Ambitiös gangsterfilm i något för trång kostym

Den före detta polismannen Olivier Marchal som slog in på en helt ny bana och blev regissör, skådespelare och manusförfattare har jag varit inne på tidigare här på bloggen.

Bland annat i samband med att den första säsongen av den utmärkta och stentuffa polisserien Braquo, som han ligger bakom, släpptes på svensk dvd.

Nu har sent omsider även Olivier Marchals senaste långfilm, Les Lyonnais från 2011, släppts i Sverige – även direkt till dvd. Brottsplats: Lyon som den har fått heta här är en brett anslagen och underhållande gangsterberättelse med verklighetsbakgrund.

Efter ett antal samtal med en av de personer som förekommer i berättelsen har Olivier Marchal skrivit ett manus som blandar verkliga händelser med fiktion.

Berättelsen utspelas på två tidsplan men med samma rollfigurer i centrum. Parallellt med att vi i nutid får följa de åldrade och grånade medlemmarna i ett gangstergäng så får vi också se hur gänget under det tidiga 70-talet växte sig starkt och manövrerade sig upp i den undre världens hierarki.

Det nutida handlingsspåret följer gängets ledare Edmond Vidal (som är den vars berättelse har legat till grund för manuset). Han försöker leva ett lugnt och ordnat liv och har lämnat sitt tidigare liv bakom sig. Tror han. För plötsligt dyker en gammal vän från förr upp och det sätter hela situationen i gungning.

Man kan inte direkt anklaga Olivier Marchal för att slå någon sorts rekord i originalitet här, med sina teman om lojalitet, broderskap och hämnd är Brottsplats: Lyon inne på marker som otaliga andra gangsterfilmer tidigare trampat upp massor av stigar på.

Men det går heller inte att sticka under stol med att han är en skicklig hantverkare och kan utföra klichéerna väl. Men kanske är filmen ändå lite för snygg.

Gérard Lanvin, Tchéky Karyo och de andra i de åldrade versionerna av huvudkaraktärerna är lite sådär perfekt väderbitna och elegant grånade. De levererar förvisso stabila rollinsatser men blir ändå överglänsta av sina motsvarigheter i de yngre rollerna.

Olivier Marchals första manusutkast skulle ha motsvarat ungefär fyra timmar film, efter att ha filat en hel del på det och trimmat bort en hel del blev det till slut en film på drygt 90 minuter. Jag undrar om det kanske inte hade blivit bättre om man hade gått på det första utkastet och satsat på en miniserie för tv istället?

I den här versionen blir det lite rumphugget, även om korsklippningen mellan tidsplanen är snyggt utförd, och vissa skeenden inte tillräckligt utvecklade.

Det är en ambitiös berättelse han försöker sig på att berätta, men en långfilm i standardlängdformat var kanske inte den mest lämpade för att göra det. Ett långsammare berättarflöde med ännu mer tid för karaktärerna att utvecklas hade varit att föredra. Tro jag i alla fall.

Det känns som att det finns en hel del outnyttjad potential i berättelsen. Men återigen, Brottsplats: Lyon är en underhållande, snygg och hantverkssäker film som gott och väl motiverar att lägga 90 minuter av sitt liv på.

Brottsplats: Lyon är inte den enda franska film som lite i tysthet skickats ut i de svenska dvd-hyllorna i förra veckan. Samma dag släpptes även Mathieu Kassovitz starka och skakande synnerligen politiska krigsfilm L’Ordre et la Morale, då under den internationella titeln Rebellion.

Den skrev jag om redan i maj förra året och du kan läsa vad jag skrev om den här. Två bra, den ena dessutom riktigt bra, franska filmsläpp på samma dag: det är verkligen inte fy skam.

Det kan ju inte bli vinst varje gång del 3

I väntan på att mitt paket från Frankrike med hans nya film Les Lyonnais i ska dyka upp (det har varit fast i de europeiska postsystemets limbo i två veckor nu) så ägnade jag mig i går åt att se Polisdistrikt 13 (Diamant 13) från 2009, en annan av Olivier Marchals produktioner. Som jag har varit inne på tidigare så håller Olivier Marchal en synnerligen ojämn nivå. När han är bra är han riktigt bra, men i gengäld kan han också vara riktigt dålig. Polisdistrikt 13 är tyvärr ett klockrent exempel på det senare.

Nu ska Olivier Marchal inte helt och hållet lastas för detta. Han har förvisso varit med och skrivit manuset och (över)spelar dessutom en av de ledande rollerna, men han har inte regisserat filmen. Det har den rutinerade tv-regissören Gilles Béhat gjort. Och det han har gjort är att regissera denna långfilm som om den vore en tv-film. Dessutom en dussinartad sådan.

Produktionsvärdet är i princip obefintligt. Det stinker lågbudget lång väg om det hela och ser billigt ut. Och inte blir det bättre av att mycket känns oerhört slarvigt, inte minst den stundom mycket märkliga klippningen.

För mig framstår det som tydligt att ingen av de inblandade har gått in i det här projektet med något större engagemang. Det verkar något som man gjort för att liksom ha något att göra i väntan på något annat. Det finns inga som helst ambitioner någonstans. Det kanske mest tydliga exemplet är på det som Gérard Depardieu gör sin huvudroll som polisen Mat till en närmast parodiskt klichériden bild av en den tuffa och hårdkokta snuten fast i en genomkorrumperad och mörk värld.

Jag hoppas innerligt att han för egen del gjorde det hela som en ironisk gest (jag finner ingen annan vettig förklaring till att en så rutinerad herre annars skulle gå med på att göra rollen så), men det finns inget i Gilles Béhats berättande som indikerar att han i sin tur på något sätt skulle vara ironisk. Polisdistrikt 13 har snarare en gravallvarlig aura över sig. Och det gravallvaret gör det hela så mycket mer skrattretande eftersom det är en så taffligt genomförd film.

Polisdistrikt 13 handlar om den bedagade kriminalaren Mat. En dag får han ett förslag från sin forna kollega Franck. Franck arbetar undercover och har infiltrerat en stor narkotikaring. När han nu har fått reda på att han är dödligt sjuk vill han ha Mats hjälp att råna knarkligan på en massa pengar. Bytet ska de dela och Francks hälft ska gå till att hjälpa hans familj när han dött. Mat tvekar och medan han gör det blir Franck dödad. Bevisen pekar dessutom mot Mat själv. Avstängd från sitt jobb tvingas Mat nu försöka ta reda på vad som har hänt för att rentvå sitt namn.

Som ni ser, detta är en typ av historia som har berättats många gånger förr. Inget nytt under spolen med andra ord. Polisdistrikt 13 bygger på en framgångsrik bok av Hugues Pagan (liksom Olivier Marchal själv före detta polis). Jag har inte läst den men man får väl utgå från att den är betydligt bättre än filmen (vilket böcker som regel är).

Precis som Marchal också har gjort så har Pagan använt egna erfarenheter inom jobbet som inspiration till sina verk. Med tanke på det är det lite märkligt att en film som Polisdistrikt 13 känns så konstruerad, onaturlig och helt enkelt inte trovärdig. Det är väldigt långt till den autenticitet och nerv som kännetecknar Olivier Marchal när han är som bäst. Så mitt råd till dig är att skippa Polisdistrikt 13 och se (eller se om) hans briljanta thriller Fiender emellan (36 i original) istället.

Och så hoppas jag för egen del att paketet med Les Lyonnais dyker upp snart. Och att filmen visar upp Olivier Marchal från sin bästa sida såklart.