Den marockansk-franska författaren och journalisten Leïla Slimani fick 2016 ett hejdundrande genombrott i Frankrike med sin andra roman Chanson douce. Romanen belönades med det Prix Goncourt, det finaste av alla franska litterära priser, och såldes i stora upplagor. Den blev mycket omtalad och etablerade Slimani som en av det franska kulturlivets tyngsta röster.
De stora framgångarna gick inte omvärlden förbi och rättigheterna till Chanson douce såldes till ett stort antal länder, däribland Sverige. Här gavs den ut första gången i början av 2018 under titeln Vaggvisa och den blev omtalad även här.
2019 filmatiserades boken och sedan en tid tillbaka finns den tillgänglig även i Sverige via vod och streaming, då under originaltiteln Chanson douce.
Leïla Slimanis förstaval som regissör var Maïwenn men hon hoppade av projektet och i stället gick uppdraget till Lucie Borleteau som också var med och gjorde manusbearbetningen. Hur filmen hade tett sig om Maïwenn regisserat den får vi naturligtvis aldrig veta, men jag tänker att ändringen till Borletau inte behöver ha varit av ondo.
Hon har under alla omständigheter givit Chanson douce en tät, närmast Roman Polanski-doftande, thrillerskrud och den fungerar i mina ögon alldeles utmärkt. Det som har fått stryka en aning på foten är den skarpa samhällskritiska udd som finns i originaltexten, och den kanske Maïwenn hade varit bättre på att plocka upp, men jag gillar samtidigt den mer renodlade thrillerapproachen i filmen.
Precis som Polanski i sina bästa stunder använder Borleteau sig av små och subtila, ganska nedtonade berättartekniska knep för att stadigt skruva upp obehaget och den psykologiska spänningen mot kokpunkten.
Chanson douce handlar om Miriam och Paul, ett tämligen välbärgat medelklasspar i Paris. Efter att ha fått parets andra barn börjar Miriam bli sugen på att återuppta sitt jobb som jurist igen och de beslutar sig för att anlita någon som kan ta hand om barnen på dagarna.
Valet faller på Louise, en som det ser ut perfekt kandidat till jobbet, och till en början går allt utmärkt. Barnen älskar Louise och Miriam och Paul är också mycket nöjda med henne. Men så börjar Louise att bete sig lite märkligt och man anar att allt inte står rätt till och att katastrofen kan ligga på lut.
Den som läst boken noterar att upplägget i filmen är ett annat. Som sagt, det här är mer av en regelrätt thrillerbehandling av den litterära förlagan och som sådan tycker jag att den fungerar bra. Det är inte så att den skarpa samhällskritiken, som i Frankrike ledde till en intensiv debatt om blanda annat barnflickornas situation, är helt borta men fokuset i berättelsen ligger tydligt på spänningsmomenten.
En starkt bidragande faktor till att filmen fungerar så bra trots att en del av textens komplexitet offrats är skådespelarna. Allra mest glimrar det om Karin Viard och Leïla Bekhti i rollerna som Louise och Miriam.
BleuBlancRouge 