Dalida – en sevärd film om en artist utöver det vanliga

För att nå ut i det moderna mediebruset har det blivit alltför vanligt att ta till överord och spetsa till saker och ting. Epitet som exempelvis ikon och legendar har blivit om inte vardagsmat så i alla fall för ofta använda. Men när det gäller den franska sångerskan Dalida är de synnerligen väl motiverade. För vilket avtryck hon gjorde under sin långa karriär – och vilken ikonstatus hon ännu uppbär i Frankrike såhär snart 33 år efter sin död!

Född i Egypten 1933 av italienska föräldrar hamnade hon 1954 i Paris där hon inledningsvis försökte sig på en karriär som skådespelare, men när hon aldrig riktigt fick chansen provade hon i stället lyckan som sångerska. Resten är som det brukar heta: historia.

Tiderna och de populärmusikaliska idealen skiftade men Dalida behärskade allt och hängde enkelt med i alla svängningar och svarade för en imponerande lång räcka hits i olika stilar. Någonstans i trakterna av 170 miljoner album och singlar av Dalida har till dags dato sålts världen över och hennes eftermäle inte minst i Frankrike är av nästan mytologisk karaktär.

1988, året efter att hon tagit sitt liv, utsågs hon i en omröstning i Le Monde till den näst mest inflytelserika franska personen, endast slagen av Charles de Gaulle. Och på tioårsdagen av hennes död invigdes Place Dalida, belägen i Montmartre, där en staty av henne också restes. Vi den tiden hade statyer endast rests över två andra kvinnor i Frankrike: Jeanne d’Arc och Sarah Bernhardt. Hon är också än i dag en av de stora gayikonerna i Frankrike.

Som artist var hennes liv alltså en framgångssaga nästan utan motstycke. Privat var det något helt annat, vilket det faktum att hon alltså valde att själv avsluta sitt liv skvallrar om. Och det är främst om det som huvudämnet för det här inlägget, Lisa Azuelos biografiska film Dalida från 2017 och som fick svensk biopremiär samma år, handlar om.

Det är en påkostad och gripande historia som dock har fått utstå en del kritik från efterlevande till några av de skildrade personerna för att inte ge en helt sanningsenlig bild av händelserna och personerna. Jag kan också känna att Lisa Azuelos gör det lite lätt för sig och spelar på känslosträngarna när det gäller de många tragiska händelser som kantade hennes liv i stället för att försöka ta sig in under ytan på personerna.

Den faller lite i samma fälla som många biografiska filmer gör, att bli mer av en redovisande exposé genom personens liv utan att ge någon egentlig djupare förståelse.

Med det sagt som vill jag ändå poängtera att jag tycker att Dalida är en sevärd film. Och om du inte kände till henne och hennes karriär tidigare så stiger sevärdheten i den naturligtvis ytterligare. För den lyckas verkligen med att skildra vilken extraordinär artist hon var och det liv hon levde var onekligen av det extraordinära slaget, inte minst med tanke på alla tragiska händelser som det innehöll.

Och så har vi såklart hennes fantastiska låtkatalog också. Filmens soundtrack är verkligen något utöver det vanliga och en bra väg in i Dalidas musikaliska universum.

Nu har amerikanerna gjort det igen…

Att på en frankfilblogg göra ett utfall över hur dåliga amerikanska nyinspelningar av franska filmsuccéer i de allra flesta fallen blir är naturligtvis verkligen att slå in öppna dörrar. Men jag kan inte låta bli. I veckan hade nämligen ett klockrent exempel på hur illa det kan gå premiär på de svenska biograferna.

För trots att de amerikanska producenterna anlitade originalregissören Lisa Azuelos att själv göra den amerikanska versionen av sin film LOL (Laughing Out Loud) från 2008 havererar projektet totalt. Nu var sannerligen inte heller originalfilmen något mästerverk men jag vill ändå slå ett slag för den. Inte minst i skenet av den undermåliga nu aktuella amerikanska versionen. Och helt oäven är inte den franska versionen. Tråkigt nog så har den franska versionen fått vare sig bio- eller dvdpremiär i Sverige. Att den undermåliga amerikanska får det säger en hel del om det svenska bioklimatet.

Om man bortser från den uppenbara skillnaden i skådeplats, Paris har blivit till Chicago, så är det i grund och botten inte jättemycket som skiljer de två versionerna av filmen åt. Lisa Azuelos har till viss del kopierat sin film, scen för scen och skillnaderna i händelseförloppet är mycket små. Ordningen på en del händelser har kastats om men mer än så är det inte. Ändå känns slutresultaten så olika.

Medan den franska versionen känns helt okej så är den amerikanska rent utsagt bedrövlig. Hur kan det bli så? Den enskilt största anledningen till det ligger i mina ögon i rollbesättningen. Filmens absoluta nav är förhållandet mellan den ensamstående mamman och hennes 16-åriga dotter. I det franska originalet görs de rollerna av Sophie Marceau och Christa Theret, bägge två gör mycket fina prestationer och kemin mellan dem är påtaglig.

I den amerikanska versionen görs samma roller av Demi Moore och Miley Cyrus och det fungerar inte. Inte alls. Demi Moore som på något märkligt vis lyckas se yngre och yngre ut för varje år som går känns lika konstlad ut i sitt skådespel som hennes utseende är och Miley Cyrus…ja, hon har ett sätt att agera som är lika enerverande som hennes pappas (den berömde countryartisten Billy Ray Cyrus) största hit Achy Breaky Heart var.

En annan skillnad mellan de två versionerna är en liten, men avgörande, skillnad i ton. Eftersom regissören är densamma så utgår jag från att det är de amerikanska producenterna som har tvingat fram den. Den franska versionen är lite råare och mer opolerad, vilket ger den mer naturlighet. Den tillrättalagda amerikanska versionen förstärker berättelsens stora förutsägbarhet och det faktum att vi faktiskt har sett denna typ av berättelser många, många gånger förr.

I centrum för berättelsen, jag utgår från den franska versionen, står den 16-åriga Lola, ofta kallad putslustigt kallad Lol (SMS-lingo för Laughing Out Loud). Hon bor tillsammans med sin ensamstående mamma Anne och sina två syskon. Filmen utspelas under ett läsår på det fina gymnasium i Paris där Lola går och hennes vardag kretsar kring de vanliga sakerna i en 16-årig flickas liv, det vill säga funderingar kring kärlek och sex, kompisar och strul med en vuxengeneration som inte riktigt förstår att hon inte längre är något barn.

Lolas mamma Anne komplicerar situationen genom att samtidigt som hon behandlar Lola som ett barn själv inte alltid agerar helt ansvarsfullt och moget. Bland annat så har hon i smyg ett förhållande med barnens far som hon under uppslitande former tidigare skilt sig från.

En av de saker som lyfter LOL (Laughing Out Loud) över mängden, trots att det på många sätt även i den franska versionen är en förutsägbar historia, är att den trots att det är en ungdomsfilm också sätter fokus på föräldrarna och ger även deras syn på och sida av det som sker. Det är kanske inget helt originellt grepp, men känns ändå fräscht.

Lisa Azuelos försöker göra samma sak även i den amerikanska versionen, men där blir resultatet alls inte lika lyckat. Av samma anledningar som jag redan tidigare har varit inne på.

Den franska versionen av filmen fick en del kritik för den fördomsfulla och inte särskilt positiva bild av det England och det engelska folket som den ger i samband med den del av berättelsen som utspelas under en skolresa till England. Jag kan hålla med om att den ingrediensen kändes klart onödig, men eftersom Lisa Azuelos gör samma sak mot den Frankrike och det franska folket i motsvarande scener i den amerikanska versionen så kan det kanske sägas jämna ut sig. Även om påhoppet känns lika onödigt för filmen den här gången.

En sista fundering dock: varför kalla en fransk ungdomsfilm för LOL (Laughing Out Loud) när de franska ungdomarna har en helt egen och betydligt oftare använd franskspråkig SMS-förkortning för samma sak? Fast det är klart mdr hade inte varit lika klatschigt som titel och betydligt svårare att anspela på ett egennamn med.