Deux-moi – melankolisk feelgood om det moderna livets utmaningar

Efter en ofrivillig paus på grund av den vanligaste av anledningar detta pandemiår är det äntligen dags för ett livstecken igen här på BleuBlancRouge. Och det blir genom att skriva några rader om en film som funnits tillgänglig i Sverige på streaming och vod i några månader och som hade fransk premiär i september 2019.

Deux-moi som den heter även här är den senaste filmen av Cédric Klapisch, en regissör som figurerat flera gånger tidigare på denna blogg. Denna får kategoriseras ,som de flesta av hans filmer, som någon sorts melankolisk feelgood, bara ytterligare ett snäpp melankolisk denna gång.

Det är en film om Rémy och Mélanie, två Parisare i trettioårsåldern, som trots att de i praktiken bor grannar och ofta rör sig i samma närbutiker inte känner till den andras existens. Båda två lever ensamma, har fått sina törnar av livet och känner sig vilsna i den moderna tillvaron. Han lider av svårigheter att sova, hon av att vara orkeslös och mest bara vilja sova.

Båda två längtar de också efter kärleken och någon att dela livet med. Motvilligt gör de som så många andra i samma situation: ger sig ut i nätdejtingens svårmanövrerade djungel. Dessutom bestämmer sig bägge för att ta hjälp för att komma tillrätta med sina sömnproblem och svårigheter att hantera det moderna livet i den stora staden.

Deux-moi är en lågmäld, välagerad och socialrealistisk feelgoodfilm gjord av en man som verkligen behärskar sitt hantverk. Cédric Klapisch har förvisso gjort bättre filmer än den här (till exempel Paris och Förälskad, förvirrad (Les poupées russes) men lugnt och tryggt och utan yttre bländverk eller stora åthävor levererar han i Deux-moi ett mer än sevärt brottstycke ur livet som det ser ut för många människor av idag.

François Civil och Ana Girardot (som bägge hade huvudroller i Klapischs förra film Vår vingård i Bourgogne (Ce qui nous lie) är mycket bra som Rémy respektive Mélanie och så vill jag gärna slå ett slag för favoriten Camille Cottin som gör en inspirerad insats som Mélanies terapeut.

Ryssligt mycket bättre än ettan

Är det inte ofta så att mellandelen i en trilogi ofta är den bästa? Jag kan i alla fall på rak arm komma på ett ental exempel på när så är fallet. Ett av dessa exempel är utan tvekan Förälskad, förvirrad (Les Poupées russes) från 2005, del 2 i Cédric Klapischs trilogi om franske Xavier och de vänner för livet som han träffar i Den spanska lägenheten (L’Auberge espagnol) från 2002.

Förälskad, förvirrad är en i alla avseenden bättre film än föregångaren. Cédric Klapisch tar, med gott resultat, ut svängarna betydligt mer rent berättartekniskt och manuset är mycket mer välskrivet. Karaktärerna fördjupas och är denna gång i mindre grad stereotyper. Med manusmässigt mer att arbeta med höjer sig också alla i ensemblen minst ett snäpp skådespelarmässigt. Cédric Klapisch har efter succén med den första filmen fått en mer tilltagen budget att arbeta med och det syns på den färdiga filmen. I motsats till Den spanska lägenheten är Förälskad, förvirrad en riktigt snygg film.

När det gäller själva handlingen utspelas Förälskad, förvirrad några år efter Den spanska lägenheten. Den berättas med bruten kronologi och rör sig över flera handlingsplan. Dels handlar den om Xavier och de vedermödor han tampas med i sin vardag, dels om vad som händer när hela gänget återförenas i Sankt Petersburg för att medverka vid Wendys bror Williams bröllop med en rysk ballerina.

På det vardagliga planet bor Xavier (återigen spelad av Romain Duris) nu i Paris. Han är författare och i väntan på att han ska komma loss med det ”riktiga” skrivandet försörjer han sig på att skriva manus till tv-såpor och att spökskriva självbiografier. Hans bästa vän är ex-flickvännen Martine (Audrey Tautou), som blivit miljöaktivist och lever som ensamstående mamma.  Xaviers kärleksliv är en enda röra och precis som i den första filmen har han en välutvecklad fallenhet för att göra saker och ting extra krångligt för sig på den fronten.

Förälskad, förvirrad är kanske inte heller den något mästerverk, även om den inte är lika ytlig som den första filmen pratar vi inte relationspsykologiskt djup à la Bergman om man säger så. Xaviers eget liv påminner lite väl mycket om det som sker i den billiga såpor han författar manus till. Men så nedsablad av mina svenska kritikerkollegor som den blev i samband med den svenska biopremiären förtjänar den absolut inte att bli. Om jag skulle tvingas sätta ett sifferbetyg på den skulle det hamna på en stark trea. Intrycket när det gäller hela trilogin (den tredje delen återkommer jag till lagom till den svenska biopremiären på fredag) är att helheten är bättre än de enskilda delarna. Men som enskildhet är Förälskad, förvirrad avgjort den starkaste.