Dags för en milstolpe här på bloggen. BleuBlancRouge firar 100. Detta det hundrade inlägget har jag valt att tillägna den senaste delen i mitt pågående projekt att se om alla de där filmerna som en gång i tiden formade mig till den frankofil jag är. Nu har turen kommit till en film som definitivt får räknas till mina absoluta favoriter, Jean-Pierre Jeunets och Marc Caros fantastiska långfilmsdebut Delicatessen från 1991.
Jag kommer så väl ihåg när jag såg den för första gången, det var en varm sommarkväll i den kungliga huvudstaden. Utan att egentligen veta vad som väntade mig bänkade jag mig i den tämligen glest besatta salongen och blev helt knockad. Vilken film! Vilken upplevelse! Det vore fel att säga att jag aldrig hade sett något liknande eftersom herrar Jeunet och Caro ganska tydligt har låtit sig inspireras av både Terry Gilliam (och resten av Monty Python-gänget) och Jacques Tati, men det kändes ändå som något anmärkningsvärt och nytt – inte minst när det gällde att sammanfoga de där influenserna med ett eget och personligt uttryck.
Glädjande nog kan jag konstatera att Delicatessen håller än. Trots att jag vid det här laget har sett den många gånger och kan stora delar av den utantill så hittar jag vid varje genomsyn nya detaljer i den som ger den en ny känsla av fräschör. Med tanke på den enorma rikedomen på både infall och detaljer är det oerhört svårt att förstå att det är en film gjord med en snålt tilltagen budget.
Den både känns och ser ut som en riktigt dyr film. Man skulle kunna kalla Delicatessen för ett filmiskt skolboksexempel på devisen nöden är alla uppfinningars moder. Än mer imponerande är att inte bara regissörerna utan också större delen av det övriga filmteamet saknade erfarenheter av långfilmsproduktion. Att det var så märks sannerligen inte.
Trots att den historia som berättas i filmen i kombination med den komplicerade och grovt stiliserade visuella skrud som Jeunet och Caro valt att ge den är full av fallgropar och inbjuder till spretighet håller alla inblandade sin film i strama tyglar. Extra mycket beröm förtjänar Darius Khondji som står bakom det magnifika fotot och klipparen Hervé Schneid som verkligen fick slita för sin lön. De visade sig vara de perfekta medarbetarna för att iscensätta Jeunet och Caros tämligen vildsinta och anarkistiska vision i praktiken.
Det är kanske lite överflödigt att göra det på en frankofilblogg, jag antar att de flesta likasinnade redan har sett filmen eller känner till den, men för den som till äventyrs har missat Delicatessen och vad den handlar om ska jag trots allt skriva några rader om handlingen. Filmen utspelar sig i ett slitet hyreshus i ett post-apokalyptiskt Frankrike. Huset ägs av en burdus slaktare som har kommit på en drastisk idé för att komma tillrätta med den kroniska bristen på kött.
Han hyr under förespegling att man behöver en vaktmästare ut ett av rummen i huset, bara för att när tiden är mogen ta personen i fråga av daga, stycka honom och sälja köttet till de övriga hyresgästerna (som är väl medvetna om upplägget). När filmen inleds anländer en ny aspirant på tjänsten, en före detta clown som intet ont anande sätter igång med sina göromål. Saker och ting kompliceras när slaktarens dotter fattar tycke för den nya hyresgästen och funderar på vilket det bästa sättet att skona honom är. Tiden är dock knapp. I sin lokal på bottenplan vässar pappa slaktaren redan sina knivar.
Den udda kärlekshistorien mellan nykomlingen Louison och slaktardottern Julie är filmens centrala handlingsspår, men sannerligen inte det enda. Huset är fullt av udda karaktärer med märkliga egenheter och Jeunet och Caro väver skickligt in även de andra hyresgästerna i filmens veritabla lapptäcke till handling. Här finns infall och idéer för att fylla flera filmer till och några av sidospåren hade verkligen kunnat utvecklas ytterligare. Å andra sidan är det en styrka att våga praktisera ”kill your darlings” och inte falla i fälla i fällan att dra ut på saker för länge.
Med det enormt höga tempo filmen redan har och den strida ström av intryck som åskådaren hela tiden överöses av är det nog tur att filmen inte är längre än de 99 minuter den är. På så vis är Delicatessen en synnerligen välavvägd film. Precis som Jean-Pierre Jeunets egenhändigt regisserade globala superframgång Amélie från Montmartre (Le Fabuleux destin d’Amélie Poulin) är, även den sprängfylld av tokiga infall och märkliga, men korta, sidohistorier.
Jag rankar Amélie från Montmartre högre på min personliga topplista, men på sätt och vis var Delicatessen en mer drabbande filmupplevelse- och den är nästan lika drabbande i dag. Jean-Pierre Jeunet är utan tvekan en av filmhistoriens verkligt stora visuella genier.
BleuBlancRouge 