RSS Flöde

Etikettarkiv: Le Prénom

Ett tv-tips inför kvällen

Postat den

leprenom

För den som är på jakt efter tips på något att se på tv i kväll vill jag tipsa om att det finns ett franskt alternativ. Med start klockan 21:45 på SVT2 visas nämligen komedin Det är bara förnamnet (eller Le Prénom som den heter i original) och det är en riktig högtidsstund för oss frankofiler. En rapp, vass och mycket rolig filmversion av Alexandre de La Patellières och Mathieu Delaportes succépjäs med samma namn i regi av upphovsmännen själva.

Förutom en fyndig inledning som man kan tänka sig är inspirerad av Amélie från Montmartre utspelas hela filmen i ett vardagsrum i ett parisiskt övremedelklass-hem. Den framgångsrike och lite snobbige fastighetsmäklaren Vincent har blivit hembjuden till sin syster Elizabeth och hennes man Pierre, båda två universitetslektorer och klockrena så kallade ”bobos” (förkortning av bourgeois-bohème för den som inte är bekant med begreppet). Elizabeths barndomsvän Claude, trombonist i en symfoniorkester, är också inbjuden och på plats.

I väntan på att Vincents gravida fru Anna ska anlända till middagen berättar Vincent för de andra vad de har tänkt att döpa sitt barn till. En tämligen oskyldig sak att göra kan man tro, men det namn de har valt får de övriga att gå fullständigt i taket. Och de intensiva diskussionerna som följer är bara början. De sätter stenen i rullning och under den fortsatta kvällen avslöjas hemligheter och vad de inblandade egentligen tycker om varandra.

På beskrivningen låter det kanske som ett mörkt drama, men det är som sagt en komedi. I mitt tycke en dessutom mycket rolig sådan.

Det är väldigt mycket filmad teater över Det är bara förnamnet. Den utspelas som tidigare sagt nästan helt och hållet i ett och samma rum och det pratas nästan ideligen under filmens knappa två timmars speltid. Visst kan man tycka att det rent filmiskt är ganska ospännande att göra en så rak översättning från scenen till vita duken, men det spelar liksom ingen roll när själva texten, läs dialogen, är så rasande skickligt skriven och framförd som här. Det är en ren fröjd att se och höra den duktiga ensemblen med artisten/skådespelaren Patrick Bruel i spetsen framföra det blixtrande replikskiftet filmen igenom.

Césarstorslam för Amour – en försmak inför i natt?

Cesar-2013-le-palmares-complet_portrait_w532

Ja, det var en i alla fall i Oscarsammanhang formellt sett österrikisk film som totalt kom att dominera årets upplaga av fransk films festkväll nummer ett, Césargalan, som traditionsenligt genomfördes på Théâtre du Châtelet i Paris i fredags kväll. Amour tog hem priset i samtliga de fem tyngsta kategorierna: bästa film, bästa regi, bästa manliga huvudroll, bästa kvinnliga huvudroll och bästa originalmanus.

Framgångarna för Michael Hanekes mästerverk var förväntade och i det stora hela välförtjänta. Det som får mig att tveka lite när det gäller det sistnämnda är att Amours storslam gör att den egentligen minst lika bra Rust and Bone (De Rouille et d’os) samtidigt kammade noll i dessa de tyngsta klasserna.

De två filmerna mer eller mindre helt jämbördiga i mina ögon och jag hade kanske kunnat önska att priset skulle ha delats i något av fallen. Men det är samtidigt kanske ett ganska tråkigt svensk rättvisemässigt sätt att resonera?

Det finns en kategori där jag verkligen tycker att priset borde ha delats och det är bästa kvinnliga huvudroll. Att Emmanuelle Riva fick det går inte att protestera mot men att Marion Cotillard samtidigt fick gå hem tomhänt efter sin makalöst starka rolltolkning i Rust and Bone känns heller inte bra. Där hade ett delat pris verkligen varit väl på plats.

Rust and Bone gick dock inte lottlös från galan. Filmen fick välförtjänta pris för bästa manus baserat på annat material, bästa musik, bästa klipp och bästa manliga skådespelarlöfte (Matthias Schoenaerts). Däremot fick den inte priset för bästa foto, vilket jag definitivt tycker att den skulle ha fått. Det priset gick i stället till Les Adieuex à la reine.

Positivt var i mina ögon också att birollspriserna gick till Valérie Benguigui och Guillaume de Tonquedec för sina respektive prestationer i det sylvassa och hysteriskt roliga kammarspelet Det är bara förnamnet (Le Prénom). Att priserna gick till dem känns helt i sin ordning.

Lite tråkigt är det dock att Leos Carax utmanade och storstilade comeback Holy Motors inte fick något pris alls på galan och för gänget bakom Camille Redouble måste besvikelsen vara enorm. Trots att den sistnämnda noterades för rekordmånga nomineringar, hela 13 stycken, fick den inte ett enda pris. Snopet.

Frågan är nu då om de enorma framgångarna för AmourCéasargalan var en försmak av vad som komma skall i natt svensk tid då årets Oscarsgala genomförs? Ja, möjligheten finns i alla fall. Även där är nämligen Amour nominerad i samtliga de riktigt tunga klasserna men även om den inte på något sätt är chanslös i någon av dem så har jag svårt att tro att det ska bli samma klang- och jubelföreställning för Amour i Los Angeles i natt som i Paris i fredags.

Jag kan i princip garantera att den kommer att vinna priset för bästa utländska film och har en känsla av att Michael Heneke kan ta hem priset för bästa regi, men fler statyetter tror jag inte att det blir för den filmen. Om jag får fortsätta att gissa och spekulera så tror jag att Quentin Tarantinos Django Unchained kommer att bli den stora vinnaren i kväll. Det känns som att det är dags för honom nu.

Fast jag ser samtidigt Argo, som för övrigt fick Césarpriset för bästa utländska film i fredags, som en livsfarlig outsider. Under alla omständigheter ska det bli kul att sitta uppe och titta på hur det går. Att natt- och morgonvaka in Oscargalan är en av årets höjdpunkter för min del.

Men innan uppladdningen inför Oscargalan drar igång på allvar så finns det en annan verklig höjdare på agendan att ta sig an. I kväll tar ju mitt älskade Paris Saint-Germain emot sin allra bittraste rival Olympique de Marseille för en för guldstriden synnerligen viktig match på Parc des Princes. Pulsen inför den drabbningen börjar redan stiga.

Bienvenue chez les bobos

Postat den

Två goda nyheter. Den första är att härliga Intouchables äntligen kommer att få svensk biopremiär. Jag tillhör som bekant de som vid upprepade tillfällen har ondgjort mig över det märkliga faktum att ingen svensk distributör tycktes vilja köpa in denna franska dundersuccé.

Då är det naturligtvis inte mer än rätt att jag nu också skriver några rader om att det det nu faktiskt är en distributör som har vaknat och sett till att den svenska publiken också kommer att få ta del av denna fantastiska feel good-film. Den 21 september går den upp på svenska biografer. Mieux vaut tard que jamais!

Den andra goda nyheten är att en annan utmärkt fransk komedi redan i går hade svensk biopremiär. Det är bara förnamnet (eller Le Prénom som den heter i original) är en riktig högtidsstund för oss frankofiler. En rapp, vass och mycket rolig filmversion av Alexandre de La Patellières och Mathieu Delaportes succépjäs med samma namn i regi av upphovsmännen själva.

Förutom en fyndig inledning inspirerad av Amélie från Montmartre utspelas hela filmen i ett vardagsrum i ett parisiskt övremedelklasshem. Den framgångsrike och lite snobbige fastighetsmäklaren Vincent har blivit hembjuden till sin syster Elizabeth och hennes man Pierre, båda två universitetslektorer och klockrena så kallade ”bobos” (förkortning av bourgeois-bohème för den som inte är bekant med begreppet).

Elizabeths barndomsvän Claude, trombonist i en symfoniorkester, är också inbjuden och på plats. I väntan på att Vincents gravida fru Anna ska anlända till middagen berättar Vincent för de andra vad de har tänkt att döpa sitt barn till. En tämligen oskyldig sak att göra kan man tro, men det namn de har valt får de övriga att gå fullständigt i taket. Och de intensiva diskussionerna som följer är bara början. De sätter stenen i rullning och under den fortsatta kvällen avslöjas hemligheter och vad de inblandade egentligen tycker om varandra.

Det är väldigt mycket filmad teater över Det är bara förnamnet. Den utspelas som tidigare sagt nästan helt och hållet i ett och samma rum och det pratas nästan ideligen under filmens knappa två timmars speltid. Visst kan man tycka att det rent filmiskt är ganska ospännande att göra en så rak översättning från scenen till vita duken, men det spelar liksom ingen roll när själva texten, läs dialogen, är så rasande skickligt skriven och framförd som här.

Det blir inte tråkigt för en sekund. Det är smart, tempostarkt och vansinnigt roligt. Det är bara förnamnet är ett snudd på mästerligt sociologiskt kammarspel som behandlar flera intressanta ämnen och frågeställningar. Det tar avstamp i vilka betydelser och förutfattade meningar om en person som en så simpel sak som ett förnamn för med sig och därefter tar sig samtalet på vindlande vägar in på områden som bland annat klass, könsroller och mänskligt beteende.

Det är en ren fröjd att se och höra den duktiga ensemblen med artisten/skådespelaren Patrick Bruel i spetsen framföra det blixtrande replikskiftet filmen igenom och det finns en enorm detaljrikedom i dialogen och dess undertext. Och inte bara där förresten. Scenografin och valet av musik är exempelvis långt ifrån slumpartat. Det är bara förnamnet är på sitt sätt det roligaste jag sett sedan Roman Polanskis liknande Carnage, även den baserad på en fransk succépjäs.