Jag vet inte vad det kommer sig av men sedan en tid tillbaka har jag som tradition att se något med Louis de Funès på min födelsedag. Det började med att jag för ett antal år sedan kände för att se en av Fantomas-filmerna på min födelsedag och sedan har det liksom bara rullat på.
I år fick det bli en av de allra bästa, klassikern Oscar från 1967. Den av Edouard Molinaro regisserade filmen har gått under två svenska titlar: Saken är Oscar som den hette när den hade svensk biopremiär i november 1967 och Den stora blåsningen som den heter i den svenska dvd-utgåvan från 2007. Jag väljer att använda den mest aktuella svenska titeln i den här texten.
Den stora blåsningen är en fransk farscirkus i halsbrytande tempo och med en Louis de Funès i absolut högform. Den hysteriska handlingen är inte alldeles lätt att beskriva i korta ordalag men den kretsar kring en förmögen, självupptagen och (såklart) kolerisk (det är ju en de Funès-figur vi pratar om) affärsman. En del av ingredienserna i den välsmakande farssoppan är affärsmannens dotter, en timid ekonom som är pretendent till att gifta sig med dottern, utpressning, skattefusk, tre väskor som ideligen byter ägare och missförstånd och förväxlingar en masse.
Förlagan är en fars som blev en stor succé på franska teaterscener och filmen har lite av känslan av filmad scenföreställning. Edouard Molinaro har inte tagit ut svängarna rent rumsligt utan i stort sett hela filmen utspelas inne i den förmögne affärsmannens herrgårdsliknade hus.
Louis de Funès får spela ut hela sitt imponerande register av mimik och ansiktsuttryck, men han får också samtidigt visa vilken timing han har även på det verbala planet. Replikerna levereras med skärpa och inlevelse. Som fars betraktad är Den stora blåsningen en smart och välskriven film. Lite skrikig i bland, men det får man räkna med när Louis de Funès namn står i rollistan, men överlag oerhört rolig.
På 90-talet gjordes det en amerikansk nyinspelning av filmen, även den kallad Oscar, med Sylvester Stallone av alla människor i huvudrollen. Man kan ju undra hur man tänkte där när man ersatte en mimikens mästare med en av de minst uttrycksfulla skådespelare världen någonsin skådat. Men så blev resultatet därefter.
Den av rutinerade John Landis regisserade Oscar totalfloppade och fick tre nomineringar till 1992 års Golden Raspberry Awards, den så kallade anti-Oscargalan som delar ut priser till årets sämsta filmer.
Det franska originalet är dock en klassiker som det går att se om och om igen och hela tiden hitta nya detaljer i. Att kalla den tidlös är att ta i. De 60-talistiska dekorerna och kostymerna är härligt kitschiga men daterade. Fast det är absolut också en del av charmen med filmen.
BleuBlancRouge 