Frankofiliskolan del 13: Bruelmania del 2

Frankofiliskolan fortsätter och nu ska det handla om det fjärde mest sålda albumet i Frankrike av en franskspråkig artist någonsin och precis som på plats fem så är det ett album av sångaren och skådespelaren Patrick Bruel.

Framgångarna med Alors regarde och de album som följde efter det gav Patrick Bruel 2002 möjligheten att göra verklighet av ett projekt som han drömt om länge: att göra ett album med tolkningar av låtar från mellankrigstiden, en tid då den franska chansontraditionen verkligen blomstrade.

Entre deux fick skivan heta och den blev en ny hejdundrande succé och Bruelmanian var i full gång igen. Lite drygt 2,2 miljoner sålda exemplar blev slutnotan.

Ur den enorma låtskatt som den franska mellankrigstiden erbjuder valdes 23 låtar som gjorts odödliga av artister som Charles Trenet, Maurice Chavallier, Arletty, Fréhel och Lucienne Boyer ut och utöver det lades låten A contretemps (nyskriven i tidstypisk stil) till för att avsluta det hela. För att framföra dessa bjöd Patrick Bruel in en hel kader av stjärnglans i form av gästartister.

Charles Aznavour, Johnny Hallyday, Francis Cabrel, Renaud och skådespelarkollegorna Emmanuelle Béart och Sandrine Kiberlain är några av de duettpartners Patrick Bruel har på detta sitt första dubbelalbum.

Arrangemangen är nya, men det vilar något såväl tidlöst som tidstypiskt över denna fina samling melodier och Entre deux är ett fint möte mellan en klassisk och en modern fransk artistelit.

Speciellt förtjust är jag i hur Bruel och Renaud tar sig an Arlettys Comme de bien entendu, Quand on s’promène au bord de l’eau som Jean Gabin gjorde till en hit i filmen La belle equipe och som Bruel framför med Jean-Louis Aubert, tolkningen av Cora Vaucaires La complainte de la butte (från filmen French cancan) tillsammans med Francis Cabrel och Lucienne Boyers Parlez-moi d’amour som han framför själv endast ackompanjerad av en sparsmakad akustisk gitarr.

Duvivier och Gabin – ett fantastiskt team!

Den 17 maj 1904 föddes en av fransk films största och tillika en av mina stora personliga favoriter, skådespelaren Jean Gabin, och det är en tradition här på BleuBlancRouge att detta datum varje år skriva om en av de knappa hundra filmer han spelade in under sin långa karriär.

I år handlar det om La Belle Equipe (eller Jean från Paris som den fick heta i Sverige) från 1936 i regi av Julien Duvivier. Duvivier och Gabin gjorde att antal anmärkningsvärda filmer tillsammans, varav denna och Pépé Le Moko (Pépé från Marseille) får räknas som de främsta gjorda före Andra världskriget och Voici le temps des assassins (Han kom från Marseilles) som den främsta gjord efter.

Flera av Julien Duviviers filmer kännetecknas av hans pessimistiska livssyn, präglad av världsläget på 30-talet och La Belle Equipe är inget undantag. Men som en del av den så kallade poetiska realismen som var en stark trend inom fransk film på 30-talet innehåller den också varma och vackra ögonblick.

La Belle Equipe handlar om fem arbetslösa unga män som gör sitt bästa för att få livet att gå ihop. Men en dag ser det ut som att deras lycka vänt. De vinner en stor summa på lotteri. De bestämmer sig för att hålla ihop gänget och satsa pengarna i ett gemensamt projekt; en så kallad guinguette. De köper en förfallen fastighet och börjar gemensamt rusta upp den. Men hur stark och solidarisk är gruppen egentligen? Utmaningarna börjar snart att komma en efter en.

Filmen blev ingen omedelbar succé men har med tiden kommit att betraktas som ett mästerverk och den innehåller scener som blivit klassiska. Däribland den där Jean Gabin sjunger Quand on se promène au bord de l’eau  vilken hjälpte till att göra låten till en dåtida hit.

La Belle Equipe är lite knepig att få tag på i Sverige men finns sedan något år tillbaka i en finfin nyrestaurerad fransk utgåva.