Att sätta fransk skräcktouch på halloweenfirandet

I dag är det som bekant halloween och det hör liksom till att se på skräckfilm. Även om halloween är en först och främst nordamerikansk företeelse passar det naturligtvis ypperligt för den frankofilt lagde att se på då något av de många franskspråkiga alternativ som står till buds när det gäller skräckfilm. Till exempel den i Sverige sedan förra veckan dvd-aktuella Among The Living (Aux yeux des vivants i original) från i år. Den är regisserad av duon Alexandre Bustillo och Julien Maury.

Det är en film som ligger i linje med den trend av stenhårda och brutala skräckfilmer som producerats i Frankrike de senaste dryga 10 åren. Den är dock inte lika kompromisslös och obehaglig som duons kontroversiella första långfilm, knytnävsslaget till film Inside från 2007. Inside lyckades med sitt psykologiska spel krypa in under skinnet på åskådaren. Among The Living är ytligare och mer sprungen ur en anglosaxisk skräckfilmstradition. Det ekar en hel del tidig Wes Craven om den och den innehåller en rad av genrens klichéer. Den är absolut inte lika välgjord som Inside, även om jag misstänker att några av de halvtaskiga specialeffekterna är medvetet dåligt gjorda som en blinkning till 70- och 80-talens skräckfilmsstandard.

Among The Living inleds nog så lovande men en prolog som skickar blinkningar till Inside, men den stämning som byggs upp där följs tyvärr aldrig riktigt upp. Filmen handlar om tre lite struliga killar i de tidiga tonåren. En dag bestämmer de sig för att skolka från skolan och driver i stället runt och ställer till med otyg. De hamnar till slut på en gammal övergiven filminspelningsplats. Det är där mardrömmen inleds.

De ser en man i en skrämmande clownmask släpa på en kvinna. De lyckas med nöd och näppe fly och försöker varna polisen, som dock tolkar det hela som ännu ett av de många otyg som killarna brukar ägna sig åt. Det visar sig dock att det pojkarna har gjort är att upptäcka något ont som länge hållit sig dolt och som är fast beslutet att fortsatt hålla sig dolt. Kosta vad det kosta vill. Killarna återvänder hem, ovetande om att de är förföljda.

Som den stora skräckfilmsentusiast jag är och sedan länge varit blev jag utan tvekan underhållen av Among The Living. Det märks att Alexandre Bustillo och Julien Maury hyser stor kärlek till genren och har sett och tyckt om ungefär samma filmer som jag själv är uppvuxen med. Among The Living innehåller ungefär det som en skräckfilm kan förväntas innehålla, men egentligen inget mer än så heller. Något så eget och kraftfullt som Inside är den definitivt inte.  Själva storyn är för tunn och utan finess, men Bustillo och Maury bygger tack vare gediget arbete ändå upp hyfsad spänning och stämning. Som enklare skräckunderhållning för stunden på halloween duger Among The Living dock alldeles utmärkt.

La Horde – ett inte helt lyckat expempel på modern fransk skräck

Det finns en nidbild i Sverige av fransk film som pratig, händelsefattig och att den oftast handlar om neurotiska medel- eller överklassmänniskor och gärna utspelas i burgna parismiljöer. Den där nidbilden har inte uppstått av en slump. Fransk filmindustri har producerat en hel del filmer som passar in på den där beskrivningen (även om jag personligen motsätter mig den omedelbara kopplingen mellan pratig och händelsefattig) och de svenska distributörerna har genom åren haft en förkärlek för att köpa in just de filmerna och inte i lika hög grad alla de där andra typer av filmer som produceras i Frankrike varje år.

Därför är det i Sverige inte alls lika känt att Frankrike har en livfull och de senaste tio åren mycket inflytelserik skräckfilmsindustri. En förklaring till att detta faktum så att säga har flugit under den stora massans radar är att det inte rör sig om några mysrysare eller snälla spökhistorier direkt. Det den nya generationens skräckfilmsmakare i Frankrike producerar är stenhårda, obevekliga och oerhört våldsamma filmer.

Det är mörka, tuffa och kompromisslösa världar de tar oss med till. Kanske som en motreaktion på den där ”typiskt” franska filmer som skapat den där nidbilden som jag tidigare var inne på. Oavsett vad grogrunden till de moderna franska skräckfilmerna må vara så ledde deras brutalitet till att deras kommersiella potential inte bedömdes som så stor här i Sverige, varpå de (i bästa fall) släpptes direkt på dvd. Många av dem har dock visats på skräckfilmsfestivaler och där skapat stor uppmärksamhet kring sig. Med andra ord: de är mer en del av en subkultur än något som gemene man har koll på.

På senare tid har trenden mattats av en aning men annat var det under 00-talet. Som den gamla skräckfilmsentusiast jag är har jag med spänning kikat på vad de nya franska kreatörerna har gjort med genren. Självklart är allt inte bra, men filmer som Alexandre Ajas oerhört inflytelserika Haute tension (eller Switchblade Romance som den ofta visas som) från 2003, David Moreus och Xavier Paluds Ils (Them) från 2006 och Julien Maurys och Alexandre Bustillos A l’interieur (Inside) från 2007 är alla effektivt berättade och genuint otäcka filmer.

Inte minst den sistnämnda där Béatrice Dalle gör sin kanske allra mest obehagliga rollprestation någonsin. Och det säger en del med tanke på den typ av roller hon tidigare har gjort. Den psykologiska transformation hon genomgår i paradrollen Betty Blue är rena barnleken i jämförelse om man säger så.

Allt som oftast i denna nya våg av fransk skräckfilm handlar det om oskyldiga människor som hamnar i vägen för brutala psykopater och filmernas framtoning är synnerligen rakt på sak och realistisk. Men det säger sig självt att stilistiken och angreppssättet spiller över på mer traditionell genrefilm.

Som i den franska zombierullen La Horde (som kom ut på svensk dvd förra året) från 2009, till exempel. Det är helt uppenbart att duon bakom La Horde, Yannick Dahan och Benjamin Rocher, har tagit stort intryck av sina franska genrekollegor. Det är nämligen en synnerligen våldsam film, även med zombiefilmsmått mätt.

Den handlar om en grupp poliser som efter att en kollega mördats bestämmer sig för att ta lagen i egna händer och hämnas på det kriminella gäng som dödat kollegan. Gänget har sin bas i ett slitet och halvt om halvt övergivit höghus i en parisisk förort. Naturligtvis går allt snett för poliserna. Men det värsta är inte att de blir tillfångatagna av det kriminella gänget utan att hela huset snart står under attack av blodtörstiga zombier. Poliserna och de kriminella inser snabbt att för att överhuvudtaget ha en chans att överleva så måste de samarbeta.

La Horde är ett veritabelt blodbad till film, inte helt utan förtjänster som skräckfilm. Rent tekniskt är den riktigt skaplig, framförallt med tanke på den snålt tilltagna budgeten. Den är tempostark, tät och hård, som man vill att en zombierulle ska vara.

Tyvärr så finns det dock en hel del brister att hänga upp sig på. Själva grundidén som storyn bygger på är inte så dum, men utöver den idén finns inte så mycket att glädjas åt på manusnivån. Man misslyckas helt enkelt med att riktigt ta vara på den där idén. I stället öser man på med alla typer av stereotyper som genren har att bjuda på utan att egentligen kunna tillsätta något nytt.

Dialogen är riktigt dålig och skådespelandet ska vi inte prata om. Dessutom misslyckas man kapitalt i sina försök att krydda det hela med svart humor. Det hade varit bättre att köra på det totalt humorbefriade och ironilösa sätt som kännetecknar de där moderna franska skräckfilmerna som jag tidigare varit inne på.

La Horde har heller inte ett dugg av den undertext som zombiegenren annars inbjuder till och som genrens mästerverk har varit full av. Den har ytterst lite gemensamt med George A. Romeros briljanta Night of The Living Dead och Dawn of The Dead, de två kanske bästa zombiefilmer som någonsin gjorts.

La Horde har i motsats till dessa inget att säga om den värld vi lever i eller om den mänskliga naturen. Här handlar det bara om yta och eftersom den ändå är så pass effektiv och välgjord så blir det bestående intrycket att det är en okej skräckis, men verkligen inget mer. Något främst för de verkliga genreentusiasterna och som går att både ha och mista.