RSS Flöde

Etikettarkiv: Krzysztof Kieslowski

Smärtan griper tag men går inte riktigt på djupet

Jag fortsätter att använda den relativa stiltje som råder när det gäller nya filmer till att ta chansen att skriva ikapp mig om filmer som jag ligger efter med att skriva om. I dag får det bli en finfin filmatisering av en bok av den franska efterkrigstidens mest betydande kulturpersonligheter: författaren och filmaren Marguerite Duras.

Smärtan (La Douleur i original) från 2017 i regi av Emmanuel Finkiel är baserad på Marguerite Duras semi-självbiografiska roman med samma namn från 1985. Romanen utgörs av en samling berättelser från ockupationsåren under andra världskriget och tiden därefter: en del självupplevt annat påhittat.

Emmanuel Finkiel baserar sin gripande och vackra film på bokens två första kapitel och den drivs i mångt och mycket av en lysande Mélanie Thierry i huvudrollen.

Hon spelar Marguerite som när filmen inleds i juni 1944 just har fått se sin make, den ledande motståndsmannen Robert Antelme, gripen och bortförd av Gestapo. Med stöd av dennes vän (och tillika hennes hemliga älskare) Dionys (spelad av artisten Benjamin Biolay)försöker hon dels hålla sin oro i schack, dels ta reda på vad som hänt Robert.

I sin jakt på besked om Robert möter hon den franska Gestapomannen Pierre. Hon inleder, redo att göra allt för att få svar på var Robert är, någon sorts vänskapsförhållande med honom. Så infaller Paris befrielse och med den känslan av kriget snart är på väg att ta slut. Men eftersom Robert alltjämt är borta och det inte finns någon information om var han är – eller om han ens lever – blir Marguerite kvar i smärtan och oron. En situation hon såklart delar med otaliga andra.

Jag tycker att Emmanuel Finkiel på ett bra sätt lyckas föra över Marguerite Duras knivskarpa, flerbottnade och lite dröjande prosa till film. Bland annat med hjälp av ett poetiskt, suggestivt och melankoliskt bildspråk som han säkert plockade upp en hel del av som regiassistent åt mästaren Krzysztof Kiéslowski under inspelningen av dennes Trikolor-trilogi från tidigt 90-tal.

Smärtan är en stark och känslig film som berör. Jag kan dock tycka att Emmanuel Finkiel inte helt lyckas fånga det psykologiska djupet i Duras text. I det avseendet har han fortfarande en hel del att lära av exempelvis nämnde Krzysztof Kiéslowski. I en sådan mästares händer hade materialet kunnat användas ännu mycket bättre. Mycket bra hade kunnat ersättas av mästerligt. Men mycket bra räcker ju en bra bit det med.

Ett dubbelliv som alltjämt fängslar, förför och förtrollar

Postat den

Jag fortsätter att utforska mina frankofila rötter genom att se om filmerna som lade grunden till den frankofil jag är i dag och den här gången handlar det om ett av de verkliga nyckelverken: Krzysztof Kieślowskis Veronikas dubbelliv (La double vie de Véronique) från 1991.

Den uppslukade mig totalt då, men det vete katten om jag inte tyckte den om möjligt var ännu bättre denna gång! För vilken fantastisk filmupplevelse, med stark emfas på upplevelse, detta är än i dag!

Efter sitt senkomna genombrott med den anmärkningsvärda Dekalogsvit och östblockets fall fick Krzysztof Kieślowski med Veronikas dubbelliv göra sin första internationella film och med den kom också världsberömmelse och efter den efterföljande Trikoloren-trilogin blev han på sätt och vis själva symbolen för 90-talistisk arthousefilm. Med all rätt dessutom!

För Krzysztof Kieślowski var en på alla sätt unik filmmakare med ett uttryckssätt som ingen annan. Tillsammans med Frihet – den blå filmen (Trois couleurs: Bleu) från 1993 får Veronikas dubbelliv sägas vara hans portalverk.

Det är en rakt igenom fascinerande studie av identitet, intuition och kärlek. Iscensatt och agerad med den största av känslighet, ett poetiskt och bitvis mystiskt konstverk i bild och ljud. Det sistnämnda är viktigt för Kieślowskis användande av ljudspåret och Zbigniew Preisners fantastiska musik är spektakulär och en stor del av upplevelsen.  Fotografen Slowimir Idziak ska också hyllas för fotot i denna film och användandet av ljuset och färgen i det är inget annat än ett mästerstycke.

Handlingen är nog så enkel. Vi får följa polska Weronika och franska Véronique (bägge spelade av en lysande Iréne Jacob). De är födda på samma dag och trots att de aldrig träffas lever de till stor del nästan identiska liv. När Weronika plötsligt dör tycks det förändra Véroniques liv och sätter igång en serie märkliga händelser som tycks kopplade till Weronica.

Veronikas dubbelliv är resultatet av ett samarbete mellan ett antal stora konstnärer på höjden av sin artistiska förmåga. En förtrollande film med en helt egen melankolisk men också upplyftande och livsbejakande ton. Här finns scener jag aldrig kommer att glömma och en emotionell kraft som slår undan benen på mig – varje gång.