Allhelgonahelgen och Halloween är ju skräckfilmens högtid och traditionen trogen här på BleuBlancRouge tänkte jag ge ett tips på en film från den frankofona världen att se. I år får det bli om en lite annorlunda skräckfilm. Faktum är att det går att diskutera om det överhuvudtaget är en skräckfilm eller kanske egentligen en thriller med skräckfilmsinslag. Eller kanske till och med en western?
Som sagt det är en lite annorlunda film det handlar om. Precis som man har all anledning att förvänta sig av en film av det äkta franskbelgiska filmmakarparet Hélène Cattet och Bruno Forzani. De har gjort sig ett tämligen aktat namn inom genrefilmen via starkt stiliserade och genreöverskridande filmer som Amer och The Strange colour of your bodys tears (L’étrange couleur des larmes de ton corps).
Den här gången ska det handla om deras senaste långfilm Let the corpses tan (Laissez bronzer les cadavres) från 2017, en film som återigen tar avstamp i parets gemensamma kärlek för den italienska giallofilmen och dess hjältar Dario Argento och Lucio Fulci.
Men den här gången är det en annan italiensk filmskapare som är den allra tydligaste influensen i form av Sergio Leone och hans spaghettiwesterns, kryddat med mer än en nypa av Sam Peckinpahs stiliserade våld. För våldsam är Let the corpses tan i allra högsta grad, det ska sägas med en gång.
Filmen är baserad på en en fransk kriminalroman med samma namn från 1971 skriven av en annan duo: Jean-Pierre Bastid och Jean-Patrick Manchette.
Den senare skulle kunna beskrivas som en sorts fransk motsvarighet till Sjöwall/Wahlöö. Hans romaner moderniserade och förändrade den franska kriminalromanen och han vävde ofta in samhällskritik från sitt perspektiv en bit ut på vänsterkanten.
Men det var sannerligen inga Beck-romaner han skrev. Här handlar det mer om hårdkokta , våldsamma och actionladdade noirhistorier.
Berättelsen om ett hänsynslöst rånargäng som attackerar en värdetransport på en rejäl mängd guldtackor och tar sin flykt till en mystisk, kvinnlig konstnär och hennes gäster i den ruinliknande och avlägset belägna byggnad där hon bor lånar en hel del från dåtidens westernfilmer.
Via en del oväntade och våldsamma händelser, bland annat dyker två poliser på jakt efter rånarna upp, splittras gänget upp och byggnaden sätta under någon sorts belägring.
Först under stekande sol och sedan nattens suggestiva mörker.
Cattet och Forzani vrider i sin filmbearbetning det hela ytterligare några varv och tillför ockulta och psykedeliska inslag bildsatt i knivskarpa technicolorskalor och avancerade bildlösningar.
Det är fascinerande, fängslande och lätt hypnotiskt att se.
Romanen gavs alltså ut 1971 och Cattet och Forzani har satsat på att ge filmen en för den tiden typisk känsla, bland att genom att återanvända filmmusik från den tiden, bland annat av mästaren Ennio Morricone. Ett grepp som fungerar utmärkt.
Let the corpses tan är helt enkelt något annorlunda och extra. Våga ta chansen och se om den är något för dig!
BleuBlancRouge 