Den här sommaren har jag fått en ny favoritförfattare i Annie Ernaux. Det kan jag fastslå efter att endast ha läst två av hennes böcker, för bägge fängslade mig något oerhört. Tyvärr så finns hon inte i någon större utsträckning översatt till svenska.
Det finns dock relativt goda förhoppningar om att detta är på gång att ändras eftersom det så sent som för ett halvår sedan släpptes tre böcker av henne i svensk översättning. Dels den här tidigare outgivna Åren (Les années) från 2008, dels en nyutgåva av Min far (La place) från 1985 och Kvinnan (Une femme) från 1993 i en samlingsvolym.
Åren är en av de där två böckerna av henne som jag läste i somras och den ska jag med glädje återkomma till senare här på bloggen. Den andra, som detta inlägg ska handla om, är Mémoire de fille från 2016 och den finns tyvärr ännu inte i svensk översättning. Men väl på engelska och några andra språk om den franska originalutgåvan skulle kännas för svår.
Mémoire de fille är dessutom en av 20 böcker som den franska kulturtidskriften Télérama valde ut som representanter för den moderna franska romanen i ett tänkt idealbibliotek om 100 böcker och som jag företagit mig att läsa och presentera här under rubriken Det franska biblioteket.
Jag ser som inläggsrubriken indikerar som en av den franska litteraturens stora (och många) uttolkare av minnet och hon fick mycket passande också Prix Marguerite Duras, uppkallat efter en av de andra giganterna, för Åren. Men Annie Ernaux har två andra mycket tydliga teman som löper som en röd tråd genom hennes författarskap: identitet och social rörlighet – och som alla andra stora författare en språklig röst som är hennes helt egna.
I ytterligare likhet med Marguerite Duras rör hon sig i sitt författarskap mellan fiktion och autofiktion. Mémoire de fille är ett exempel på det senare och i den väver hon på ett briljant sätt samman alla dessa för henne centrala teman.
Den tar sin utgångspunkt i ett fotografi på henne själv från sommaren 1958. Genom detta minns och undersöker hon en särskild händelse den sommaren då hon var 18 år gammal: hennes första sexuella erfarenhet tillsammans med en man. Upplevelsen av den och vad som följer efter får henne under många år göra allt för att glömma den och den hon var då.
Utifrån den händelsen berättar om, funderar kring och väver samman sitt nutida jag och det hon kallar flickan från 58 och vilka följder som den där enskilda händelsen fick för flickan från 58 och i vilken utsträckning den påverkade den hon blivit nu.
Det är mycket fascinerande läsning. Annie Ernaux har ett eget och intressant sätt att skifta berättarjag i sina självbiografier och hennes sätt att ständigt utmana och ifrågasätta det egna minnet är fängslande. Hennes språk är ömsom poetiskt vackert, ömsom koncentrerat och avskalat betraktande. Och som självbiografi betraktat är Mémoire de fille extra fängslande eftersom den planterar frön hos läsare att göra samma sak: att fundera kring vad de smärtsamma händelser som vi väl alla har i vårt liv och vad dessa gjort med oss.
Dessutom behandlar hon, som hon gjorde i den mästerliga kollektiva självbiografin Åren, rörelser och skeenden som påverkat samhället i stort. Något som såklart också skänker texten allmängiltighet.
BleuBlancRouge 