Den 17 maj det är för mig Jean Gabin-dagen. Detta med anledning av att det var just den 17 maj år 1904 som denne en av mina absoluta favoritskådespelare genom alla tider föddes och det burkar jag uppmärksamma genom att se någon av den franske filmlegendarens filmer.
I år föll mitt val på att se om den odödliga klassikern La Traversée de Paris (eller Svart gris i Paris som den totalt osannolika svenska titeln fick bli) från 1956. Den utspelar sig 1942, mitt under andra världskriget och den tyska ockupationen av Paris. Jean Gabin här spelar målaren Grandgil som övertalas av Marcel (spelad med sedvanlig timing och älskvärdhet av Bourvil), en arbetslös taxichaufför som försörjer sig som kurir på svarta marknaden, att hjäpa till att frakta fyra resväskor fulla med kött tvärs över hela Paris till en adress i Montmartre.
Grandgil visar sig vara en slug och långtifrån medgörlig person som inte drar sig för att utnyttja situationen. Scenen där han trissar upp lönen för uppdraget med den ansvarige slaktaren monsieur Jambier (spelad av Louis de Funès) är en klassiker. Och själva uppdraget i sig är bokstavligt talat livsfarligt. Om du skulle bli upptäckt av några tyskar eller medlöpare kn det sluta riktigt illa och till råga på det behöver de genomföra förflyttningen till fots.
La Traversée de Paris är en fantastiskt underhållande film på flera plan. Den är spännande, rolig och välspelad. Storyn är enkel men filmen har fler lager än vad den först ger sken av. Manuset är välskrivet och vasst och de ledande rollfigurerna är komplexa och mångbottnade. Filmen är bara 80 minuter lång men under den tiden hinner de byta skepnad flera gånger och agera på sätt som det både går att tycka väl och illa om.
Den här dualismen och främst de negativa dragen var något som inte sågs på med helt blida ögon av den samtida publiken. Så pass kort tid efter krigsslutet ville man helst se hjältemodiga och rättrådiga figurer som kunde stå som förebilder på via duken. Några sådana finns inte i La Traversée de Paris, men det är också det som gör den så intressant. Och det är säkerligen också en av huvudanledningarna till att den fortfarande engagerar och fascinerar sin publik.
Den i bland rätt cyniska och mörka bilden av livet i det ockuperade Paris som ges i La Traversée de Paris har också med tiden fått ett rykte om att vara något av den mest realistiska och verklighetsnära skildringen i fransk film av den perioden. De ibland tvära kasten mellan humor, svartsyn och nagelbitarspänning bidrar naturligtvis till filmens styrka.
Fotot av den nattliga färden genom Paris är alldeles lysande utfört. Filmen spelades förvisso in i färg men framkallades till slut i svartvitt. Ett bra val. Det svartvita fotot med sitt dramatiska användande av skuggor ger en perfekt visuell inramning av berättelsen och bidrar definitivt till filmens starka atmosfär.
Glöm att filmens regissör Claude Autant-Lara blev nya vågen regissörernas gemensamma och speciella hatobjekt med motivering att han enligt dem var portalfigur för det de kallade ett gammalt och föråldrat franskt filmmakande. För en filmintresserad frankofil är denna film ett måste att ha sett!
BleuBlancRouge 