Krigets fasor och feministiskt uppror i 50-talets USA

Det hör definitivt inte till vanligheterna att två filmer av intresse för oss frankofiler går upp på de svenska biograferna samma dag men i fredags skedde det. Det handlar om dels franskkanadensiska Oscarbidraget (nominerad till priset för bästa icke engelskspråkiga film vid årets Oscargala) Krigets barn (Rebelle i original), dels Laurent Cantets första film efter Guldpalmvinnaren Mellan väggarna (Entre les murs) från 2008, Joyce Carol Oates-filmatiseringen Foxfire. Jag tänkte börja med att skriva några rader om den i mitt tycke bästa filmen av de två, Krigets barn.

Det är en stark historia om Komona, en 14-årig flicka i ett icke namngivet afrikanskt land. Filmens grundhandling är att hon berättar för det barn hon bär i sin mage om sitt öde och hur hon två år tidigare greps av rebellstyrkor, tvingades skjuta sina egna föräldrar och tränades till att bli barnsoldat för att strida i ett blodigt och hänsynslöst inbördeskrig. Det är naturligtvis en bitvis brutal och våldsam film, det säger sig självt med tanke på handlingen som jag just beskrivit, men den har samtidigt flera andra sidor. Det finns ljusa stråk i Komonas misär och regissören Kim Nguyen berättar ömsom med hänsynlös realism (även om mycket av våldet inte syns i bild), ömsom med bildpoesi. Krigets barn är en film full av hjärtskärande scener, oftast på grund av de hemskheter som inträffar men inte bara. Några scener är helt enkelt hjärtskärande vackra. Filmen är till allra största del inspelad i Kongo och det var där Kim Nguyen hittade Rachel Mwanza, den unga skådespelerska som på sätt och vis bär filmen på sina axlar. Hon är makalöst bra i rollen som Komona och belönades fullt rättvist med priset för bästa kvinnliga skådespelare vid förra årets filmfestival i Berlin.

Krigets barn är naturligtvis på sätt och vis en politisk film, men samtidigt ändå inte. Den utspelas som sagt i ett icke namngivet land och som åskådare ges vi aldrig någon kontext i form av vilka styrkor som strider mot varandra och varför. Den går med andra ord inte att härröra till någon konkret konflikt. Självklart är det lätt att tänka på vad som skett i exempelvis inspelningslandet Kongo eller Rwanda, men sådant ligger i åskådarens subjektiva intolkning av det som sker. I huvudsak är Krigets barn en film om människorna i den typ av konflikter som fortfarande plågar flera afrikanska länder. Jag tycker att det känns som ett fräscht och bra sätt att skildra den här typen av historia. Krigets barn är så klart inget lyckopiller till film, det ska man ha klart för sig, men en bra och stark filmupplevelse kan ju såklart i sig framkalla lycka.

När det gäller Laurent Cantets Foxfire går det att diskutera om den verkligen hör hemma här på en frankofilblogg. Huvudinvändningarna torde vara att den är inspelad i Kanada och på engelska. Argumentationen för borde gå i stil med att den trots allt är regisserad och en prisbelönt fransk regissör och dessutom producerad av ett franskt filmbolag. Dessutom visades den under årets franska filmfestival i Stockholm, bara en sådan sak. Laurent Cantet lekte också inledningsvis i arbetet med att omarbeta och flytta handlingen till Frankrike men insåg snabbt att han tyckte att det inte riktigt skulle fungera och valde att förhålla sig trogen den litterära förlagan. Laurent Cantets version är för övrigt den andra av Joyce Carol Oates roman från 1993. Den första gjordes redan 1996 och hade en ung Angelina Jolie i rollen som filmens nyckelperson Margaret ”Legs” Sadovsky, den informella ledaren för det tjejgäng som filmen och boken fått sitt namn av. Den gången valde filmmakarna att göra några tämligen omstörtande förändringar jämfört med handlingen i boken. Bland annat flyttades handlingen i både tid och rum och förlades till nutid. Laurent Cantet valde som sagt en helt annan väg och är synnerligen trogen boken. Filmen utspelas i ett litet samhälle i 50-talets USA och handlar om ett gäng tonåriga skolflickor som för att göra uppror och protestera mot patriarkatet och de manliga strukturerna i samhället bildar ett gäng kallat Foxfire. Gänget växer snabbt i styrka och medlemsantal och drivs inledningsvis med kollektivism och medbestämmande som grundförutsättning. Men det ska visa sig inte vara helt lätt att hålla sig till sina ideal och nya utmaningar tillstöter.

Laurent Cantet har närmat sig Joyce Carol Oates berättelse om tjejgänget Foxfire på samma sätt som han gjorde när det gäller skildringen av skolungdomarna i Mellan väggarna, det vill säga med en strävan efter ett så autentiskt tilltal som det bara är möjligt. Även den här gången har han försökt nå dit genom ett återhållet bildspråk, mycket sparsam användning av musik och amatörskådespelare i de allra flesta rollerna. Den här gången blir dock resultatet inte riktigt lika bra. Det är svårt att sätta fingret på exakt vad det beror på, men det svajar en del på sina håll. Inte minst skådespelarmässigt. Raven Adamson, som gör samma roll som Angelina Jolie gjorde i den förra Foxfire-filmatiseringen, är dock smått lysande. Laurent Cantets sätt att ta sig an den ganska typiskt amerikanska berättelsen om livet i en amerikansk småstad på 50-talet på ett tämligen europeiskt vis är intressant men inte helt och hållet lyckat. Dessutom är filmen med sin speltid på drygt 2 timmar och 20 minuter åtminstone en halvtimme för lång. Med det sagt så har Foxfire utan tvekan sina förtjänster. Laurent Cantet gör inga ointressanta eller oengagerade filmer och Foxfire är inget undantag. Det är en sevärd film. Det är bara det att jag har en känsla av att den hade kunnat bli ännu bättre.

Joyce Carol Oates möter David Lynch och bröderna Coen i de franska Jurabergen

Då var vi där igen med en märklig svensk titel på en fransk film. I morgon är det svensk biopremiär för den skruvade och annorlunda noir-komedin Poupoupidou från förra året. I engelskspråkiga länder har den lanserats under namnet Nobody Else But You, vilket känns som en acceptabel titel eftersom den alluderar till samma Marilyn Monroe-sång (I Wanna Be Loved By You) som den franska originaltiteln.

Här i Sverige har dock filmbolaget fastnat för den tämligen intetsägande titeln Mysteriet i Mouthe. Det lilla samhället Mouthe, beläget i Jurabergen precis intill den Schweiziska gränsen, må vara känt i Frankrike för att inneha nationsrekordet när det gäller den lägsta uppmätta temperaturen någonsin (-41!), men för en svensk publik är det med några få undantag helt okänt. Inget att sälja biobiljetter på med andra ord.

Dessutom måste jag säga att jag tycker att originaltiteln Poupoupidou är slagkraftig nog i sig för att behållas även internationellt. Men Mysteriet i Mouthe fick det bli. Låt dig dock inte luras av den fantasilösa titeln, det här är en egensinnig och allt annat än fantasilös film och det är bara att tacka och ta emot att den den till slut har letat sig hit till våra breddgrader.

Vill man göra det enkelt för sig kan man säga att Mysteriet i Mouthe är en korsning mellan Twin Peaks och Fargo, men med en omisskännlig fransk touch. Det säger sig självt att det är ohyggligt svårt att nå upp till samma nivå som de förebilderna, och det gör heller inte Mysteriet i Mouthe, men friskt vågat hälften vunnet som det brukar heta…

Dessutom är det svårt att helt helt misslyckas om man har både talang och den goda smaken att låta sig influeras av dessa två tidlös mästerverk. Talang har han definitivt, regissören Gérald Hustache-Mathieu. Med hjälp av två utmärkta skådespelare i form av Jean-Paul Rouve och Sophie Quinton i de bärande rollerna, ett galleri av färgstarka karaktärer och ett gnistrande vackert och kargt vinterlandskap som fond berättar han en engagerande, suggestiv och spännande historia kryddad med svart humor.

Jean-Paul Rouve spelar en framgångsrik deckarförfattare som drabbats av tillfällig skrivkramp. Han bilar från Paris till sin hemstad Mouthe för att närvara vid en bodelning efter en släkting. Han råkar anlända precis när den lokala skönhetsdrottningen och fixstjärnans döda kropp hittas i snön just utanför byn.

Polisen avskriver det hela som självmord men författaren anar att det finns en annan historia, kanske lämplig för hans nästa roman, och börjar undersöka det hela. Något som sannerligen inte gläder alla i det frusna samhället. Steg för steg lär han sig mer om vem den unga kvinnan, som trodde sig vara en reinkarnation av Marilyn Monroe, var och vad som egentligen hände henne.

Det finns några skönhetsfläckar här och där, men i det stora hela är det en fängslande, annorlunda och välgjord film. Mysteriet i Mouthe är stämningsfull så det räcker och blir över och innehåller en serie minnesvärda scener kryddade med populärkulturella referenser.

Mysteriet i Mouthe går iland med sin halsbrytande genrecrossover mellan hårdkokt noir, mörk komedi och gripande drama. Berättelsen om den unga skönhetsdrottningens öde är faktiskt gripande, inte utan paralleller till den bild av ikonen Marilyn Monroe som Joyce Carol Oates tecknade i sin briljanta roman Blonde.

Ta chansen att se Mysteriet i Mouthe på stor duk på bio. Gérald Hustache-Mathieu är en visuellt driven herre som ser till att fullt ut använda sig av vidbildsformatet.  Synd bara på det där med den svenska titeln. Poupoupidou hade varit en utmärkt titel även här.