La belle époque – om längtan tillbaka till den gamla goda tiden

Victor är en lite bitter man i övre medelåldern som sörjer att äktenskapet med frun Marianne inte är vad det en gång var. De har i stort sett inget gemensamt. Den bitska Marianne är lika frustrerad hon, mycket över att Victor bara klagar av tidens nymodigheter som hon själv välkomnar med öppna armar.

Det hela kulminerar i att Marianne en kväll helt enkelt tröttnar och slänger ut Victor. Som en räddning för Victor kommer ett erbjudande från Antoine, en av sonens främsta vänner som numer försörjer sig med att producera och iscensätta en sorts tidsresor. För mot en rejäl summa pengar låter han den som betalar få chansen att se sig själv placerad i vilket historiskt skede som helst.

De flesta väljer att frottera sig med historiskt viktiga människor eller skeenden men när Victor bjuds på en chans att nyttja Antoines företags tjänster väljer han en specifik kväll på kaféet La belle époque i Lyon 1974. Kvällen då han för första gången mötte Marianne och de blev förälskade.

Victor är inledningsvis mycket skeptisk till upplägget men dras med i spelet. Inte minst dras han till skådespelaren Margot som gestaltar den unga Marianne. Hon väcker något till liv inom Victor och kemin mellan dem är tydlig. Det är bara det att Margot privat är tillsammans med Antoine som hela tiden sitter bakom en glasruta och regisserar hela spektaklet.

Så kan handlingsupplägget i Nicolas Bedos i Sverige nu bioaktuella andra långfilm La belle époque sammanfattas. Det är ett färgstarkt, melankoliskt och välspelat romantiskt drama. Dessutom lite samhällskritiskt bitskt i bland.

La belle époque underhåller och sveper med åskådaren i stort sett från första början och det vilar någon form av sagoliknande skimmer över stora delar.

Nicolas Bedos iscensättning är utmärkt och färgsprakande med sjuttiotalsmurriga grundtoner och det märks att den stjärnsprakande ensemblen har kul i sina roller. Daniel Auteuil är inspirerad som i fornstora dar i rollen som Victor och Fanny Ardant gör väldigt mycket av relativt lite scentid som Marianne.

Bakom de två giganterna briljerar även Guillaume Canet som Antoine och Doria Tillier som Margot. Som frankofil är det bara att kapitulera inför La belle époque!

Gå all in på Frankrike i kväll!

I dag är det ett ypperligt läge att rejält släppa loss frankofilen inom dig. Först genom att kolla in Frankrikes åttondelsfinal mot Nigeria i fotbolls-VM, matchen börjar klockan 18.oo och sänds på SVT, och sedan genom att titta på fransk film. Klockan 21:30 visar SVT1 den atmosfärrika spänningsfilmen Mysteriet på Moulin Rouge (Mystère au Moulin Rouge) från 2011 i regi av Stéphane Kappes.

Vi börjar med det som jag ägnar det mesta av min uppmärksamhet åt just nu, fotbollen. Det har ju varit ett smått fantastiskt VM hittills och att det gått så bra för Frankrike gör ju inte den känslan mindre stark. Men att dominera i ett gruppspel (i en på pappret dessutom tämligen svag grupp) är en sak, utslagsmatcher något helt annat. Så även om Frankrike får ses som storfavorit att ta hem matchen mot Nigeria i kväll är det inte med någon bergfast övertygelse om att det verkligen kommer att bli fransk seger som jag kommer att ta plats framför tv:n om några timmar. Det har ju dessutom varit något av ett överraskningarnas VM såhär långt.

Det som känns betryggande inför kvällen är den harmoni som den franska truppen och spelet utstrålar, så långt ifrån den individualism och krampaktighet som kännetecknat den franska landslagsfotbollen de senaste mästerskapen. Avsaknaden av skadade storstjärnan Franck Ribéry har knappt märkts, kollektivet har klivit fram och Frankrike har blivit en lagmaskin. Vi får se hur långt det räcker.

Jag befarar att Franck Ribéry med den enorma spetskompetens han har hade behövts för att Frankrike ska kunna gå riktigt långt i den här turneringen, men jag har naturligtvis gärna fel. Med risk för att gå saker och ting i förväg väntar förmodligen Tyskland i en eventuell kvartsfinal för Frankrike och mot det stentuffa motståndet behövs spelare av Ribérys kaliber.

Men först och främst är det alltså full fokusering på Nigeria som gäller. Allez, Les Bleus!

Mysteriet på Moulin Rouge, som alltså visas på SVT1 efter fotbollen i kväll, är en inte helt oäven tv-film som (som titeln indikerar) utspelas 1892. Den unga och lite pryda kvinnan Diane anländer till Paris för att försöka ta reda på vad som har hänt hennes syster som försvunnit. Spåren leder henne till kabarén vid det mytomspunna nöjespalatset Moulin Rouge. För att på nära håll kunna söka vidare efter sin syster gör hon allt för att bli antagen som dansare i kabarén. I takt med att hennes efterforskningar framskrider börjar det hända hemska saker och Diane inser snart att även hon kan vara i fara.

Mysteriet på Moulin Rouge är sannerligen inget mästerverk men för att vara en tv-produktion känns den ändå hyfsat påkostad. Kläderna och La Belle Epoque-miljöerna är snygga och skickligt återskapade och storyn i alla fall dugligt utmejslad och spännande. Skådespelarmässigt svajar det på sina håll men belgiskan Emelie Dequenne (som gjorde en sensationellt stark debut i Dardenne-brödernas guldpalmvinnare Rosetta 1999) är riktigt bra i huvudrollen.

Med tanke på att Mysteriet på Moulin Rouge är en tämligen snäll kriminalhistoria som utspelas i fashionabla men också lite mörka parisiska sekelskiftesmiljöer kan jag tänka mig att den borde attrahera alla som gillar att läsa Claude Izners spänningsromaner. Stämningen i Mysteriet på Moulin Rouge påminner onekligen om den i Victor Legris-mysterierna.