Visuellt storslaget men gubbsjukt och grunt om den store konstnären och hans musa

Andra har redan dragit parallellerna och det är bara att instämma. Gilles Bourdos film Renoir (som gick upp på svenska biografer i går) är i vissa stunder bara som ett avsnitt av den kontroversiella och hårt kritiserade danska tv-serien Blachman förklätt som en finkulturell film.

Det är klart att det inte är helt och hållet omotiverat att visa en naken kvinnokropp i en film som handlar om en konstnär som ofta hade just nakna kvinnor som motiv, men när som här de manliga huvudkaraktärerna ingående och kvasifilosofiskt får kommentera och recensera den, dessutom vid upprepade tillfällen, börjar åtminstone jag att skruva mig av obehag i biofåtöljen.

Saken blir naturligtvis inte bättre av att objektet ifråga ska föreställa 15 och en av själva huvudkaraktären dryga 70. Tyvärr så är detta inte det enda problem som den här filmen lider av utan kanske bara ett symptom av det. Det ska vara en film om den store konstnären och hans musa, men musan blir aldrig annat en just det objekt hon är i scenerna som jag just har beskrivit.

Regissören Gilles Bourdos visar inget egentligt intresse för henne, förutom i eftertexten där han upplyser om att hon dog okänd och bortglömd och antyder att han tycker att det inte borde ha varit så. Synd då att han i de 110 minuter film som föregår eftertexterna inte har gjort särskilt mycket för att lyfta fram henne och hennes roll för de två konstnärliga genierna som är de som står i centrum för Gilles Bourdos uppmärksamhet.

Renoir utspelas 1915 i ett underskönt Cagnes-sur-Mer. Den berömde impressionistmålaren Pierre-August Renoir befinner sig på ålderns höst och i en besvärlig situation. Hans hustru har nyss avlidit och själv är han svårt plågad av artros, så svårt att han nästan inte kan måla längre. Men han kämpar trots det på. Och en dag dyker den 15-åriga flickan Andrée Heuschling upp på hans gård och erbjuder sina tjänster som modell.

Renoir tackar ja till erbjudandet och den unga flickans närvaro tycks ge honom en nytändning. När sedan sonen Jean, som senare skulle bli berömd filmregissör (jag har skrivit om tre av hans filmer, Den stora illusionen, Spelets regler och La Marseillaise , tidigare här på bloggen), återvänder till fäderneshuset efter att ha stridit i det pågående första världskriget men blivit svårt sårad i sitt ena ben inleds en sorts triangeldrama. Han fattar nämligen tycke för den unga Andrée, eller Charlotte som hon sedermera skulle komma att kalla sig.

Det är främst på manus- och reginivå som Renoir brister. I övrigt har den en del förtjänster. Skådespelarna gör vad de kan utifrån de förutsättningar de har haft att jobba och Michel Bouqet och Christa Theret i rollerna som Renoir den äldre respektive Andrée Heuschling är särskilt bra. Men den egentliga huvudrollen i filmen har ljuset och den vidunderligt vackra naturen och landskapet.

Filmen är så fantastiskt vackert fotograferad att man har överseende med en del av bristerna, men inte alla. Jag kan inte sticka under stol med att den överhängande känslan jag har med mig ut ur salongen är den av besvikelse. Det hade kunnat bli en riktigt bra film av den här historien, men i Gilles Bourdos klumpiga regihänder blir det inte mer än förvisso vackert, men gubbsjukt och grunt. Renoir ger ingen fördjupning när det gäller någon av de skildrade personerna.

Avslutningsvis en kul detalj när det gäller arbetet med Renoir. Gilles Bourdos tog hjälp av en dömd konstförfalskare när det gällde att återskapa Renoirs målande i filmen.

Om du vill se en riktigt bra film om förhållandet mellan en konstnär och hans musa så råder jag dig att kolla in Jacques Rivettes på alla vis mästerliga och märkvärdiga fyratimmarsfilm Den sköna satmaran (La belle noiseuse) från 1991.

Dagen efter kvällen före…

Det blir inte alltid som man tänkt sig. Efter en tids funderande kom jag på vilken film jag i går skulle titta på för att uppmärksamma den franska nationaldagen. När jag väl kom på det framstod det som fullkomligt självklart. Men trots det blev det inget filmtittande. Några dagars tidiga jobbmorgnar (i går ringde väckarklockan 03.50) tog ut sin tribut. Att jag i onsdags satt uppe sent och tittade på semifinalerna i fotbolls-VM för damer på tv och att jag igår sedan behövde jobba lite längre än väntat var nog det som fick bägaren att rinna över.

Summa summarum: det var en trött och sliten Mattias som kom hem i går eftermiddag och trots halvannan timmes sömn hämtade jag mig aldrig riktigt. Och med tanke på att det väntade ännu en tidig revelj i morse så fick det bli tidig nattning. Därmed ingen film. Tröttheten gjorde också att jag helt glömde att gå och inhandla några lämpliga franska bakverk, så mitt firande av den 14 juli blev inte alls vad jag hade tänkt mig. Vad jag dock kom ihåg var att lägga in några härliga franska musikfavoriter i musikmixen i mitt radioprogram, så jag gick gick inte genom hela nationaldagen utan att på något sätt uppmärksamma den.

Hursomhelst så tog jag idag igen en del av det jag missade att göra igår. Bättre sent än aldrig. Jag bänkade mig framför TV-apparaten, dukade fram några inköpta franska kulinariska läckerheter och tittade på min för ändamålet utvalda film: den synnerligen passande La Marseillaise av Jean Renoir från 1938.  La Marseillaise är inte någon av mästaren Renoirs mest kända filmer, den är i dag snarast bortglömd.

Men det är inte så konstigt med tanke på att den gjordes mellan två av hans allra bästa och mest kända filmer: Den stora illusionen (La grande illusion) och Människans lägre jag (La bête humaine). Den förstnämnda hör till mina absoluta favoritfilmer. La Marseillaise är inte lika bra som dessa två filmer och har kanske just därför fallit i glömska. Men det betyder såklart inte att det är en dålig film och det är det inte heller.

Det är en ambitiös och engagerad film – kanske den allra bästa som gjorts på ämnet – om den franska revolutionen. Den är emellanåt närmast journalfilmslik i sin strävan efter att försöka ge en känsla av autenticitet. Renoirs sympatier ligger tydligt hos revolutionärerna, men i filmen får vi se revolutionen ur flera olika vinklar och skildringen är hyfsat nyanserad även ur aristokraternas och kungligheternas perspektiv.

Att Jean Renoir valde att göra denna revolutionsromantiska hyllning till folket just 1938 var heller ingen slump. Han aktiv stödjare av den vänsterradikala Front populaire-alliansen med Léon Blum i spetsen som hade vunnit det franska parlamentsvalet 1936 och handlingen i La Marseillaise kan ses som en parallell till det just då dagsaktuella franska politiska läget. Inte minst med tanke på det allt mer spända läget i förhållande till Tyskland.

Att Jean Renoir hade sitt politiska hjärta fast förankrat till vänster på den politiska skalan och tilltalades av solidaritetstanken blir inte mindre tydligt av att La Marseillaise delvis finansierades genom att medlemmarna i den fackliga organisationen CGT erbjöds att betala 2 franc var, vilket på den tiden motsvarade en biobiljett. Det de i praktiken gjorde var alltså att reservera en plats på en av visningarna.

La Marseillaise ståtar med ett ganska omfattande persongalleri och den spänner över flera års tid, men följer i huvudsak ett antal personer från södra Frankrike som tidigt rycks med i revolutionen och som tar värvning i den frivilligbataljon som 1792 vandrade från Marseille till Paris för att där ansluta till revolutionsarmén och delta i kampen dels mot rojalisterna, dels mot de hotande Österrikiska styrkorna efter krigsförklaringen tidigare samma år. Med revolutionen och de storpolitiska skeendena som fond berättas historien om dessa individer, deras vänskap och vedermödor i de dramatiska och omvälvande tidernas skugga.

Jean Renoir berättar långsamt och med en nästan dokumentär ton. Han behärskar de storslagna stridsscenerna (som exempelvis stormningen av Tuileriepalatset) lika bra som de mer nertonade scener där han tar ner berättandet på individnivå. När det gäller det senare kan man se prov på det suveräna handlag när det gäller poetisk realism som Renoir skulle briljera med i sin nästkommande film Människans lägre jag.

Vad man kan anmärka på är att främst den första halvtimmen av filmen är lite svulstig i tonen med alla sina förvisso eldiga och engagerande, men i längden aningen enkelspåriga tal. Men det är mer små detaljer som inte fläckar ner helheten nämnvärt. Le Marseillaise är ännu en av de där filmerna som gör att jag utan tvekan håller Jean Renoir som kanske den bästa regissör som fransk film någonsin haft – och det vill inte säga lite.