Bara bra med bara bra böcker?

Alla vi litteraturintresserade har väl våra favoritboklådor. Ja, jag har en förkärlek för det i dag kanske en aning föråldrade ordet boklådor och använder hellre det som pluralform för bokhandel än det mer moderna bokhandlar.

Tyvärr så är det för egen del så att de två enskilt häftigaste boklådor som jag har varit i, och som jag skulle kunna tänka mig att besöka dagligen om så möjlighet fanns, på minst sagt behörigt avstånd från mig. Båda återfinns nämligen i Italien, en i Milano och en i Pisa.

Den i Pisa var en mäktig historia. Utifrån såg det ut som en ganska ordinär bokhandel, men så fort jag klev in i lokalen blev jag varse om att det här var något annat. Det häftigaste av allt med den var att den till och med använde byggnadens innergård som butiksyta.

Jag antar att det fanns någon form av borttagbar takanordning där någonstans, men just den här dagen var det inget annat än ett antal buskars täta bladverk som tjänstgjorde som tak över den öppna innergården. Mitt på det kullerstensbelagda golvet stod ett antal parkbänkar som man kunde sitta och bläddra i sina potentiella bokköp i.

En mycket annorlunda, men häftig upplevelse. Luftigt och ljust fick en än mer konkret betydelse. Att affären var välsorterad och dessutom hade en väl tilltagen avdelning med kvalitetsfilm gjorde naturligtvis inte saken sämre i mina ögon.

När jag är i Paris och är på jakt efter böcker beger jag mig gärna till FNAC vid Les Halles. Kanske inte den mysigaste av boklådor i världen, men är man FNAC-oman så är man. Så även den har butiken har en speciellt plats i mitt hjärta när det gäller boklådor.

Anledningen till att jag började fundera i banorna kring mina favoritboklådor är boken Drömbokhandeln (Au bon roman i original) av Laurence Cossé, utgiven för en dryg månad sedan.

Den handlar om en bokhandel som delvis låter som rena drömmen för oss bokälskare. En bokhandel med bara bra romaner, visst låter det härligt som idé. Men som Laurence Cossé snabbt kommer in på i sin bok, vad är egentligen en bra roman och vem eller vilka kan bestämma det?

Den typen av frågeställning har visat sig vara riktigt kontroversiell inte minst här i Sverige. Det är bara att dra sig till minnes den infekterade diskussionen kring förslaget häromåret om att införa en svensk litterär kanon.

Drömbokhandeln är en med sina dryga 450 sidor en omfångsrik bok och som jag har varit inne på många gånger tidigare så ger min nuvarande arbets- och livssituation tyvärr mig inte det utrymme till att läsa skönlitteratur som jag skulle önska.

Därför har det tagit lite tid för mig att ta mig genom Drömbokhandeln. Det beror alltså inte på att den skulle vara dålig, även om jag måste erkänna att den inte riktigt motsvarade mina förväntningar.

I centrum för handlingen i Drömbokhandeln står den rika italienska arvtagerskan Francesca och  fransmannen Ivan, kallad Van. De förenas av sin kärlek till bra litteratur. Med Francescas pengar i ryggen ger de sig i kast med ett intressant med riskabelt projekt. De startar en bokhandel i Paris, en bokhandel som bara säljer kvalitetsromaner.

För att få hjälp med urvalet av vilka böcker de ska lagerföra sätter de samman en topphemlig urvalskommitté bestående av erkända författare och litteraturkännare. Uppenbarligen har det funnits en uppdämt behov av en bokhandel som trotsar bestsellerlistor och en okräsen masskonsumerande publik för Au bon roman som deras affär kallas blir snabbt en framgångssaga.

Men säg den lycka som vara för evigt. Det finns starka krafter som inte ser med särskilt blida ögon på vad Francesca och Van håller på med. Snart blir de utsatta för såväl smutskastningskampanjer som rena attentat. Frågan är bara av vem eller vilka?

Om vi ska börja med det positiva, vilket känns roligast och mest konstruktivt, så vilar Drömbokhandeln på en intressant idé som grund. Själva kärnan i boken är ett resonemang kring kvalitetslitteratur kontra populärlitteratur (och därmed i någon överförd bemärkelse finkultur kontra populärlitteratur), kommersialism å ena sidan och idealism å den andra och bokhandelns och bokförlagens roll i det hela.

Laurence Cossé har ett egensinnigt, lite torrt och avigt sätt att skriva vilket gör Drömbokhandeln till en annorlunda och fräsch läsupplevelse. Det är en i grund och botten ganska teoretisk, för att inte säga akademisk, historia, men det lyckas Laurence Cossé effektivt maskera genom några intressanta stilgrepp.

Bland annat använder hon sig av en bruten kronologi och byter vid flera tillfällen berättarperspektiv, men det allra mest lyckade greppet är att presentera det hela som en deckargåta. Det sistnämnda är särskilt effektivt under den suggestiva och fängslande inledningen av boken. Redan efter några sidor var jag fast. Men jag hade önskat att den där deckargåtan hade fått lite större plats i berättelsen.

Det negativa är att Drömbokhandeln ibland blir lite väl akademisk och Laurence Cossés språkbruk lite väl torrt. Boken blir förvisso aldrig tråkig, jag vill hela tiden läsa vidare, men ibland tappar berättelsen fart. Den långa och detaljerade beskrivningen av hur bokhandeln bildas och hur utbudet väljs ut hade absolut kunnat kortas.

Dessutom har all den namedropping av boktitlar som Laurence Cossé ägnar sig åt genom i stort sett hela boken till slut en tröttande effekt. I vissa skeden känns det mer som en avhandling än en roman. Den välvilliga tolkningen är att man kan se det som en lista på tips på bra böcker att läsa men jag tycker ändå att den delen definitivt hade kunnat presenteras på ett annat, mer effektivt sätt.

Det är väldigt lätt hänt att diskussioner som denna kring finkultur kontra populärkultur får en elitistisk slagsida och jag kan inte riktigt skaka av mig känslan av att Laurence Cossé har just ett en aning elitistisk perspektiv i sitt resonemang. Känslan är inte så stark att det stör läsupplevelsen på något allvarligare sätt, men den finns där i bakgrunden och gnager.

Sammanfattningsvis: Drömbokhandeln är intressant, tankeväckande och ställer en hel del intressanta frågor. Laurence Cossés egensinniga och aviga stil ger boken, trots en del brister, tillräckligt med driv och fräschör för att den aldrig ska bli tråkig. Den hade dock med fördel kunnat få vara minst hundra sidor kortare och lite mer stringent. I det stora hela klart godkänd och läsvärd även om det inte fullt lever upp till sin potential.