Champion de France!

Det har sett en aning skakigt ut till och från de senaste omgångarna men efter en härlig och överlag stabil seger med 1-0 borta mot Lyon står det äntligen helt klart: Paris Saint-Germain är för första gången sedan säsongen 93/94 franska mästare i fotboll. Väntan har med andra ord varit lång för oss fansen. Dock inte riktigt så lång i mitt fall. Min kärleksaffär med Paris Saint-Germain inleddes när jag den 8 maj 1996 på tv såg laget vinna finalen i Cupvinnarcupen mot Rapid Wien. Med några få undantag har tiden mellan de två senaste seriesegrarna varit en tid full av besvikelser. Några titlar i de inhemska cuperna har varit det enda att verkligen glädjas åt och jag kommer med skräck ihåg hur illa säsongen 2007/2008 höll på att sluta. Då klarade laget nytt kontrakt först i den sista omgången efter att ha legat under nedflyttningsstrecket med bara två omgångar kvar att spela. Och det var alltså bara fem år sedan. Men alla dessa sorger och bedrövelser betyder absolut ingenting en sådan här kväll. Jérémy Ménez såg med sitt mål i början av den andra halvleken till att åtminstone för en stund radera ut alla de där bittra minnena.

Att seriesegern bärgades i just Lyon gör dessutom inte saken sämre. Självklart hade ett avgörande på hemmaplan varit att föredra men bortsett från Stade Vélodrome i Marseille kan jag inte tänka mig ett bättre ställa att vinna på än inför ett extatiskt Parc des Princes.

Det har varit en tuff tid att vara passionerad PSG-supporter men just nu känns det tveklöst som att det har varit värt det. Varenda sekund av det dessutom. Och alla besvikelser gör ju bara framgångarna så mycket härligare. Förhoppningsvis är detta bara början på en lång storhetstid. Ici c’est Paris!

Nu blir det BleuBlancRouge för hela slanten resten av mästerskapet

Först och främst vill jag lyfta på hatten och hylla det svenska laget för en hjältemodig insats i matchen mot England. I motsats till i matchen mot Ukraina så förtjänade den här gången laget verkligen inte att förlora, men så grym kan idrotten vara och det är inte alltid spelet på planen omsätts i ett rättvisande slutresultat. Ändå började ju kvällen så bra med en stabil och härlig seger för Frankrike (att det var PSG:s Jérémy Ménez som visade vägen med det första målet gjorde naturligtvis inte saken sämre i mina ögon) mot Ukraina och när Olof Mellberg nickade in det där svenska 2-1-målet i matchen mot England kändes det verkligen som att det här skulle bli en fotbollskväll utöver det vanliga. Men säg den lycka som varar för evigt. Det enda lilla positiva i bedrövelsen över det svenska uttåget ur turneringen är att jag nu inte behöver känna mig minsta kluven (vilket jag förvisso inte skulle ha gjort eftersom jag självklart håller på Sverige i alla lägen då minst lilla hopp lever) inför matchen mot Frankrike på tisdag, Kalla mig gärna förrädare men nu när Sverige inte har någon möjlighet att ta sig vidare kommer jag att hålla fullt ut på Frankrike. Jag vill absolut inte att Sverige i det här läget ska medverka till att även Frankrike blir utslaget. Det vore maximalt trist om både Sverige och Frankrike skulle få resa hem redan efter gruppspelet. Jag känner dessutom att Frankrike har en rejäl chans att gå riktigt långt i turneringen. Så jag hoppas att Sverige gör en riktigt bra match, men att slutresultatet ändå blir att Frankrike går vidare. Det är klart: det allra bästa vore kanske om Sverige vinner matchen, för att slippa nesan att inte vinna någon match i turneringen, och att England samtidigt slår Ukraina. Då går ju Frankrike vidare ändå. Men så skulle å andra sidan skulle då England vinna gruppen och Frankrike sålunda få en på pappret vassare kvartsfinalmotståndare. Nej, jag lutar nog trots allt åt att jag hoppas på fransk seger även i matchen mot Sverige. Som sagt kalla mig gärna förrädare, men när Sverige inte längre har någon möjlighet att göra det så ser jag gärna att Frankrike går hela vägen till guldfirandet den 1 juli. Allez, Les Bleus!

Il faut y croire

Puh, vilken pers! Jag kan ärligt erkänna att jag för egen del tio minuter in i matchen inte trodde ett dugg på möjligheten att Paris Saint-Germain när kvällen var över skulle stoltsera överst i den franska ligatabellen. När Valenciennes efter duktigt virrigt försvarsspel hos PSG då gjorde 2-0 var jag nästan beredd att i ren frustration skicka ut tv-apparaten genom fönstret. Då fanns det inget i mig som trodde på en vändning. Snarare en monumental kollaps. Men ett snabbt reduceringsmål av Nenê tände ett svagt ljus av hopp. När den smått galna första halvleken var över hade PSG via två sena mål av Maxwell och Blaise Matuidi vänt till 3-2 och allt kändes väldigt bra. När Jérémy Ménez i inledningen av den andra halvleken ökade på till 4-2 kändes det klart. Laget kontrollerade skeendet på planen och chanser till såväl ett femte som ett sjätte mål radades upp. Men aldrig får man vara helt lugn. En mästerligt slagen frispark från Valenciennes till 3-4 skakade rejält liv i matchen och de sista tio minuterna + fyra tilläggsminuter blev en ren nervpers. Men den här gången lyckades laget reda ut stormen. Segern med 4-3 betyder att PSG går om Montpellier i tabellen. Lagen står på samma poäng och med samma målskillnad. Det som nu skiljer är fler gjorda mål av PSG. Men, och det är ett stort sådant, Montpellier har en match mindre spelad och kan redan i morgon återta ledningen. Jag behöver väl knappast påpeka att jag håller alla tummar jag kan för Rennes i morgon kväll? Rennes och Caen. Det vore naturligtvis finemang om Caen kunde skrälla i Lille och ge PSG lite mer andrum ner till tredjeplatsen. Det är enorm skillnad mellan att sluta tvåa och trea. Tvåan går direkt in i gruppspelet i pengastinna Champions League medan trean för kvala. Ett långt kval dessutom eftersom den franska ligan till nästa säsong tappar i Europarankingen. Men det är klart, allra bäst är det naturligtvis att vinna ligan. Än är det långtifrån avgjort. Il faut y croire.

Alex is the man!

Det var inte vackert, inte övertygande och egentligen inte välförtjänt. Men det spelar liksom ingen roll. Det blev seger med 2-1 för mitt älskade PSG i prestigemötet med Marseille på Parc des Princes. PSG inledde förvisso lysande men efter att Jérémy Ménez redan efter 6 minuter givit laget ledningen med 1-0 så var det som att forceringen kom av sig och Marseille fick ta över, utan att för den skull dominera. Men det var betydligt närmre 1-1 än 2-0 under den första halvleken. Och när Marseille kvitterade en bit in i den andra halvleken kändes det absolut inte oväntat. Den dominerande känslan där och då var en oro över att det hela snart skulle rinna över i gästernas favör. Härligt nog lyckades dock PSG snabbt replikera. Mittbacken Alex nickade bara två minuter efter Marseilles kvittering in det som skulle bli segermålet. Trots några riktigt bra chanser för Marseille mot slutet och ännu en, vet inte vilken i ordningen, onödig utvisning på Momo Sissoko efter vårdslöst spel kunde PSG hålla undan och inkassera tre blytunga poäng i kampen med Montpellier om seriesegern. Efter den här omgången torde det vara helt klart att det kommer att handla om en duell mellan dessa två lag om pokalen. Montpellier leder på bättre målskillnad än PSG, men har å andra sidan en match mindre spelad. Mot Marseille för övrigt. Den spelas på onsdag och det kommer att bli en annorlunda känsla att hålla på Marseille för en gångs skull, för det är naturligtvis så att jag kommer att göra just det.

Även om det inte var någon helgjuten insats från PSG den här gången heller, Javier Pastore var ånyo i stort sett osynlig i matchen, och ingen total revansch för utspelningen på Stade Velodrome i Marseille i höstas så tror jag att det här kan ha varit en vändpunkt. En mental boost som kan räcka riktigt långt i guldstriden. Någon gång måste det trots allt lossna ordentligt med det spelarmaterial som coach Ancelotti har till förfogande. Ici c’est Paris!

Dags för revansch!

Det finns nog inte en PSG-supporter där ute som inte minns höstens genomklappning och förlust med 0-3 i mötet på Stade Velodrome i Marseille med avsmak. Nu är revanschens timma slagen. I kväll är det dags för Paris Saint-Germain att ta emot bittra rivalen Olympique Marseille hemma på Parc des Princes. Allt annat än seger och återupprättad heder känns oacceptabelt. Även om PSG den senaste tiden sannerligen inte visat upp något vidare spel. Det var helt enkelt ett tag sedan det blev seger. Jag kan inte tänka mig ett bättre valt tillfälle en att ta den där segern i kväll. För det är så att det egentligen inte spelar någon roll på vilken plats i tabellen lagen ligger, när PSG och Marseille brakar samman är det per definition något alldeles extra och något av årets matcher i Frankrike. Möjligtvis i konkurrens med de skållheta derbyna mellan Lyon och Saint Etienne handlar det om det mest prestigefyllda av möten som den franska ligan bjuder på.

Ett positivt tecken för PSG är att Alex och Thiago Motta är tillbaka efter att ha missat förra veckans match mot Nancy på grund av skada. Dessutom är Jéremy Ménez, PSG:s assistkung denna säsong, tillgänglig för spel igen efter att ha fått utgå i pausen i matchen mot Nancy. Ett möjligt orosmoln på himlen är dock att det kommer rapporter (rykten) om viss osämja i truppen. Till exempel så ska Nêne vara på kollisionskurs med tränare Ancelotti efter att ha satts på bänken mot Nancy. Förhoppningsvis är allt sådant utagerat inför kvällen. Fullt fokus och full laddning är ett måste för att ta hem matchen och tre mycket viktiga poäng. Att ta tre poäng blev inte mindre viktigt när Montpellier i går vann sin match mot Sochaux och ryckte loss i toppen. Så samla ihop er nu grabbar och prestera den fotboll som vi alla vet att ni har i er. Att trycka dit Marseille rejält kan vara början på något riktigt stort. Matchen börjar klockan 21.o0. Allez, Paris Saint-Germain! Ici c’est Paris!

Ici c’est Paris!

Jag har sagt det förr och säger det igen: sport är också kultur. Den här säsongen finns det dessutom riktigt goda möjligheter att det blir finkultur när det gäller mitt älskade Paris Saint-Germain. Detta nästan konstant underpresterande huvudstadslag kommer för alltid att vara hackkyckling i övriga Frankrike, men uppbackade av nya stenrika ägare från Qatar är det nu förmodligen en hel del avundsjuka inblandad i de sneda blickarna från den övriga hexagonen. Förvisso kan man ha många (och välgrundade) åsikter kring det vulgärt nyrika sättet med vilket klubben har agerat på transfermarknaden de senaste veckorna. Åtta nya spelare har kontrakterats, till ett sammanlagt värde av över 80 miljoner euro! Bara i transferkostnader, allså. Sedan tillkommer saftiga månadslöner. I dag skrev lagets verkliga profilvärvning, den argentinske landslagsmittfältaren Javier Pastore, under ett femårskontrakt med PSG. Övergångssumman till italienska Palermo ligger enligt rapporterna på svindlande 42 miljoner euro. Dessutom ska Pastore enligt rapporterna få en årslön på 5 miljoner euro. Naturligtvis rent löjliga och fullständigt horribla siffror. Det finns ingen rim och reson i det hela. Ingen männsika är värd de summorna. Men sådan ser marknaden ut i världsfotbollen och jag skulle ljuga om jag påstod att jag i rollen som PSG-supporter inte är exalterad som ett barn på julafton över att få en spelare som Javier Pastore till laget i mitt hjärta. Vilket gäller för de övriga ju nyförvärven också. Kevin Gameiro, som i seriepremiären på Parc des Princes ikväll direkt ställs mot sina tidigare lagkamrater i Lorient), Jéremy Ménéz, Blaise Matuidi, Milan Bisevac, Salvatore Sirigu, Nicolas Douchez och Momo Sissoko. Det vattnas i munnen när jag tänker på vilket fantastiskt lag som PSG kan ställa på benen denna säsong – och hur bra det kan bli när alla spelare verkligen har kommit till rätta i laget och kommit in i spelsystemet. Att PSG, på papperet i alla fall, är laget att slå i den franska ligan i år understryks av att inte mindre än fem av de spelare som togs ut i den franska landslagstruppen till träningslandskampen mot Chile har PSG som klubbadress!

Nu är det bara en timme kvar till att den nya säsongen äntligen sparkar igång. Jag ska snart ta på mig min matchtröja, ta med mig en skål med popcorn och slå mig ner i tv-soffan för att följa matchen. Jag säger precis som speakern och publiken på Parc des Princes brukar skandera precis innan matchstart: Ici c’est Paris!