En ypperlig chans att stifta bekantskap med en av Frankrikes filmiska giganter

Nu är det klassikerdags här på bloggen. I början av förra månaden släpptes en box ägnad åt Jean Gabin, en av mina favoritskådespelare genom alla tider, på svensk dvd och det är verkligen inga dussinfilmer som boxen innehåller utan en trippel franska toppfilmer. Två av dem, Den stora illusionen och Dimmornas kaj, har jag redan skrivit om så det här inlägget kommer att handla om den tredje filmen.

Dagen gryr (Le jour se lève i original) i regi av Marcel Carné anses vara ett av den så kallade poetiska realismens verkliga portalverk. Den släpptes i juni 1939 och var stämningsmässigt synnerligen influerad av världsläget med Andra världskriget bara några månader bort. Vissa har velat kategorisera den som en romantisk tragedi och det ligger absolut något i den rubriceringen.

Handlingen är enkel. En man anklagas för att ha mördat en annan man och har barrikaderat sig i en lägenhet en bit upp i ett flervåningshus. Utanför finns polisen som grunnar på hur de ska lyckas ta sig in i lägenheten.  I tillbakablickar  får vi sedan se vad som lett fram till den uppkomna situationen. Ramberättelsen i sig är med andra ord inte särskilt märkvärdig, men filmen är Dagen gryr just det. Märkvärdig.

En av anledningarna till det är att manuset, bland annat skrivet av Jacques Prévert, är så välskrivet att handlingen inte är så enkel som det först verkar. En annan anledning är Marcel Carnés känsliga regi och iscensättning. Skådespelarinsatserna, med legendarerna Jean Gabin och Arletty i spetsen, är dessutom toppklassiga. Det är helt enkelt ett av den franska filmens verkliga storverk.

Det hade dock mycket väl kunnat vara så att den här filmen varit förlorad. 1940 totalförbjöds Dagen gryr av Vichyregimen bara för att göra ett triumfartat återtag efter krigets slut. Men ytterligare något år senare var den hotad igen. Då köpte nämligen ett amerikanskt bolag upp rättigheterna för en amerikansk remake och köpte i samma veva in alla kopior av originalfilmen man kunde hitta för att sedan förstöra dem.

Under några år såg det ut som att de hade lyckats, men en bit in på 50-talet hittades några överblivna kopior och sedan dess har den funnits där som en självklar och hyllad bit av den franska filmhistorien. Den utgåva som nu är aktuell dvd-aktuell är dessutom nyrestaurerad och håller finfin bildkvalitet.

Om du är intresserad av fransk filmhistoria. Tja, om du är intresserad av filmhistoria överhuvudtaget. Då är den här boxen definitivt något för dig.

En av världens bästa filmer nu i ännu bättre skick

Med all respekt för alla norrmän som firar sin nationaldag i dag så betyder den 17:e maj något helt annat för mig. Detta datum 1904 föddes en av mina absoluta favoritskådespelare Jean Gabin och därför brukar jag varje år den 17:e maj försöka hinna med att se minst en av de många klassiska filmer som han medverkade i. I år fick det bli en riktig höjdare, faktiskt en av världens allra bästa filmer om du frågar mig (och många andra cineaster med för den delen), Jean Renoirs Den stora illusionen (La Grande illusion) från 1937.

Detta pacifistiska och humanistiska mästerverk som lagom till sitt 75-årsjubileum kommit ut i en nyrestaurerad version på Blu-Ray och det ska sägas att de som restaurerat filmen, från de originalnegativ som länge troddes vara förstörda men som till slut hittades hos cinèmateket i Toulouse, har gjort ett fenomenalt jobb. Bildkvalitéten är häpnadsväckande, vilket naturligtvis gör sitt till för att ytterligare förhöja upplevelsen.

Trots att det gått 75 år sedan den gjordes så har filmen inte tappat något av sin kraft och den framstår alltjämt, trots att den inte innehåller några egentliga krigsscener, som en av de starkaste antikrigsfilmer som någonsin gjorts. Det centrala budskapet om samförstånd och ömsesidig respekt stack rejält i ögonen på vissa samtida. Inte minst nazisterna i Tyskland som genast förbjöd filmen.

Den tyska propagandaministern Joseph Goebbels utnämnde den till ”samhällets filmiska fiende nummer 1” och efter det att Tyskland 1940 ockuperat Frankrike gavs order om att alla kopior av filmen skulle föras till Berlin och förstöras. Vilket många trodde var vad som hände. Men efter kriget lyckades man hitta delar av filmen på olika ställen och utifrån dessa kunde man pussla ihop en någorlunda komplett version av den som så småningom kunde visas. Och efter många år hittades så originalnegativen i Toulouse, så den version av filmen man nu kan se är alltså den ursprungliga.

Titeln La Grande illusion valde Jean Renoir sannerligen inte av en slump. Han, liksom många andra, kände naturligtvis av de spända politiska läget i Europa och vartåt det hela barkade och titeln är en direkt referens till den brittiske författaren Norman Angells bok The Great Illusion från 1909, en bok i vilken han argumenterade för att det inte skulle bli några krig i Europa på 1900-talet. Han menade att det i det industrialiserade samhället fanns sådana gemensamma ekonomiska intressen  som skulle om inte omöjliggöra krig så i alla fall radera ut alla möjliga vinster av att föra krig och att det i längden skulle betyda att det inte skulle bli några fler krig i Europa. Vi vet alla hur fel han fick.

Jean Renoir använde sig delvis av sina egna erfarenheter från första världskriget när han gjorde Den stora illusionen. Han tjänstgjorde själv som pilot och Jean Gabin använder i några scener faktiskt exakt de kläder som Renoir använde under kriget. Den stora illusionen utspelas i inledningen av första världskriget. Två franska piloter, aristokraten kapten de Boëldieu och löjtnanten Maréchal som kommer från arbetarklassbakgrund, skjuts under ett spaningsuppdrag ner och tillfångatas av tyska styrkor.

De två möts av oväntad respekt av den tyske kommendanten von Rauffenstein, den stridspilot som skjöt ner dem. Von Rauffenstein, även han av aristokratisk börd, visar sig vara bekant med släkten de Boëldieu. De två fransmännen förs till ett fångläger där de sammanförs med engelsmän, ryssar och andra fransmän. Alla av olika militär grad och av olika börd. Även här behandlas de med respekt av sina tyska fiender och bland fångarna utvecklas en stark vänskap , men innerst inne finns naturligtvis hela tiden en tanke på att fly.

Utöver pacifismen och humanismen är klass ett viktigt tema i Den stora illusionen. Även om den är inne och rotar i och kommenterar mörka tendenser och strömningar i sin samtid så är den övergripande känslan den ger den av förbrödring och ett hopp om mänskligheten. Det rakt igenom utsökta skådespeleriet av finfina aktörer som exempelvis den ledande trojkan Jean Gabin (Maréchal), Pierre Fresnay (de Boëldieu) och Erich von Stroheim (van Rauffenstein) är en fröjd att skåda.

Den stora illusionen är en fantastiskt vackert fotograferad och perfekt iscensatt film. Den är gripande, varm och emellanåt faktiskt riktigt rolig film. Kort och gott: ett av filmhistoriens allra främsta verk. Historisk är den också eftersom det var den första icke engelskspråkiga film som nominerades till en Oscar för bästa film.

Som jag ser det ingår Den stora illusionen i vad som kan kallas för den filmhistoriska allmänbildningen och en film som den som på fullt allvar vill kalla sig för cineast måste ha sett. Har du dessutom ett specialintresse för fransk film (vilket du säkert har om du hamnat på den här bloggen) är det hela än mer solklart.

Dagen efter kvällen före…

Det blir inte alltid som man tänkt sig. Efter en tids funderande kom jag på vilken film jag i går skulle titta på för att uppmärksamma den franska nationaldagen. När jag väl kom på det framstod det som fullkomligt självklart. Men trots det blev det inget filmtittande. Några dagars tidiga jobbmorgnar (i går ringde väckarklockan 03.50) tog ut sin tribut. Att jag i onsdags satt uppe sent och tittade på semifinalerna i fotbolls-VM för damer på tv och att jag igår sedan behövde jobba lite längre än väntat var nog det som fick bägaren att rinna över.

Summa summarum: det var en trött och sliten Mattias som kom hem i går eftermiddag och trots halvannan timmes sömn hämtade jag mig aldrig riktigt. Och med tanke på att det väntade ännu en tidig revelj i morse så fick det bli tidig nattning. Därmed ingen film. Tröttheten gjorde också att jag helt glömde att gå och inhandla några lämpliga franska bakverk, så mitt firande av den 14 juli blev inte alls vad jag hade tänkt mig. Vad jag dock kom ihåg var att lägga in några härliga franska musikfavoriter i musikmixen i mitt radioprogram, så jag gick gick inte genom hela nationaldagen utan att på något sätt uppmärksamma den.

Hursomhelst så tog jag idag igen en del av det jag missade att göra igår. Bättre sent än aldrig. Jag bänkade mig framför TV-apparaten, dukade fram några inköpta franska kulinariska läckerheter och tittade på min för ändamålet utvalda film: den synnerligen passande La Marseillaise av Jean Renoir från 1938.  La Marseillaise är inte någon av mästaren Renoirs mest kända filmer, den är i dag snarast bortglömd.

Men det är inte så konstigt med tanke på att den gjordes mellan två av hans allra bästa och mest kända filmer: Den stora illusionen (La grande illusion) och Människans lägre jag (La bête humaine). Den förstnämnda hör till mina absoluta favoritfilmer. La Marseillaise är inte lika bra som dessa två filmer och har kanske just därför fallit i glömska. Men det betyder såklart inte att det är en dålig film och det är det inte heller.

Det är en ambitiös och engagerad film – kanske den allra bästa som gjorts på ämnet – om den franska revolutionen. Den är emellanåt närmast journalfilmslik i sin strävan efter att försöka ge en känsla av autenticitet. Renoirs sympatier ligger tydligt hos revolutionärerna, men i filmen får vi se revolutionen ur flera olika vinklar och skildringen är hyfsat nyanserad även ur aristokraternas och kungligheternas perspektiv.

Att Jean Renoir valde att göra denna revolutionsromantiska hyllning till folket just 1938 var heller ingen slump. Han aktiv stödjare av den vänsterradikala Front populaire-alliansen med Léon Blum i spetsen som hade vunnit det franska parlamentsvalet 1936 och handlingen i La Marseillaise kan ses som en parallell till det just då dagsaktuella franska politiska läget. Inte minst med tanke på det allt mer spända läget i förhållande till Tyskland.

Att Jean Renoir hade sitt politiska hjärta fast förankrat till vänster på den politiska skalan och tilltalades av solidaritetstanken blir inte mindre tydligt av att La Marseillaise delvis finansierades genom att medlemmarna i den fackliga organisationen CGT erbjöds att betala 2 franc var, vilket på den tiden motsvarade en biobiljett. Det de i praktiken gjorde var alltså att reservera en plats på en av visningarna.

La Marseillaise ståtar med ett ganska omfattande persongalleri och den spänner över flera års tid, men följer i huvudsak ett antal personer från södra Frankrike som tidigt rycks med i revolutionen och som tar värvning i den frivilligbataljon som 1792 vandrade från Marseille till Paris för att där ansluta till revolutionsarmén och delta i kampen dels mot rojalisterna, dels mot de hotande Österrikiska styrkorna efter krigsförklaringen tidigare samma år. Med revolutionen och de storpolitiska skeendena som fond berättas historien om dessa individer, deras vänskap och vedermödor i de dramatiska och omvälvande tidernas skugga.

Jean Renoir berättar långsamt och med en nästan dokumentär ton. Han behärskar de storslagna stridsscenerna (som exempelvis stormningen av Tuileriepalatset) lika bra som de mer nertonade scener där han tar ner berättandet på individnivå. När det gäller det senare kan man se prov på det suveräna handlag när det gäller poetisk realism som Renoir skulle briljera med i sin nästkommande film Människans lägre jag.

Vad man kan anmärka på är att främst den första halvtimmen av filmen är lite svulstig i tonen med alla sina förvisso eldiga och engagerande, men i längden aningen enkelspåriga tal. Men det är mer små detaljer som inte fläckar ner helheten nämnvärt. Le Marseillaise är ännu en av de där filmerna som gör att jag utan tvekan håller Jean Renoir som kanske den bästa regissör som fransk film någonsin haft – och det vill inte säga lite.