Det finns en gräns mellan personligt och privat när det gäller konstnärligt uttryck och att förhålla sig till den kan vara en vandring på en tämligen slak lina. Den danskättade franska regissören Mia Hansen-Løve är i sin tredje långfilm Min ungdoms kärlek (Un amour de jeunesse i original) ute på just en sådan balansakt.
Länge lyckas hon hålla rätt balans i berättandet men trillar ändå till sist av den där imaginära linan. Jag hade stora förhoppningar på filmen, inte minst eftersom jag gillade hennes två tidigare långfilmer (i synnerhet Le Père de mes enfants) väldigt mycket, men blev tyvärr en aning besviken på Min ungdoms kärlek. För mig känns den helt enkelt för privat och självterapeutisk för att riktigt gripa tag och hålla hela vägen.
Annars finns det mycket att tycka om med denna på ytan ganska raka och enkla berättelse om den 15-åriga Camille och hennes himlastormande och starka kärlek till den trots allt kanske inte riktigt lika känslomässigt engagerade Sullivan.
Inledningen är riktigt bra. Där lyckas Mia Hansen-Løve på ett tonsäkert och fint sätt skildra den där spirande och skira tonårsförälskelsen och den totala nakenhet som vi även rent bokstavligt sett snabbt ställs inför känns aldrig konstruerad eller som något billigt och omotiverat knep för att locka tittare.
Fotot i filmen är genomgående utsökt och vackert och Lola Créton imponerar i sitt porträtt av Camille. Inte minst i den del av filmen som skildrar tiden just efter det att hennes älskade Sullivan har lämnat henne för att åka ut på en lång resa. Sullivans avsked lämnar Camille totalt förkrossad och under resten av filmen får vi följa Camille under några år och se vilka djupgående konsekvenser sorgen av att ha förlorat den stora kärleken får i hennes liv.
Jag gillar också det faktum att Mia Hansen-Løve låter många saker vara outtalade och därmed inte skriver åskådaren på näsan. Det finns många saker i Min ungdoms kärlek som får mig att tänka på Eric Rohmers filmer.
Mia Hansen-Løve arbetar förvisso mycket mer med tystnader och är inte fullt lika akademisk, men enkelheten i berättandet, humanismen och den filosofiska tonen påminner om Eric Rohmer. I sina bästa stunder är Hansen-Løve också en lika bra och lyhörd människokännare som Rohmer.
Men så var det det där med gränsen mellan personligt och privat och till syvende och sist så tycker jag att Mia Hansen-Løve lite för ofta hamnar på fel sida om den där förvisso ganska otydliga gränsen.
Min ungdoms kärlek är en självbiografisk film och det känns som att hon inte riktigt har lyckats frigöra sig från den egna historia som ligger till grund för filmen. Som åskådare känner jag mig helt enkelt emellanåt lite utanför. Det är starka känslor i svall i stort sett hela filmen igenom, men med tanke på det så är det ofta besynnerligt svalt.
Ett annat problem är att Sebastian Urzendowsky som spelar Sullivan inte alls presterar på samma nivå som Lola Créton, men det beror å andra sidan till stor del på att karaktären Sullivan inte är lika utvecklad som Camille.
Vilket jag tolkar som att Mia Hansen-Løve är mer känslomässigt engagerad i sitt alter ego Camille – och som ytterligare ett uttryck för att hon inte riktigt klarar av av den där balansakten mellan personligt och privat. Att hon är mer känslomässigt engagerad i rollfiguren som egentligen är henne själv är kanske naturligt och förståeligt men icke desto mindre ett problem.
Min ungdoms kärlek, som i fredags hade svensk biopremiär, är alls ingen dålig film, men heller inte den riktigt vassa som den hade kunnat bli.
BleuBlancRouge 