Gott om franska inslag i årets Oscarnomineringar

De enorma frankofona framgångarna vid Oscargalan häromåret då The Artist och Jean Dujardin firade stora triumfer kommer förmodligen inte att upprepas under överskådlig framtid men det finns möjligheter till frankofona framgångar även i år.

I fredags offentliggjordes nomineringarna till årets gala och inte minst när det gäller bästa animerade långfilm och bästa foto håller sig fransk film väl framme. Sedan är det frågan om det ska bli sjätte gången gillt för kompositören Alexandre Desplat som den här gången är nominerad för sin originalmusik i Stephen Frears Philomena.

Alexandre Desplat följer i Maurice Jarres och Michel Legrands fotspår i Frankrikes stolta tradition av filmmuskikskapande och skulle verkligen vara förtjäna att få priset denna gång.

Riktigt glädjande är att konstatera att den härliga  Victor och Josefine (Ernest et Célsestine i original) är nominerad till bästa animerade långfilm. Där stöter den på delvis franskt motstånd i form av Dumma mej 2. Den senare är ju medregisserad av den franske animatören och röstkonstnären Pierre Coffin.

Den senare spelar förutom regisamarbetet en mycket viktig roll för den filmens lyckade resultat eftersom det är han som ger röst åt de populära minionerna. Om jag får gissa så tror jag inte att vare sig Victor och Josefine eller Dumma mej 2 kommer att kamma hem priset.

Det känns som klippt och skuret för den japanske mästaren Hayao Miyazakis avskedsfilm film The Wind Rises. Jag har förvisso inte sett just den men med tanke på vad han har uträttat tidigare så är per definition en Miyazaki-film alltid en välförtjänt mottagare av priset för bästa animerade långfilm.

Den andra kategorin med starka franska inslag är alltså bästa foto. Även där finns det två nominerade att hålla tummarna för, Philippe Le Sourd och Bruno Delbonnel. Tyvärr så är de inte nominerade för sitt arbete med några franska filmer utan för Wong Kar Wais The Grandmaster respektive Coenbrödernas Inside Llewyn Davis.

Bruno Delbonnel har nominerats tre gånger tidigare, bland annat för sitt arbete i Jean-Pierre Jeunet-filmerna Amélie från Montmartre (Le Fabuleux Destin d’Amélie Poulain) och En långvarig förlovning (Un long dimanche de fiançailles). Med tanke på att han blev förbisedd för dessa två fantastiska prestationer så kan det kanske vara dags för juryn att ge honom priset nu?

Julie Delpy är tillsammans med Richard Linklater och Ethan Hawke nominerad för bästa manus baserat på annat material för manuset till Before Midnight och dessutom är franska filmer nominerade i båda kortfilmsklasserna, det vill säga för spelfilm respektive animerad film.

Vilka som vinner priserna får vi veta under sedvanligt pampiga former natten till den 2 mars svensk tid.

Je suis de retour

Dags för det det första livstecknet på några veckor här på bloggen.  OS i London (på TV) och en för mig ovanligt hektiskt arbetsperiod har tagit sin tribut. Tiden och uppmärksamheten räcker helt enkelt bara till ett begränsat antal saker och den senaste tiden har bloggen fått lida för det. Men nu är jag redo att börja arbeta ikapp mig även på den här fronten. Till exempel genom att nu skriva några rader om Julie Delpys film Le Skylab som för två veckor sedan, under den synnerligen intetsägande svenska titeln Jag minns en sommar, fick sin svenska biopremiär.

Jag minns en sommar utspelas under ett soligt och varmt sommardygn i Bretagne. Året är 1979 och familjens matriark fyller 65 år. För att fira detta har han bjudit in hela den brokiga släkten till sitt sommarställe. Släktmedlemmarna ansluter till den lantliga bostaden från olika håll i landet och det dröjer inte länge innan det börjar knaka i fogarna.

Släkten är nämligen som ett Frankrike i miniatyr, komplett med de klassiska motsättningarna mellan landsortsbor och stadsbor i allmänhet och parisbor i synnerhet, mellan höger och vänster på den polistiska skalan och mellan intellektuella och ”vanliga” arbetare. Diskussionens svallvågor går snabbt höga och det blir ett händelserikt dygn.

Jag minns en sommar är helt enkelt en tämligen typiskt dialogdriven fransk ensemblefilm, men med dess spretighet och mustighet och den lätt bitterljuva och melodramatiska tonen tangerar Julie Delpys film även den italienska filmtraditionen à la Fellini eller Scola. Under filmens knappa två timmars speltid flyttas berättarperspektivet hela tiden mellan generationerna och det ger filmen ett emellanåt lite väl spretigt intryck. Och tyvärr så är inte alla av de sidohistorier som berättelsen broderas ut i helt lyckade. Men i sina bästa stunder är det en riktigt bra film och de genomgående mycket fina prestationerna av såväl de rutinerade äldre skådespelarna som de yngre nykomlingarna i barn- och ungdomsrollerna är en sammanhållande faktor som motverkar att den där spretigheten skulle spinna i väg helt utom kontroll.

Med Jag minns en sommar har Julie Delpy gjort en ömsom rolig och ömsom allvarlig 70-talsskildring inte helt olik Lukas Moodysons Tillsammans. Inte minst i de sekvenser där Julie Delpy sätter barnen i fokus. Skildringen av vad en en tidstypiskt bohemisk och mer fri 70-talistisk barnuppfostran kan leda till är särskilt stark.