I väntan på frihet – fransk feel good med svensk touch

Den svenska filmen Vägen ut från 1999 blev en succé på svenska biografer och belönades bland annat med två guldbaggar. Lite drygt 20 år senare är nu en fransk film baserad på samma verkliga händelser Sverigeaktuell.

Filmen heter I väntan på frihet (Un triomphe i original), är regisserad av Emmanuel Courcol och bygger på den svenske skådespelaren och regissören Jan Jönssons uppmärksammade arbete med att på 80-talet sätta upp Samuel Beckets I väntan på Godot med fångar på Kumlaanstalten som skådespelare.

Här är handlingen av förklarliga skäl flyttad till Frankrike. Kad Merad spelar den arbetslöse skådespelaren Etienne som åtar sig jobbet att leda en teatergrupp på ett fängelse. Väl där får han idén att sätta upp Beckets mästerverk I väntan på Godot.

Idén möts till att börja med motstånd från många håll, men Etienne är inte den som ger sig i första taget och det hela är starten på något som ska förändra mångas liv i grunden.

Regissören Emmanuel Courcol samtalade en hel del med Jan Jönsson i förberedelserna men har enligt egen utsago inte sett Vägen ut (som Jan Jönsson för övrigt uttryckt sitt missnöje med). Grunderna i berättelsen är intakta men i övrigt har Courcol tagit sig en del dramaturgiska friheter, bland annat för att anpassa den till en nutida Frankrike i motsats till verklighetetens svenska 80-tal.

Resultatet är en medryckande, välspelad och varför inte dra till med fängslande (!) feel good-berättelse om teaterns (och kulturens) kraft.

Det var alldeles för länge sedan jag såg den Vägen ut för att göra några närmare jämförelser mellan de två filmerna och det är kanske heller inte särskilt relevant.

I väntan på frihet underhåller och berör för stunden och är väl värd att lägga ca 100 minuter av sitt liv. Det räcker nog så.

Frankofiliskolan del 20: Språkförbistringen

Nu går frankofiliskolan i mål. Och denna den avslutande delen ska såklart handla om den mest sedda frankofona filmen på bio i Frankrike någonsin. Med sina 20,5 miljoner sålda biljetter har den bara Titanic framför sig i statistiken över de mest sedda filmerna överhuvudtaget i Frankrike.

Det handlar om en film som blev ett veritabelt fenomen i Frankrike men som på våra breddgrader vad jag vet enbart nådde begränsad spridning på någon av filmkanalerna på tv. Framgångarna gick dock inte helt obemärkta utanför Frankrikes gränser. I Italien gjordes till exempel en nyinspelning och dessutom en uppföljare till den (något som ännu inte skett i Frankrike).

Nog för att mannen bakom filmen, skådespelaren och regissören Dany Boon, redan var ett etablerat namn men jag tror ända att de flesta inblandade i produktionen blev överraskade över de enorma framgångar filmen skördade. Framgångar som i ekonomiska termer kan illustreras med att de cirka 110 miljoner kronor som satsades på att spela in filmen renderade intäkter på drygt 1,6 miljarder!

Filmen i fråga: Bienvenue chez les Ch’tis (I en annan del av Frankrike var titeln som den tv-visades under här) från 2008. Den handlar om posttjänstemannen Philippe (spelad av Ked Merad). Han arbetar på ett kontor i de inre delarna av Provence, men han och framförallt hans fru vill att han ska få till stånd en flytt till ett kontor någonstans vid Medelhavskusten.

Philippe är beredd att göra vad som helst för att få förflyttningen till stånd och det gör han också. Han tar till ett fult knep men blir påkommen och som straff får han visserligen en förflyttning, men i stället för till solen och sydkusten blir han stationerad som kontorschef i Bergues mellan Dunkerque och Lille i departementet Nord. En del av Frankrike med en stark klichébild kring sig som kall, ogästvänlig och där invånarna pratar en obegriplig rotvälska till dialekt.

Nedslagen till sinnet och befarande det värsta ger sig Philippe av, hustrun vägrar att flytta med och stannar i Provence med sonen, och det första mötet med sin nya hembygd blir därefter. Det blir en kulturchock för Philippe och de nya kollegorna är inte heller överförtjusta över sin nya chefs beteende. Men bit för bit börjar det hända saker lättar upp situationen.

Bienvenue chez les Ch’tis är en godhjärtad och varm, men också förutsägbar, komedi. En anledning till att den nått i särklass störst framgång hemma i Frankrike och i vissa andra frankofona länder är att en hel del av humorn inte är så lättöversatt till andra språk. En hel del av den ligger på språklig nivå och handlar om Philippes besvär att få grepp om den, i ärlighetens namn, rätt egensinniga och lite svårbegripliga dialekt som pratas i nordvästra Frankrike. Och när komiken inte handlar om språkförbistringar så tar den ofta avstamp i andra regionala skillnader.

Men Bienvenue chez les Ch’tis är långtifrån obegriplig för dem som inte har ett intresse för eller kunskap om skillnader i franska dialekter och sedvanor. Oväntad vänskap och vikten av ett öppet sinne är andra centrala teman i filmen och de är ju universella. Bra skådespelare som håller de mest farsartade elementen i schack och en genomgående fin komisk tajming hjälper också till.

Med frankofiliskolan nu i mål kommer jag inom kort att lansera en nytt underprojekt här på BleuBlancRouge, men mer om det senare.

Bienvenue chez les Belges

Att följa upp och överträffa en storsuccé kan vara en nog så svår och otacksam uppgift, men att när det dessutom handlar om den mest sedda inhemska filmen någonsin  i sitt land torde det vara snudd på omöjligt. Och potentiell grogrund till  en monumental prestationsångest.

En som vet allt om situationen är regissören och skådespelaren Dany Boon. Hans förra film Bienvenue chez les Ch’tis blev någon form av nationellt fenomen 2008 som lockade över 20 miljoner fransmän till biograferna och slog det biljettförsäljningsrekord som Den stora kalabaliken (La grande vadrouille) satte 1966.

Jag har ingen aning om huruvida han verkligen drabbades av någon prestationsångest eller inte men det är lätt att tänka sig att han funderat en hel del över hur han skulle följa upp den sagolika succén. Han gjorde till slut det flera andra gjort före honom, det vill säga att i mångt och mycket göra samma film igen.

För uppföljaren Rien à déclarer från 2010 uppbär en hel radda uppenbara likheter med Bienvenue Chez les Ch’tis. Dialektala förbistringar, amorösa förvecklingar och statligt anställda tjänstemän som motvilligt tvingas samarbeta är ännu en gång bärande element i berättelsen. Dessutom utspelar sig handlingen delvis i norra Frankrike. Den stora skillnaden är att handlingen den här gången letar sig över på det internationella planet.

Rien à déclarer utspelar sig nämligen kring en tullstation vid den franskbelgiska gränsen. Tiden är tidigt 90-tal och Maastrichtavtalet med den fria rörligheten inom EU-området ska precis tas i bruk. Det är ett avtal som helt och hållet förändrar arbetsuppgifterna för tulltjänstemännen. De sinsemellan trätande tulltjänstemännen ska tilläggas. För det råder en stark rivalitet mellan belgarna å ena sidan och fransmännen å den andra.

I synnerhet är den rigide och koleriske belgaren Ruben Vandevoorde som underblåser rivaliteten. Han har mycket svårt för fransmän i allmänhet och kollegan på andra sidan gränsen Mathias Ducatel i synnerhet. Situationen för den i grunden ganska timide och försiktige Ducatel förvärras ytterligare av att han i smyg har ett förhållande med Vandevoordes syster.

I ett försök att hitta lämpliga sätt att utföra de förändrade arbetsuppgifterna efter det att Maastrichtavtalet trätt i kraft och för att komma till bukt med rivaliteten mellan fransmännen och belgarna beslutar cheferna att en gemensam mobil enhet ska inrättas. Gissa vilka två som utses att bemanna den under försöksperioden?

Dany Boon, som själv spelar Mathias Ducatel, har lyckats samla ihop en imponerande namnkunnig ensemble bestående av bland annat något av det mest namnkunniga som Belgien kan uppbringa skådespelarmässigt. Benoît Poelvoorde (som spelar Ruben Vandevoorde), Bouli Lanners, François Damiens och Olivier Gourmet återfinns alla i mer eller mindre viktiga roller.

De duktiga skådespelarna gör sitt till för att hålla uppe intresset för den naturligtvis en aning förutsägbara storyn. Helt avgörande för att den här typen av film överhuvudtaget ska kunna fungera är att spelet mellan de ledande antagonisterna fungerar och det gör det verkligen mellan Dany Boon och Benoît Poelvoorde. Charmen och timingen i deras gnabbande håller hög nivå och det gör att det är lättare att leva med manusets grundläggande förutsägbarhet.

Det finns några riktigt roliga scener i den här filmen men det är också rejält ojämnt. Ungefär som Bienvenue Chez les Ch’tis med andra ord. Det är dock lite längre mellan skratten i Rien à déclarer och i det stora hela är det en något blekare version av samma story, som kopior oftast plägar bli. Vilket också visar sig när man tittar i statistiken.

Rien à déclarer landade på högst respektabla dryga 8 miljoner sålda biljetter, men i jämförelse med de 20.5 miljoner sålda biljetterna för Bienvenue chez les Ch’tis bleknar den siffran så klart. 

Daniel Auteuil på återbesök i Jean de Florette-land

Lagom till 25-års jubileet av succéfilmerna Jean de Florette och Manon des Sources, som blev hans stora genombrott inte minst internationellt, valde Daniel Auteuil i fjol när det var dags för honom att debutera som långfilmsregissör att göra det med en filmatisering av annat verk av författaren och filmaren Marcel Pagnol.

Den här gången handlar det om den något mindre kända La Fille du puisatier, en berättelse som Pagnol själv filmade redan 1940 och som Auteuil nu alltså bearbetat om. Hemma i Frankrike fick Auteuils version av berättelsen biopremiär men här i Sverige gick den häromveckan direkt till dvd-hyllorna, under den svenska titeln, kors i taket för den raka översättningen, Brunnsgrävarens dotter.

Tyvärr så är det ganska lätt att förstå varför den här filmen fick gå direkt till dvd-uthyrarnas hyllor. Inte för att den skulle vara usel, men det är en ganska oengagerad film som trots starka känslor i grundberättelsen aldrig griper tag. Man skulle kunna tro att Auteuil med tanke på alla de duktiga regissörer han har arbetat med genom åren skulle ha plockat upp ett och annat och varit väl förberedd för att själv stå bakom kameran, men det färdiga resultatet Brunnsgrävarenns dotter indikerar något annat.

Det är milsvid skillnad mellan vad Claude Berri lyckades få ut av materialet i sin filmatisering av L’Eau des Collines, som är samlingsnamnet på romanerna Jean de Florette och Manon des Sources, och vad Daniel Auteuil klarar av här. I motsats till Berri tar sig Autueil aldrig ner under ytan utan Brunnsgrävarens dotter är en platt film. I Daniel Auteuils film är alla karaktärer, inklusive den han spelar själv, schablonmässiga och vi kommer inte någon av dem in på livet.

Sedan hjälper det naturligtvis inte till att rollbesättningen inte är helt lyckad på alla håll och kanter. Nicolas Duvauchelle som är så bra i exempelvis Polisse, Braquo, White Material och Beau Travail fungerar inte alls i sin roll här. Och samspelet mellan Daniel Auteuil och Kad Merad andas om inte buskis så i alla fall folklustspel.

Nu finns det rom tur är bra saker med Brunnsgrävarens dotter också. Skådespelarmässigt kan vi glädjas åt Sabine Azéma i titelrollen och alltid utmärkte Jean-Pierre Daroussin, från och med nästa fredag kan du njuta av honom i Robert Guédiguians finfina nya film Snön på Kilimanjoro på svenska biografer. Filmens allra starkaste kort är dock det vansinnigt vackra provencalska landskapet och ljuset, perfekt fångat i det varma fotot.

Brunnsgrävarens dotter utspelas i 1930-talets Provence. Det andra världskriget står för dörren, men det är inget som direkt påverkar på den provencalska landsbygden där brunnsgrävaren Pascal Amoretti lever ett knapert men lyckligt liv med sina döttrar. Deras liv ska dock snart komma att kullkastas på mer än ett sätt. Pascals äldsta dotter Patricia och rikemanssonen och piloten Jacques Mazel förälskar sig i lönndom i varandra.

När kriget bryter ut tvingas Jacques snabbt resa till fronten och kvar blir Patricia – som till råga på allt upptäcker att hon är gravid. Efter att Pascal försökt konfrontera Jacques föräldrar och avvisats gör han det enda han enligt dåtidens moral kan göra. Han förskjuter sin dotter och det kommande oäkta barnbarnet. 18 år, ogift och gravid står Patricia nu ensam i världen. Och pappa Pascal är utan sin ögonsten. Dessutom kommer besked från fronten att Jacques förmodas ha förolyckats i en flygolycka.

Summa summarum når Brunnsgrävarens dotter upp till godkänt betyg, men jag hoppas verkligen att han lyckas höja sig flera steg till det projekt han håller på med nu. Han tycks ha fått rejält blodad tand när det gäller Marcel Pagnol och har gett sig på att nyfilmatisera dennes älskade Fanny-trilogi eller La trilogie marseillaise som den också kallas. Inspelningarna av de tre filmerna pågår för fullt och parallellt. Jag håller tummarna för ett bättre resultat än när det gäller Brunnsgrävarens dotter. Faktum är att det nog måste bli bättre. Med tanke på hur älskade originalfilmerna är så är risken överhängande för att det blir ramaskri annars.