Vad hände med Marc Caro?

Den som precis som jag såg och älskade 90-talsfilmerna Delicatessen och De förlorade barnens stad (La cité des enfants perdus) kanske funderar över vad det blev av Jean-Pierre Jeunets medregissör i de filmerna, Marc Caro.

Framgångarna med de två filmerna ledde till att Jeunet hämtades över till Hollywood för att göra Alien – återuppstår och från den filmen har Jeunet regisserat sina filmer ensam – och via Amelie från Montmartre (Le fabuleux destin d’Amélie Poulain), En långvarig förlovning (Un long dimanche de fiancailles) och nu senast Micmacs (Micmacs à tire-larigot) gjort sig ett ännu starkare namn.

Marc Caro däremot försvann från uppmärksamhetens ljus.

Det är när man ser Jean-Pierre Jeunets egenhändigt regisserade filmer lätt att se vad Marc Caro bidrog med i samarbetet. Jag älskar verkligen Amelie från Montmartre och En långvarig förlovning, men kan ibland sakna den svartsyn och det mörker som fanns med i Delicatessen och De förlorade barnens stad.

Att det var Caro som stod för den delen i duons två långfilmer blir ännu tydligare när man ser Marc Caros hittills enda egna långfilm Dante 01. Den släpptes i Frankrike 2008 och nådde Sverige för ett år sedan. Här fick den dock ytterst begränsad uppmärksamhet och gavs ut direkt på DVD.

Dante 01 är en synnerligen mörk historia – duktigt pretentiös därtill. Det är en science fiction-film med religiösa och filosofiska undertoner och ambitioner. Inte helt olikt Stanley Kubricks mästerverk År 2001 – ett rymdäventyr ger den sig in och rotar i mänsklighetens mörka skrymslen och även Dante 01 avslutas i en färgexplosion.

En tydlig skillnad är dock att Dante 01 jobbar i det betydligt mindre formatet. Den är bara 78 minuter lång (jämfört med de 141 minuter som Kubricks film klockar in på) och gjord med förhållandevis låg budget. Enligt vissa uppgifter halverades budgeten när produktionen redan var i gång och det skulle i så fall vara en rimlig förklaring till de i ärlighetens namn ganska klena specialeffekterna.

Ambitionsnivån i Caros film matchar dock upp Kubricks. Dante 01 är en film fylld av religiösa och filosofiska referenser, metaforer och symboler. Det finns en undermening och symbolik med i stort sett allt. Från namnen på karaktärerna (vad sägs om bland annat Saint Georges, Perséphone, Bouddha, Lazare och Charon?) till Dante 01, den rödglödgade planet som hela berättelsen, bokstavligt talat, kretsar kring.

Med tanke på att det karaktärerna i filmen genomgår är en nedstigning i en sorts helvete är Dante 01 en passande – om än övertydlig – titel. Och just den där övertydligheten är genomgående problem. Plus att manuset inte riktigt lyckas backa upp ambitionerna och pretentionerna. Annars är själva grundidén inte alls dum.

Filmen utspelas på en rymdstation i omloppsbana runt den avlägsna planeten Dante 01. På rymdstationen förvaras ett antal dömda straffångar. Där används de som frivilliga försökskaniner i olika experiment. En dag anländer två nykomlingar: en ny forskare och en ny fånge. Båda kommer att på varsitt sätt för evigt rubba balansen på stationen. Inte minst den nya fången som tycks ha någon sorts övernaturliga krafter. Frågan är bara vem är han? – och vad har han råkat ut för egentligen?

Dante 01 saknar definitivt inte förtjänster, men det är samtidigt glasklart att det var Jean-Pierre Jeunet som var berättaren och stilisten i samarbetet med Marc Caro. Caro lyckas på egen hand inte riktigt omsätta sina oftast ganska goda idéer. Ambitionerna att gå på djupet stannar oftast vid skrapande på ytan och efter ett tag blir det bara överlastat.

Det finns de som tycker att Jean-Pierre Jeunet har blivit på tok för sentimental i sina filmer efter uppbrottet från Caro, vilket jag kanske kan gå med på i fallet Micmacs, och det finns som sagt fog för att anta att det var Marc Caro som stod för svartsynen och anarkismen i Delicatessen och De förlorade barnens stad. Dante 01 är som ett koncentrat av de mörka stråken i dessa filmer och ibland gnistrar det till.

Men i det stora hela saknar Caro utan Jeunet vid sin sida den värme och humor – och kanske framförallt det bultande hjärta – som fanns i deras gemensamma filmer och som gjorde Amelie från Montmartre och En långvarig förlovning till sådana fantastiska och oförglömliga filmupplevelser.

Dante 01 blev i det närmaste nedsablad av de franska kritikerna och den stora publiken uteblev. Så dålig tycker jag inte att den är, men i det stora hela är det en film för den som gillade filmerna som Caro gjorde med Jeunet och som vill veta vad det blev av honom. Se den gärna, men förvänta dig inte för mycket.

Luc Besson delvis tillbaka i gammal god form

Med tanke på vad han har presterat hittills under 2000-talet är det svårt, nästintill omöjligt, att förstå att den franske regissören Luc Besson en gång i tiden räknades som en av världens mest spännande och största visionärer. Magin tycktes ta slut någonstans i samband med Det femte elementet från 1997.

Jeanne d’Arc från 1999, med dåvarande hustrun Milla Jovovich i huvudrollen, var inte mycket att skriva hem om och hans nästa projekt som regissör Angel-A (2005) var rent utsagt katastrofal. Utöver barnfilmstrilogin om Arthur och minimojerna, gjorda efter egen barnboksförlaga, har han främst varit verksam som producent och manusförfattare av en strid ström av inte sällan unket reaktionär dussinaction.

Tiden fram till och med Det femte elementet är dock en helt annan femma. Redan långfilmsdebuten Den sista striden från 1983 renderade honom en hel del uppmärksamhet, men det var den efterföljande imponerande sviten filmer som Subway (1985), Det stora blå (1988), Nikita (1990) och Leon (1994) som placerade honom i rollen som en av världens då främsta regissörer.

Tillsammans med kollegorna Leos Carax och Jean-Jacques Beineix utgjorde han kärntruppen av regissörer av den våg av synnerligen stilmedvetna franska filmer som gjordes under framförallt den senare delen och 80-talet och början av 90-talet och som kom att samlas under genrebeteckningen Cinéma du look.

Det var filmer som gav eko och blev stora succéer även långt utanför Frankrikes gränser. Carax Mauvais Sang (1986) och De älskande på Pont-Neuf (1991) och Beineix Diva-dödligt intermezzo (1981) och Betty Blue (1986) får tveklöst räknas till de moderna klassikerna. Precis som hos Besson tycks kreativiteten någonstans vid mitten och slutet av 90-talet ha sinat även hos de två genrekollegorna. I motsats till Besson har varken Carax eller Beineix varit särskilt aktiv under det nya millenniet.

Namnet Luc Besson har alltså sedan länge devalverats kraftigt i värde som kvalitetsmarkör. Det var ett bra tag sedan en film som Besson varit involverad i automatiskt fick biodistribution här i Sverige. Just nu är förvisso Athur och de två världarna aktuell på de svenska biograferna, men samtidigt släpps nu Luc Bessons näst senaste film Les aventures extraordinaires d’Adèle Blanc-Sec under sin internationella titel Adèle and the Secret of the Mummy direkt på DVD här i Sverige.

Lite märkligt och tråkigt kan jag tycka. Märkligt för att det, även om det som sagt inte säger sådär värst mycket, är Bessons bästa film sedan Det femte elementet och tråkigt för att det är en film som verkligen vinner på att visas på stor duk. Denna filmatisering av Jacques Tardis i Frankrike och Belgien så populära seriealbum från 70-talet har nämligen sina allra största styrkor på produktionsnivå.

Scenografin är magnifik och kostymerna fantastiska. Dessutom visar Besson den här gången åtminstone lite prov på den infallsrikedom i kameraarbetet som var en viktig del av hans version av Cinéma du look. Men i det stora hela är det stilmässigt faktiskt mer Jean-Pierre Jeunets En långvarig förlovning (2004) och Amélie från Montmartre (2001) än Cinéma du look över den här anrättningen. Dock utan Jeunets patenterade anarkism och drastiska humor.

Till dags dato har Jacques Tardi gjort nio seriealbum om sin hjältinna Adèle Blanc-Sec och Luc Bessons film är ett sorts koncentrat av de fyra första (de som släpptes på 70-talet). Tanken är att det så småningom ska bli två filmer till ,som då ska behandla de ytterligare volymerna.

De riktigt inbitna fansen av serieförlagan har haft en hel del att säga om Luc Bessons filmatisering, men det hör liksom till. Visst har Besson tagit sig vissa friheter, inte alltid helt lyckade sådana heller, men att göra vissa anpassningar till det annorlunda uttryckssätt jämfört med seriealbumets som en spelfilm innebär är trots allt oundvikligt.

Filmen tar sitt avstamp i Paris. Året är 1912 och den åldrade vetenskapsmannen Esperandieu lyckas när han testar sina telepatiska krafter av misstag kläcka ett gammalt pterodaktylägg på det naturhistoriska museet. Och det säger sig självt att det ställer till problem att ha en flygande ödla från dinosaurietiden härjande lös i Paris.

Samtidigt som flygödlan skapar förvirring på sitt håll återvänder journalisten och författarinnan Adèle Blanc-Sec från en resa till Egypten med det hon tror vara mumien av en gammal faraos livmedikus i bagaget. Adèle tror nämligen att hon med hjälp av Esperandieu kan väcka den gamla läkaren till liv – och att han ska kunna hjälpa Adèles svårt sjuka tvillingsyster Agathe.

Låter det lite rörigt? Ja, det händer en hel del i den här filmen och den väver som tidigare sagt ihop handlingsspår från fyra seriealbum. Det hade definitivt gått att dra ner på ambitionsnivån och koncentrera sig på några färre handlingsspår. Det högt uppskruvade tempot gör också att det är mycket som inte hinns med. Vare sig karaktärerna eller alla handlingsspår hinner utvecklas fullt ut.

Det blir också lite väl mycket slapstickfars och enkla humorpoänger över det hela ibland. Men samtidigt ligger en hel del av filmens charm i det högt uppskruvade tempot. En sak är dock säker, det är inte mycket (om ens något) kvar av den underliggande samhällskritik som faktiskt fanns i Tardis serieförlaga. Och att Luc Besson tyvärr har tillfört några på gränsen till gubbsjuka scener går naturligtvis stick i stäv med Tardis feministiska jämställdhetsbudskap.

I det stora hela levererar dock Luc Besson i Adèle and the Secret of the Mummy fullt godkänd matinéunderhållning av gammalt klassiskt snitt. Det är lite ytligt, karaktärerna en aning platta och dialogen (som i ärlighetens namn mer eller mindre alltid har varit en akilleshäl för Besson) lämnar en del i övrigt att önska, men visuellt är det så flyhänt att det ändå fungerar. Även om jag inte kan låta bli att fundera över hur otroligt mycket bättre det hade blivit om Jean-Pierre Jeunet själv hade gjort filmen – och inte bara på håll låtit sin ande sväva över den.