Ett dagcenter för hemlösa kvinnor i utkanten av nordfranska Valenciennes ska stängas efter ett beslut från kommunen. Tjänstemännen menar att centrets resultat när det gäller att hjälpa kvinnorna tillbaka in i samhället är på tok för lågt för att motivera fortsatt ekonomiskt stöd.
För kvinnorna som har centret som nav i sina liv är beskedet om nedläggning något av en katastrof. Men några av medarbetarna vägrar att ge tappt. De har nu tre månader på sig att få ut kvinnorna i arbetslivet och bort från gatan och de redo att ta alla till buds stående medel till hjälp.
Sådan är storyn i den verklighetsinspirerade franska socialrealistiska feelgoodfilmen De osynliga (Les Invisibles i original) som hade svensk biopremiär förra veckan. Den som sett regissören Louis-Julien Petits film Klippet (Discount i original) som visades på svenska biografer för fyra år sedan vet vad den har att vänta, för detta är en film helt i samma anda och med samma blandning av samhällskritik, diskbänksrealism och humor.
Här arbetar han med en blandning av etablerade skådespelare (Noémi Lvovsky och Corinne Masiero bland andra) och amatörer (flera av dem med egen erfarenhet av att leva som hemlös) och det är ett väl fungerande grepp som starkt bidrar till filmens känsla av autenticitet. Och även om proffsen sköter sig utmärkt är det amatörerna som stjäl showen! Det borde vara smått omöjligt att inte charmas av dem.
Det går såklart att ha åsikter om att filmens feelgood-moment emellanåt är aningen för mycket åt det lättsamma hållet och därmed förhindrar den att bli så gripande och stark som den kunde ha blivit i en annan form, men jag är ändå övervägande positivt inställd till Louis-Julien Petits sätt att ta sig att ta sig an de ämnen han vill avhandla. Och värmen och kärleken han visar för sina rollfigurer är så genuin att De osynliga ändå berör på djupet.
De osynliga är en tänkvärd, medryckande och rolig film om vänskap, ensamhet, uppoffringar och ett obrytbart systerskap.
BleuBlancRouge 