är den vars berättelse har legat till grund för manuset). Han försöker leva ett lugnt och ordnat liv och har lämnat sitt tidigare liv bakom sig. Tror han. För plötsligt dyker en gammal vän från förr upp och det sätter hela situationen i gungning.

Man kan inte direkt anklaga Olivier Marchal för att slå någon sorts rekord i originalitet här, med sina teman om lojalitet, broderskap och hämnd är Brottsplats: Lyon inne på marker som otaliga andra gangsterfilmer tidigare trampat upp massor av stigar på.

Men det går heller inte att sticka under stol med att han är en skicklig hantverkare och kan utföra klichéerna väl. Men kanske är filmen ändå lite för snygg.

Gérard Lanvin, Tchéky Karyo och de andra i de åldrade versionerna av huvudkaraktärerna är lite sådär perfekt väderbitna och elegant grånade. De levererar förvisso stabila rollinsatser men blir ändå överglänsta av sina motsvarigheter i de yngre rollerna.

Olivier Marchals första manusutkast skulle ha motsvarat ungefär fyra timmar film, efter att ha filat en hel del på det och trimmat bort en hel del blev det till slut en film på drygt 90 minuter. Jag undrar om det kanske inte hade blivit bättre om man hade gått på det första utkastet och satsat på en miniserie för tv istället?

I den här versionen blir det lite rumphugget, även om korsklippningen mellan tidsplanen är snyggt utförd, och vissa skeenden inte tillräckligt utvecklade.

Det är en ambitiös berättelse han försöker sig på att berätta, men en långfilm i standardlängdformat var kanske inte den mest lämpade för att göra det. Ett långsammare berättarflöde med ännu mer tid för karaktärerna att utvecklas hade varit att föredra. Tro jag i alla fall.

Det känns som att det finns en hel del outnyttjad potential i berättelsen. Men återigen, Brottsplats: Lyon är en underhållande, snygg och hantverkssäker film som gott och väl motiverar att lägga 90 minuter av sitt liv på.

Brottsplats: Lyon är inte den enda franska film som lite i tysthet skickats ut i de svenska dvd-hyllorna i förra veckan. Samma dag släpptes även Mathieu Kassovitz starka och skakande synnerligen politiska krigsfilm L’Ordre et la Morale, då under den internationella titeln Rebellion.

Den skrev jag om redan i maj förra året och du kan läsa vad jag skrev om den här. Två bra, den ena dessutom riktigt bra, franska filmsläpp på samma dag: det är verkligen inte fy skam.

Mathieu Kassovitz engagerar och provocerar igen

Den som följde regissören Mathieu Kassovitz twitterkonto från tiden strax före den första omgången i det franska presidentvalet till det att den andra skulle avgöras kunde konstatera att han flitigt propagerade för att rösta blankt. Om det nu verkligen är han själv som står bakom twitterkontot i hans namn. Sådant kan man naturligtvis inte vara helt säker på.

Om vi för en stund åtgår från att det var stjärnregissören Mathieu Kassovitz som twittrade ut budskapet att det är lika bra att rösta blankt eftersom makten korrumperar, oavsett partifärg på presidenten, så går vore det inte särskilt överraskande med tanke på hans senaste film. Det går snarare helt i linje med den.

L’Ordre et la Morale som den heter bygger på verkliga händelser som inträffade i Nya Kaledonien, ett av Frankrikes återstående utomeuropeiska områden, i tiden mellan de två presidentvalsrundorna 1988.

Då sköt några kanakiska rebeller fyra gendermer till döds och tog ytterligare ett antal som gisslan. Allt i ett uppror i syfte att få börja förhandla om självständighet. Den franska regeringsmakten reagerar med att skicka dit elitsoldater, men också en tränad förhandlare vid namn Philippe Legorjus, spelad av Kassovitz själv.

Legorjus vill föröka få till en fredlig lösning och får bra kontakt med den lokala rebelledaren. Men eftersom man är just i slutspurten av presidentvalet så kompliceras situationen av ingen politiker är beredd att visa något som kan uppfattas som svaghet utan avsikten är hela tiden att sätta hårt mot hårt. Filmen inleds med en stark scen från det stora blodbad som det hela slutar i.

Mathieu Kassovitz har baserat sin film på den bok som den verklige Philippe Legorjus skrev några år efter händelserna, men faktum är att han har fått kritik från båda sidor av konflikten för att han ska ha tummat en del på sanningen och hela produktionsprocessen har varit kantad av kontroverser.

Den franska armén vägrade till exempel att vara behjälplig med material och input när det förstått vilken ton gentemot den som manuset hade och Kassovitz fick inte tillstånd att filma på plats i Nya Kaledonien.

När det var dags för den färdiga filmen att få sin premiär hindrades den från att visas i där. Ägaren av de största biograferna bedömde den som polemisk och för karikatyrartad och menade att den bara riskerade att riva upp gamla sår. Den ska dock senare ha visats på mindre biografer i delar av Nya Kaledonien.

Den exakta sanningshalten i filmen kan jag naturligtvis inte bedöma och det är klart att det skulle vara en brist om det skulle visa sig att den förmedlar rena felaktigheter, men jag tycker att det känns som att Mathieu Kassovitz är ganska balanserad i sin skildring av händelserna. Men jag kan förstå upprördheten från officiellt håll, det är ingen särskilt smickrande bild av de högre beslutsfattarna och hur Frankrike hanterade upproret som han för fram.

Det rör sig helt enkelt om gammalt kolonialt övervåld. Hur det än må vara med den exakta sanningshalten så är L’Ordre et La Morale än riktigt stark film, tveklöst Kassovitz bästa sedan genombrottet med den mästerliga förortsungdomsskildringen Medan vi faller (La Haine) från 1995.

Det är en tät, snygg och effektivt berättad film som trots sin dryga två timmar långa speltid aldrig tappar fart. Det är en film om maktens cynism och om hur (dåligt) Frankrike behandlar och har behandlat folket i sina forna och nuvarande kolonier och det finns några scener i den som är bland de allra starkaste jag har sett på många år.

Möjligtvis kan man anmärka på att Kassovitz i bland blir lite övertydlig och att filmen emellanåt kanske är just lite karikatyrartad när det gäller karaktärerna som den fått kritik för, men det är i sammanhanget mindre anmärkningar. L’Ordre et la Morale visar, efter bottennapp som Babylon A.D och Gothika att Mathieu Kassovitz fortfarande kan göra bra och angelägen film.

L’Ordre et La Morale visades vid förra årets filmfestival i Stockholm, då under den internationella titeln Rebellion, men när det gäller en mer allmän svensk biopremiär ser det riktigt mörkt ut. Vilket är synd.

Och när det gäller filmens grundtema, kanakernas längtan efter självständighet så är den processen fortfarande i gång. En folkomröstning om man ska kvarstå under franskt styre eller man ska bli självständiga är på gång. det är dock oklart när. Tidigast 2014 är det senaste budet.