Inget nytt under den sydfranska solen

Det är möjligt att det här är lite off topic på en frankofilblogg men när två av mina absoluta favoritämnen, Woody Allen och Frankrike, återigen kombineras kan jag inte riktigt låta bli. Huruvida den hör hemma här eller inte är naturligtvis en definitionsfråga. Det uttalas bara något enstaka ord på franska i filmen men eftersom den till allra största del utspelas på den franska Rivieran så tycker jag nog ändå att den är kvalificerad.

Magic In The Moonlight, som gick upp på svenska biografer för tre veckor sedan, är Woody Allens andra franska projekt på senare år. Eftersom Woody Allen sedan jag vid mitten av 80-talet först blev bekant med hans filmer varit en av mina absoluta favoritregissörer är det alltid med stora förväntningar jag bänkar mig i biofåtöljen för att se varje ny film han gör. Och eftersom hans förra franska projekt Midnatt i Paris var en sådan formidabel höjdare var det med extra höga förväntningar jag slog mig ner i biosalongen för att se denna film. Tyvärr så infriades inte dessa förväntningar riktigt. Magic In The Moonlight är något av en mellanfilm. Men eftersom Woody Allen nu har en så hög lägstanivå så är det ändå en underhållande och angenäm att se den.

Magic In The Moonlight utspelas på 1920-talet och handlar om Stanley, en cynisk och lite bitter medelålders brittisk man som livnär sig som illusionist. Han turnerar världen som sitt kinesiska alter ego Wei Ling Soo. Som den illusionist han är, tränad att lura och domptera sin publik, tror han inte ett dugg på de som påstår sig besitta magiska krafter. Det är till och med så att han som sidosysselsättning avslöjar sådana. Efter en av sina utsålda föreställningar får han besök av en gammal vän och kollega.

Howard som han heter har i södra Frankrike träffat den unga amerikanskan Sophie som säger sig vara ett medium i kontakt med andevärlden. Howard har försökt men inte lyckats se igenom henne och ber om hjälp med att avslöja Sophie. Stanley nappar direkt på erbjudandet och reser till Azurkusten för att konfrontera henne. Han anstränger sig verkligen och gör sitt yttersta men måste efter ett tag ställa sig frågan: kan det vara så att hon verkligen har de förmågor hon påstår sig ha? Det blir en tid när Stanley tvingas fundera över både den ena tvärsäkra uppfattning han haft efter den andra.

Magic In The Moonlight delar en del av de ingredienser som några av Woody Allens allra bästa och mest inspirerade filmer har. Det är en bitterljuv periodfilm med inslag av magi och övernaturlighet som bjuder på funderingar och existentiellt funderande kring de stora livsfrågorna. Ändå blir det inte alls lika bra som i exempelvis Kairos röda ros, tidigare nämnda Midnatt i Paris och den orättvist förbisedda Scoop. Nyckelordet här är inspirerade. Det är den stora skillnaden. Magic In The Moonlight känns nämligen tämligen oinspirerad, som något Woody Allen valt att göra i väntan på att nästa riktigt bra manusidé ska dyka upp.

Det är angenämt och titta på och lättsamt underhållande men utan spets och udd. Här finns några fina och fyndiga one liners men det är ovanligt långt mellan skratten och för en gångs skull känner jag att det går att sätta vissa frågetecken inför Woody Allens personregi. Colin Firth, som spelar Stanley, känns inte helt bekväm i rollen och kemin mellan honom och annars utmärkta Emma Stone, som spelar Sophie, haltar.

Det Magic In The Moonlight är framför annat är oerhört tilltalande rent visuellt. Kostymerna och scenografin är utsökta och det Sydfranska landskapet är välfångat i all sin ljuvliga prakt. Fotot, som är signerat den iranskfranske mästerfotografen Darius Khondji,  är fantastiskt och fångar perfekt det sensuella och varma sydfranska ljuset. På sätt och vis kan man kanske säga att det är just ljuset och landskapet som spelare den verkliga huvudrollen i filmen. I så fall är det en övertygande huvudrollsinnehavare vi pratar om. Om det gått att nominera det sydfranska ljuset och landskapet till någon form av pris för bästa huvudroll hade jag tveklöst gjort det.

Paris est magique!

Det är naturligtvis en definitionsfråga om den här filmen verkligen hör hemma på en frankofilblogg, men jag kan helt enkelt inte låta bli att skriva om den. Det går naturligtvis inte att göra det när det handlar om att en av mina verkligt stora regissörsfavoriter äntligen har spelat in en hel film i min favoritstad. Det handlar såklart om Woody Allens Midnatt i Paris som har svensk biopremiär i dag.

Att påstå att jag har längtat efter att få se den och att jag var taggad inför pressvisningen av häromdagen är såklart en grov underdrift. Risk för besvikelse med andra ord, men att vara taggad är en sak och förväntningar en annan. Den minst sagt varierande kvalitetsnivån hans filmografi har hållit, säg de senaste knappa 20 åren, har lärt mig att skruva ner förväntningarna inför varje ny Allen-rulle.

För visso gjorde han sitt senaste mästerverk Match Point (som jag för övrigt såg för första gången vid ett besök i just Paris) för bara fem år sedan och en mycket inspirerad film i Vicky Cristina Barcelona för tre år sedan. Det är bara det att för varje sådan film tycks hon också göra en Jadeskorpionens förbannelse eller Hollywood Ending. Det går med andra ord upp och ner. Han har visat att han fortfarande har kapacitet att göra riktigt, riktigt bra film men det går inte att förvänta sig att han gör det.

Till min stora glädje visade sig Midnatt i Paris vara en av hans bättre filmer på senare år. Ingen ny Match Point eller Vicky Cristina Barcelona, men väl i klass med exempelvis Scoop, Melinda och Melinda och den underskattade Say Anything.

Det är definitivt den mest lättsinniga och renodlat charmiga filmen han gjort sedan den bedårande musikalfilmen Alla säger I Love you (som ju också innehåller scener från Paris). Midnatt i Paris är en romantisk komedi/fantasi. Den handlar om en nostalgiskt lagd och lätt bohemisk amerikan vid namn Gil.

Han är på besök i Paris med sin ytliga fästmö Inez och hennes föräldrar. Att påstå att de småborgerliga föräldrarna är lite skeptiskt inställ till Gil är ingen överdrift och när han lanserar en idé om att han och Inez ska flytta till Paris efter deras snart stundande bröllop blir han inte direkt mer populär i deras ögon. Inte heller Inez tänder på idén.

Gil, som är en framgångsrik manusförfattare för tv med författardrömmar, har dock (fullt förståeligt) blivit helt förälskad i den franska huvudstaden. Han fantiserar om hur det vore att bo i den kulturella smältdegel av författare, musiker och konstnärer som befolkade 1920-talets Paris. En sen kväll när han är ute på en promenad blir hans drömmar besannade.

En tidsmaskin i form av en veteranbil uppenbarar sig och tar honom med till just 20-talet. Där träffar en överväldigad Gil storheter som Cole Porter, Ernest Hemingway och Gertrude Stein. Tidsresandet återupprepar sig vid midnatt varje kväll och Gil stortrivs. Men samtidigt blir han mer och mer distanserad från Inez och den nutida vardag han tvingas återgå till på vardagarna.

Midnatt i Paris är naturligtvis inte heller någon ny Karios röda ros, det saknar den socialt patos för att vara, men den har något av samma bitterljuva melankoli över sig och den där fantasieggande frågeställningen ”vad skulle hända om?” är densamma. Skärpan i replikskiftena är kanske inte på gammal god Allen-nivå och här finns heller inga dråpliga och potentiellt klassiska oneliners, men Midnatt i Paris bjuder på en hel del skratt och framförallt en genomtrevlig och mysig stämning.

Skådespelarna är genomgående utmärkta och när är de inte det i en Woody Allen-film? Det är trots allt något av hans adelsmärke att locka fram det bästa ur sina ofta namnkunniga ensembler. Owen Wilson är charmerande som Gil och Marion Cotillard är förtjusande i rollen som Gils romantiska intresse i 20-talsvärlden. Ett speciellt omnämnande förtjänar också den alltid strålande Michael Sheen.

Midnatt i Paris är kanske lite för lättviktig för sitt bästa, men bara det inledande kollaget med (förvisso i bland lite väl turistbroschyraktiga Parisvyer, men ändå) är sådant ögongodis att bara det motiverar hela biobesöket för oss frankofiler och parisnostalgiker.