Stora texter i det korta formatet

I morgon är det äntligen dags för det som har kommit att bli en av årets verkliga höjdpunkter för mig. Då drar nämligen Bokmässan i Göteborg igång och årets mässa blir min elfte raka. Nog för att jag egentligen alltid har gillat att läsa, men innan jag 2001 besökte mässan för första gången kunde jag inte riktigt förstå nöjet i att under ett antal timmar trängas med tusentals människor på en förhållandevis liten yta. Mer eller mindre direkt när jag först satte min fot inne i de stora lokalerna förstod jag vad jag hade gått miste om. Det bara kändes helt rätt.

Lagom till årets mässa har jag lyckats läsa ut en (skönlitterär) bok igen. Du som följer bloggen vet att läsandet är en ständig källa till dåligt samvete för mig. Tiden tycks helt enkelt inte räcka till mer än läsande av ofta jobbrelaterad facklitteratur. Missförstå mig inte nu, att läsa facklitteratur kan vara nog så tillfredsställande, men jag hade gärna sett att jag hade tid, eller kanske tagit mig tid, att ägna mig åt mer av det där lustfyllda och helt självvalda läsandet.

Hursomhelst så har jag nu en ny bokupplevelse att berätta om: En spik, en ros (Sept nouvelles och Sous le Pont Mirabeau i original) av Madeleine Bourdouxhe.  Det är en samlingsvolym av noveller som den belgiska författarinnan skrev under olika delar av sin livstid. Det är ingen lång bok, de åtta berättelserna tar bara 156 sidor i anspråk, men den tog ändå sin tid att läsa för mig. Inte för att den var dålig, tvärtom. Den här boken hade jag inte velat sträckläsa, om jag så hade tyckt mig ha tid till det.

Det kändes efter varje enskild novell helt naturligt att lägga boken åt sidan och låta texten riktigt sjunka in. Novellerna liksom kräver eftertanke. Madeleine Bourdhouxes språkbehandling är en aning besynnerlig. Å ena sidan kärv, korthuggen och koncentrerad, men samtidigt också vacker och poetisk. För att tala filmspråk, vilket jag om bekant gärna gör, skulle man kunna likna hennes språk vid en litterär variant av den poetiska realism som firade stora triumfer i fransk 30-talsfilm. Tänk Dagen gryr (Le jour se lève), Dimmornas kaj (Le Quai des brumes) och Människans lägre jag (La bête humaine). Det går till och med så långt att jag nästan ser Jean Gabins och Arlettys ansikten framför mig när jag läser novellerna!

En spik, en ros består av en serie starka och gripande kvinnoporträtt. De poetiskt realistiska (för att fortsätta att använda den filmiska referensen) texterna är karga, vackra, samhällskritiska och gåtfulla – allt på samma gång. Slutprodukten är lite krävande, men å andra sidan rikligt belönande. Madeleine Bourdhouxhe hade en i sanning originell berättarröst och En spik, en ros är en bok att läsa och bära med sig i tanken länge efteråt.

Dagen efter kvällen före…

Det blir inte alltid som man tänkt sig. Efter en tids funderande kom jag på vilken film jag i går skulle titta på för att uppmärksamma den franska nationaldagen. När jag väl kom på det framstod det som fullkomligt självklart. Men trots det blev det inget filmtittande. Några dagars tidiga jobbmorgnar (i går ringde väckarklockan 03.50) tog ut sin tribut. Att jag i onsdags satt uppe sent och tittade på semifinalerna i fotbolls-VM för damer på tv och att jag igår sedan behövde jobba lite längre än väntat var nog det som fick bägaren att rinna över.

Summa summarum: det var en trött och sliten Mattias som kom hem i går eftermiddag och trots halvannan timmes sömn hämtade jag mig aldrig riktigt. Och med tanke på att det väntade ännu en tidig revelj i morse så fick det bli tidig nattning. Därmed ingen film. Tröttheten gjorde också att jag helt glömde att gå och inhandla några lämpliga franska bakverk, så mitt firande av den 14 juli blev inte alls vad jag hade tänkt mig. Vad jag dock kom ihåg var att lägga in några härliga franska musikfavoriter i musikmixen i mitt radioprogram, så jag gick gick inte genom hela nationaldagen utan att på något sätt uppmärksamma den.

Hursomhelst så tog jag idag igen en del av det jag missade att göra igår. Bättre sent än aldrig. Jag bänkade mig framför TV-apparaten, dukade fram några inköpta franska kulinariska läckerheter och tittade på min för ändamålet utvalda film: den synnerligen passande La Marseillaise av Jean Renoir från 1938.  La Marseillaise är inte någon av mästaren Renoirs mest kända filmer, den är i dag snarast bortglömd.

Men det är inte så konstigt med tanke på att den gjordes mellan två av hans allra bästa och mest kända filmer: Den stora illusionen (La grande illusion) och Människans lägre jag (La bête humaine). Den förstnämnda hör till mina absoluta favoritfilmer. La Marseillaise är inte lika bra som dessa två filmer och har kanske just därför fallit i glömska. Men det betyder såklart inte att det är en dålig film och det är det inte heller.

Det är en ambitiös och engagerad film – kanske den allra bästa som gjorts på ämnet – om den franska revolutionen. Den är emellanåt närmast journalfilmslik i sin strävan efter att försöka ge en känsla av autenticitet. Renoirs sympatier ligger tydligt hos revolutionärerna, men i filmen får vi se revolutionen ur flera olika vinklar och skildringen är hyfsat nyanserad även ur aristokraternas och kungligheternas perspektiv.

Att Jean Renoir valde att göra denna revolutionsromantiska hyllning till folket just 1938 var heller ingen slump. Han aktiv stödjare av den vänsterradikala Front populaire-alliansen med Léon Blum i spetsen som hade vunnit det franska parlamentsvalet 1936 och handlingen i La Marseillaise kan ses som en parallell till det just då dagsaktuella franska politiska läget. Inte minst med tanke på det allt mer spända läget i förhållande till Tyskland.

Att Jean Renoir hade sitt politiska hjärta fast förankrat till vänster på den politiska skalan och tilltalades av solidaritetstanken blir inte mindre tydligt av att La Marseillaise delvis finansierades genom att medlemmarna i den fackliga organisationen CGT erbjöds att betala 2 franc var, vilket på den tiden motsvarade en biobiljett. Det de i praktiken gjorde var alltså att reservera en plats på en av visningarna.

La Marseillaise ståtar med ett ganska omfattande persongalleri och den spänner över flera års tid, men följer i huvudsak ett antal personer från södra Frankrike som tidigt rycks med i revolutionen och som tar värvning i den frivilligbataljon som 1792 vandrade från Marseille till Paris för att där ansluta till revolutionsarmén och delta i kampen dels mot rojalisterna, dels mot de hotande Österrikiska styrkorna efter krigsförklaringen tidigare samma år. Med revolutionen och de storpolitiska skeendena som fond berättas historien om dessa individer, deras vänskap och vedermödor i de dramatiska och omvälvande tidernas skugga.

Jean Renoir berättar långsamt och med en nästan dokumentär ton. Han behärskar de storslagna stridsscenerna (som exempelvis stormningen av Tuileriepalatset) lika bra som de mer nertonade scener där han tar ner berättandet på individnivå. När det gäller det senare kan man se prov på det suveräna handlag när det gäller poetisk realism som Renoir skulle briljera med i sin nästkommande film Människans lägre jag.

Vad man kan anmärka på är att främst den första halvtimmen av filmen är lite svulstig i tonen med alla sina förvisso eldiga och engagerande, men i längden aningen enkelspåriga tal. Men det är mer små detaljer som inte fläckar ner helheten nämnvärt. Le Marseillaise är ännu en av de där filmerna som gör att jag utan tvekan håller Jean Renoir som kanske den bästa regissör som fransk film någonsin haft – och det vill inte säga lite.