RSS Flöde

Etikettarkiv: Le péril jaune

Vad har Gabin, Ventura och Indochine gemensamt?

Postat den

Som traditionen har på BleuBlancRouge lyder så kommer här på 17 maj, Jean Gabin-dagen i min värld, ett inlägg om en av denna gigants många minnesvärda filmprestationer.

I år får det bli en film i vilken han spelar mot Lino Ventura som är en annan av mina stora favoriter från den franska filmens rika historia. Nämligen Razzia sur la chnouf, eller Knarkrazzia (vilket är en för den här tiden förbluffande rak översättning) som den fick heta här i Sverige.

Filmen, som regisserades av Henri Decoin, hade premiär i Frankrike i april 1955 och nådde de svenska biograferna den ett halvår senare. Den bygger på en roman av författaren Auguste Le Breton (som för övrigt syns i en liten roll i filmen) och var för sin tid mer eller mindre banbrytande i val av ämne: den internationella droghandeln.

Jean Gabin spelar Henri Ferré, eller Le Nantais som hon också kallas, en hårding som återvänder till Frankrike efter några år i USA. Henri har rekryterats av drogbaronen Liski för att övervaka och effektivisera dennes distributionskanaler i Paris undre värld.

Henri förspiller ingen tid utan ger sig direkt in i smeten. Men det är såklart långtifrån något riskfritt uppdrag han har. Att manövrera sig i den undre världen har sina risker och dessutom har polisen honom under bevakning.

Razzia sur la chouf i vissa avseenden en tämligen typisk fransk noirfilm, med dramatiska kameravinklar, ljussättning som arbetar med långa skuggor och ett suggestivt jazzigt soundtrack. Men det är också något mer. Som jag redan snuddat vid så var droghandel inget som skildrats särskilt ingående på film vid denna tid och Henri Decoin tar sig nogsamt an sitt ämne.V

I bland lämnar han nästan narrativet helt för att i detaljerade och nästan dokumentärliknande sekvenser skildra de olika upplägg som de olika säljarna använder sig av för att få ut sina varor till kunderna. Blandningen mellan dessa och mer traditionella hårdkokta noirsekvenser med tuff dialog och bra skådespelande är fängslande.

Lite kuriosa avslutningsvis: det finns faktiskt en koppling mellan den här filmen och mina franska musikaliska favoriter Indochine. Låten Razzia på bandet andra album Le péril jaune från 1983 är kraftigt inspirerad av den. Bara en så’n sak!

En nybliven 35-åring bestående av tidlösa melodier

Postat den

I dag den 10 maj fyller ett av mina absoluta favoritalbum 35 år och det tänkte jag uppmärksamma med några rader här på bloggen. Det handlar om den franska gruppen Indochines tredje album som kort och gott fick heta 3. Ett album som grundlade bandets starka status hemma i Frankrike och som nådde respektabla 20 000 sålda exemplar här i Sverige. Framgångar som ledde till att bandet faktiskt genomförde en miniturné i Skandinavien.

Indochine hade haft stora framgångar med sina två tidigare album (det föregående Le péril jaune var min port in i frankofilin) men det var med albumet 3 som gruppen på sätt och vis hittade sitt rätta jag. Soundet är mognare, melodierna mer utmejslade och produktionen och arrangemangen snyggare. Dessutom var det här som frontfiguren och textförfattaren Nicola Sirkis verkligen fann sin stil och började ta sig an de ämnen och teman som han sedermera oftast rört sig kring.

Musiken stod vid denna tid alltjämt originalgitarristen Dominique Nicolas för och även han hade till detta album tagit stora steg framåt och nådde här sin formtopp. 3 är helt enkelt gruppens mästerverk under dess första, New Wave-inspirerade, period. Ljudbilden är kanske lätt daterad och fast förankrad i sitt åttiotal, men melodierna är tidlösa och är lika vassa nu 35 år senare.

3 är ett album som jag och, vågar jag påstå, i stort sett alla andra Indochine-fans håller väldigt nära hjärtat. Det innehåller inte mindre än fem av bandets mest populära låtar. Låtar som är frekvent förekommande och bejublade på bandets konserter än i dag.

Jag talar om 3ͤ  sexe, Canary Bay, À l’assaut (des ombres sur l’O), Trois nuits par semaine och Tes yeux noirs, en synnerligen imponerade kvintett popsånger som många andra band inte kommer i närheten av under en hel karriär. De flesta av dem med suggestiva texter kring sexualitet.

3ͤ  sexe som blev en enorm framgång har blivit en sorts hymn för sexuell tolerans och rätten att vara sig själv, Canary Bay handlar om lesbisk kärlek, Trois nuits par semaine i vilken Nicola Sirkis influerats av sin idol Marguerite Duras erotiskt laddade roman Älskaren och Tes yeux noirs om uppbrott och längtan efter en före detta partner.

De uppräknade låtarna räcker för att förstå att det här är ett album utöver det vanliga och inte blir det sämre av att de övriga fyra inte går av för hackor heller. Det här är helt enkelt ett album som den som gillar fransk populärmusik inte kan gå förbi. Upptäck det du också om du ännu inte gjort det!

Min frankofilis födelse

Postat den

De senaste dagarna har jag funderat en hel del över var det hela började. När grundlades den här stora kärleken till det franska och den frankofona kulturen? Det är såklart kanske i första hand en generationsfråga, om ålder helt enkelt.

För mig som tidig 70-talist handlar det av naturliga skäl en hel del om åttiotalet. Visst, man kan med fog säga att jag blev vuxen först i början av 90-talet, men det var på 80-talet som många av mina stora intressen väcktes och formades för evigt. Sedan har såklart smaken ändrats och förädlats genom åren, men en hel del sitter kvar. Det vi gillade under kanske framförallt de senare tonåren är något vi alltid kommer att bära med oss nära hjärtat och som för alltid kommer att väcka speciella känslor. Det är i alla jag helt övertygad om.

Ju mer jag funderar över saken återkommer jag till en speciell låt och ett speciellt band som kan sägas ha starta det hela. Jag hade självklart stött på och gillat franskproducerade hitlåtar tidigare. Patrick Hernandez ”Born To Be Alive” och F R Davids ”Words” för att ta två exempel. Men ingen av dessa var ju på franska.

Min första franskspråkiga musikaliska kärlek drabbade mig 1984. Jag vet inte riktigt var jag hörde låten första gången, en rimlig teori är att det var på det kultförklarade musikprogrammet Bagen på SVT. Helt klart är att jag föll som en fura. Jag hade inte en aning vad de sjöng om, men det var ändå något som verkligen fångade mig. Det var något på så många sätt exotiskt över det hela. Låten i fråga? ”Kao Bang” av Indochine.

Jag spelade in låten på kassett från radion och lyssnade om och om igen. När jag sedan fick albumet ”Le péril jaune” i julklapp samma år spelade jag skivan nästan sönder och samman. Det var en intensiv kärlek som hängde med även över gruppens nästa album ”3”, men efter att den inte blev någon större framgång försäljningsmässigt i Sverige slutade man att ge ut gruppens skivor här – och i den då ickeglobaliserade och ickedigitala världen betydde det att det blev svårt att hålla kontakt med Indochines musik. Vi gled helt enkelt från varandra och Kao Bang ersattes av andra franskspråkiga hits som France Galls ”Ella elle l’a”, ”Voyage, Voyage” med Disireless och ”Joe Le Taxi” av Vanessa Paradis, för att nämna några.

Min kontakt med Indochine återknöts 2003. Vid ett besök i Nice sprang jag i en FNAC-butik av en slump på cd-utgåvan av ”Le péril jaune”. Jag köpte såklart skivan och det blev ett kärt återseende (och återhörande). Den hade inte tappat ett dugg i styrka i mina öron. Och för första gången fick jag nu, tack vare min synnerligen franskkunniga frus hjälp, reda på vad låtarna handlade om.

Det var först året efter som jag via egenstudier, någon komvuxkurs här och ett språkstipendium där, tog tag i att försöka lära mig och förstå det där språket som så länge hade fascinerat mig och som jag så länge tyckt varit så vackert och sensuellt. Helt obegripligt nog valde jag, trots det gryende intresset för den franskspråkiga kulturen, tyska i stället för franska som b-språk i skolan! En något skoltrött Mattias hade nämligen fått för sig att det skulle vara mycket enklare med tyska.

Det var ett val som jag många gånger har ångrat bittert. Bara för att göra saken värre missade jag chansen att reparera skadan när det var dags att välja c-språk på gymnasiet. Då slog jag till på spanska istället. Jag skriver upp det på kontot för ungdomligt oförstånd. Lyckligtvis var detta ett problem av typen som går att rätta till, men startsträckan blev onödigt lång. Men nu sitter jag här och lyssnar medans jag skriver på ”Le péril jaune” – och förstår vad de sjunger om.

Indochines ”Kao Bang” var alltså min inkörsport till frankofilin. Vilken var din?