Annie Ernaux – ett synnerligen värdig ny nobelpristagare

Det vore att ta i att brista ut i ett äntligen eftersom det är ett för mig relativt nyupptäckt författarskap, men det var med stor glädje jag tog emot svenska akademiens beslut att tilldela årets
Nobelpris i litteratur till den franska författaren Annie Ernaux.

För trots att jag var lite sen på bollen med att upptäcka hennes författargärning så blev hon väldigt snabbt en verklig favorit för mig. Något jag skrivit om tidigare här på BleuBlancRouge.

Hennes böcker har för mig dessutom visat sig vara av den där sorten som hänger med i tankarna långt efter att man läst ut dem. Inte minst gäller det den majestätiska kollektiva självbiografin Åren (Les Années) från 2008 som kom i svensk översättning häromåret.

Det är självbiografiska, men också universella böcker som i sina skarpsinniga undersökningar av minnet utmanar och stimulerar läsaren att fundera själv kring egna liknande erfarenheter och omständigheter.

Och i sitt undersökande av det personliga väver hon också in samhället och framstår på så vis som lika delar författare av autofiktion som sociolog och därmed synnerligen allmängiltig.

Annie Ernaux skriver rakt, koncist och enkelt. Skarpt formulerade observationer nästan kliniskt rena från värdeord och sådant som pekar ut hur läsaren ska reagera.

Hennes texter är lättillgängliga på samma gång som komplicerade och bråddjupa. Där djupet uppstår mellan raderna och i läsarens egna reflektioner, känslor kring och tolkningar av texten.

Att Annie Ernaux får nobelpriset öppnar såklart upp ännu större möjligheter för att ännu fler böcker ur hennes digra produktion kommer i svensk översättning.

Och tanken på att jag än så länge bara läst fem av hennes romaner gör mig lycklig. Det betyder ju att jag har så väldigt många fler att upptäcka.

Det franska biblioteket: Minnets utforskare 2

Den här sommaren har jag fått en ny favoritförfattare i Annie Ernaux. Det kan jag fastslå efter att endast ha läst två av hennes böcker, för bägge fängslade mig något oerhört. Tyvärr så finns hon inte i någon större utsträckning översatt till svenska.

Det finns dock relativt goda förhoppningar om att detta är på gång att ändras eftersom det så sent som för ett halvår sedan släpptes tre böcker av henne i svensk översättning. Dels den här tidigare outgivna Åren (Les années) från 2008, dels en nyutgåva av Min far (La place) från 1985 och Kvinnan (Une femme) från 1993 i en samlingsvolym.

Åren är en av de där två böckerna av henne som jag läste i somras och den ska jag med glädje återkomma till senare här på bloggen. Den andra, som detta inlägg ska handla om, är Mémoire de fille från 2016 och den finns tyvärr ännu inte i svensk översättning. Men väl på engelska och några andra språk om den franska originalutgåvan skulle kännas för svår.

Mémoire de fille är dessutom en av 20 böcker som den franska kulturtidskriften Télérama valde ut som representanter för den moderna franska romanen i ett tänkt idealbibliotek om 100 böcker och som jag företagit mig att läsa och presentera här under rubriken Det franska biblioteket.

Jag ser som inläggsrubriken indikerar som en av den franska litteraturens stora (och många) uttolkare av minnet och hon fick mycket passande också Prix Marguerite Duras, uppkallat efter en av de andra giganterna, för Åren. Men Annie Ernaux har två andra mycket tydliga teman som löper som en röd tråd genom hennes författarskap: identitet och social rörlighet – och som alla andra stora författare en språklig röst som är hennes helt egna.

I ytterligare likhet med Marguerite Duras rör hon sig i sitt författarskap mellan fiktion och autofiktion. Mémoire de fille är ett exempel på det senare och i den väver hon på ett briljant sätt samman alla dessa för henne centrala teman.

Den tar sin utgångspunkt i ett fotografi på henne själv från sommaren 1958. Genom detta minns och undersöker hon en särskild händelse den sommaren då hon var 18 år gammal: hennes första sexuella erfarenhet tillsammans med en man. Upplevelsen av den och vad som följer efter får henne under många år göra allt för att glömma den och den hon var då.

Utifrån den händelsen berättar om, funderar kring och väver samman sitt nutida jag och det hon kallar flickan från 58 och vilka följder som den där enskilda händelsen fick för flickan från 58 och i vilken utsträckning den påverkade den hon blivit nu.

Det är mycket fascinerande läsning. Annie Ernaux har ett eget och intressant sätt att skifta berättarjag i sina självbiografier och hennes sätt att ständigt utmana och ifrågasätta det egna minnet är fängslande. Hennes språk är ömsom poetiskt vackert, ömsom koncentrerat och avskalat betraktande. Och som självbiografi betraktat är Mémoire de fille extra fängslande eftersom den planterar frön hos läsare att göra samma sak: att fundera kring vad de smärtsamma händelser som vi väl alla har i vårt liv och vad dessa gjort med oss.

Dessutom behandlar hon, som hon gjorde i den mästerliga kollektiva självbiografin Åren, rörelser och skeenden som påverkat samhället i stort. Något som såklart också skänker texten  allmängiltighet.