Passionen – naket och hudnära om passionens uppslukande kraft

Många svenskar fick häromåret upp ögonen för den franska författaren Annie Ernaux i och med den svenska utgåvan av den briljanta Åren (les Annés).

Jag är definitivt en av dessa som föll pladask för den och efter att även ha läst En flickas memoarer (Mémoire de fille) kunde jag konstatera att jag fått en ny författare att räkna till mina favoriter.

Men det tycks inte bara vara de svenska bokläsarna som hittat till Annie Ernaux. Det senaste året har det i Frankrike gjorts två filmatiseringar av hennes romaner: Cannesnominerade Passionen (Passion simple) och Omständigheter (L’événememt) som vann Guldlejonet vid årets filmfestival i Venedig.

Den sistnämnda får svensk biopremiär i mitten av februari medan Passionen från och med i dag finns tillgänglig här via dvd och streaming.

Sinnenas tid (som romanen Passion simple fick heta i sin svenska översättning) är som så ofta när det gäller Annie Ernaux en självbiografisk text, i detta fallet om en den passionerade kärlekshistorien mellan en fransk akademiker och en gift rysk diplomat.

Det är en djuplodande studie av passionens kraft, inte minst dess destruktiva sida. För det är ingen helt jämnbördig passion. Hon är helt uppslukad av den och lever nästan enbart för deras hemliga möten.

Han är den som dikterar tempot i och styr deras relation och långa stunder kretsar hennes liv helt och hållet kring att vänta på att han ska höra av sig. Det psykologiska spelet i relationen tär på henne och går ut över hennes möjligheter att klara av sin vardag.

Dianne Arbids film förhåller sig ganska fritt till den litterära förlagan och hon siktar främst in på att fånga textens stämning och känsla.

Alltid fängslande schweizisk-franska skådespelaren Laetitia Dosch är inget annat än fullständigt fantastisk och bär den här filmen på sina axlar. Med små medel och maximal uttrycksfullhet gör hon den kvinnliga huvudrollen med absolut gehör och total trovärdighet.

Kemin mellan henne och den ukrainske före detta balettdansören Sergei Polunin som spelar den ryske diplomaten är påtaglig men tyvärr håller hans skådespel inte samma nivå som hennes och rolltolkningen blir en aning endimensionell.

Laetitia Doschs fantastiska skådespel kan tyvärr inte heller hindra att filmen då och då tappar fart och går en aning på tomgång.

Men i det stora hela är Passionen en riktigt bra film. En naken och hudnära (bokstavligt talat, sexscenerna är explicita) skildring av passionens såväl förtärande som livgivande sidor.

Livspusslet à la Dardenne light

Det är hög tid för den här bloggen att återigen bli vad den en gång var och alltid var tänkt att bli: en guide till populär- och finkultur från den frankofona världen. Dags att ta sikte på och förhoppningsvis närma mig det självpåtagna målet att skriva om de filmer från den sfären som tar sig hit till Sverige.

Denna omstart för BleuBlancRouge sker med den prisbelönta belgiska filmen När livet vänder (Nos batailles i original) som gick upp på svenska biografer i går den 3 maj. Den visades inom tävlan i en av undersektionerna vid förra årets filmfestival i Cannes och tog tidigare i år flera tunga priser (däribland bästa film och bästa regi) vid Magrittegalan, Belgiens motsvarighet till Guldbaggen.

När livet vänder är en film som är lätt att tycka om eftersom den genomsyras av en stor värme gentemot alla människor som skildras i den. I centrum av handlingen står lagerarbetaren Olivier (fenomenalt spelad av en en nedtonad Romain Duris). Hans arbetsdagar blir allt som oftast långa och slitsamma eftersom han är såväl förman som fackligt engagerad och övertidstimmarna blir många.

På hemmaplan kämpar hans fru Laura med att hålla ordning på vardagssysslorna och deras två barn, 6 och 9 år gamla. Tills det att hon utan ett ord försvinner. Hon lämnar ingen förklaring och heller inga spår efter sig. Vilket såklart vänder upp och ner på såväl Oliviers som barnens liv. Samtidigt som de naturligtvis är oroliga och funderar på vad som hänt Laura och om och när hon kommer att komma tillbaka så måste de såklart också hitta ett sätt för det vardagliga att fungera.

När livet vänder är den belgiske regissören Guillaume Senez andra långfilm och den ekar av influenser från landsmännen bröderna Dardenne, de regerande världsmästarna av socialrealistiska skildringar. Riktigt så hårtslående som Dardennebrödernas filmer är den inte, Senez målar med mer ljusare nyanser från sin palett, men den berör verkligen ändå. Inte minst tack vare en fantastiskt fin tonträff i såväl regi som skådespel.

Hela ensemblen glänser men jag vill ända slå ett extra slag för oerhört duktiga stjärnskottet Laetitia Dosch som spelar Oliviers syster Betty och som har alla möjligheter att bli en av sin generations allra främsta skådespelare.

Guillaume Senez berättar med små uttrycksmedel, litar på sina skådespelare och sin publik. Här finns inga pekpinnar hur vi ska känna eller tolka det som skildras. Han berättar sin historia utan och fördöma någon (även om det ligger en del samhällskritik mellan raderna) eller för den delen ge några egentliga förklaringar. När livet vänder är helt enkelt en skildring av livet som det kan se ut under dessa specifika förhållanden. En riktigt bra skildring dessutom!