Clara, färdiga, gå

Efter att tidigare i veckan ha närmat mig barrikaderna under maj 68-rörelsen via filmen The Dreamers kommer här något mer lättsmält såhär lagom till helgen. En modern fransk kultklassiker i tv-format. Jag tillhör förvisso de som anser att prefixet kult används lite väl vidlyftigt och att jag kanske är ute på lite djupt vatten när jag använder det för att beskriva en tv-serie som sänts i två säsonger så sent som 2005 och 2008, men i fallet Clara Sheller tycker jag nog ändå att det finns fog för att drämma till med etiketten kult.

Kanske främst för att den har ett närmast kultliknande följe. Det pågår till exempel en namninsamlingskampanj på nätet bland de allra mest devota fansen för att få produktionsbolaget att spela in en tredje säsong. Än så länge har kampanjen inte lyckats, men man vet aldrig…

Den första säsongen av Clara Sheller visades faktiskt även på SVT. På en riktigt dålig sändningstid förvisso, därav inga vidare tittarsiffror. Men några var det trots allt som följde den då (jag räcker till exempel upp min hand här). De där dåliga tittarsiffrorna gjorde dock att den andra säsongen aldrig köptes in av SVT.

Tittarsiffrorna i Frankrike var i ärlighetens namn inte särskilt mycket att hänga i julgranen heller, vilket kan ha varit en anledning till att det dröjde tre år innan den andra säsongen spelades in. Ett mycket annorlunda grepp i sammanhanget var att man lagom till den andra säsongen hade en helt ny ensemble! Något som i mitt fall i alla fall skapade lite förvirring och gjorde det lite svårt att riktigt komma in i den andra säsongen.

Det kan såklart också bero på att jag rent generellt tyckte att rollbesättningen var vassare i den första. För att tala klartext: det var nerköp över hela linjen. Exakt vad det beror på att hela ensemblen byttes ut vet jag inte. Kanske var det ett aktivt val av producenterna, kanske tackade originalskådespelarna nej till att vara med igen. Kommentera gärna inlägget om du sitter inne med svaret…

Jag ska väl inte påstå att Clara Sheller kvalar in på min lista över favoritserier genom tiderna men som underhållningsprodukt fyller den utan tvivel sin funktion. Den första säsongen är avgjort den starkare av de två, men även den andra har sina ljusa stunder. Titelpersonen är en ung kvinna kring de 30. Hon arbetar som krönikor på en veckotidning (Carrie Bradshaw, någon?) och har en osviklig fallenhet för att ställa till det för sig. Liksom sin bäste vän, den homosexuelle J-P som hon delar lägenhet med och som arbetar på samma tidning som henne, på ständig jakt efter den rätte. Situationen blir riktigt komplicerad när de två vännerna intresserar sig för samma kille, den bisexuelle nyinflyttade grannen Gilles.

Tv-serien Clara Sheller är kanske inget under av kreativt tänkande, den lånar friskt från amerikanska serier som Sex & The City och Ally McBeal, men levererar det hela med en omisskännlig fransk touch och charm. Den första säsongen är glättigare och lättsammare, men också rappare och mer välskriven. Den andra säsongens mörkare anslag och mer melankoliska stämning borde kanske ha tilltalat en kritiker som undertecknad mer, liksom att man försöker sig på att fördjupa karaktärerna en aning, men det är som att man inte riktigt når fram. Kanske till stor del beroende på att den andra säsongen som jag har varit inne på är sämre agerad än den första.

Något som dock är bättre i den andra säsongen och som förtjänar all credit är musikläggningen. Det är inget fel på musiken i den första säsongen heller (valet av Mirwaïs ”Naive Song” som signaturmelodi är genialt), men i den andra säsongen är valet av låtar fullständigt klanderfritt. Soundtracket allena rättfärdigar att lägga de knappa sex timmarna som den andra säsongen omfattar på att se den.

En kul sak med Clara Sheller är att fler duktiga och mer eller mindre kända skådespelare dyker upp i rollistan. En lite extra intressant detalj är att de före detta makarna Valérie Donzelli och Jérémie Elkaïm, nu bioaktuella i Sverige i den gemensamma och verklighetsbaserade långfilmen Slåss för livet (La Guerre est declarée), båda finns med i Clara Sheller. Valérie Donzelli spelar Claras bästa tjejkompis Jeanne i den första säsongen och Jérémie Elkaïm spelar Claras bror Mathieu i den andra.

Clara Sheller är kanske inget måste att ha sett men definitivt god underhållning för stunden. Framförallt den första säsongen höjer sig över tv-utbudets mittfåra, om det inte hade varit för musiken hade jag kunnat säga att den andra går att hoppa över. Men musiken och det faktum att det inte går att se sig mätt på fina Parismiljöer gör att min rekommendation trots allt blir att se den också. Det är kanske inte helt lätt att få tag på serien, men båda säsongerna finns utgivna på dvd i Frankrike.

Slåss för livet

The Artist blev som bekant den stora vinnaren vid årets Oscarsgala och fransk films i särklass mest framgångsrika film i de sammanhangen. I kölvattnet av de enorma framgångar som The Artist fick är det lätt att glömma bort att det inte gick så bra för den film som var Frankrikes officiella Oscarsbidrag.

La guerre est déclarée som den heter blev inte ens nominerad till en Oscar för bästa icke-engelskspråkiga film. Vilket det förvisso är tveksamt om den hade förtjänat, om du frågar mig. Nu kan du med lätthet själv avgöra vilken din inställning i frågan är. I fredags hade den svensk biopremiär under titeln Slåss för livet. Jag skrev om den redan i samband med att den visades vid årets filmfestival i Göteborg men lovade då att återkomma med ett utvecklat resonemang kring den. Ett löfte som jag nu infriar.

Slåss för livet är något så märkligt som en uppsluppen och livsbejakande film om ett så becksvart och allvarligt ämne som barncancer. Det är en på många sätt mycket modig film. Valérie Donzelli och Jérémie Elkaïm har skrivit manuset utifrån sina egna personliga erfarenheter när deras eget barn blev allvarligt sjukt och spelar huvudrollerna. Dessutom har Valérie regisserat. Så det är inte tu tal om att det är en personlig film med stora känslor investerade i sig. Vilket gör det lite märkligt att den färdiga filmen känns en aning distanserad.

Det börjar som en ordinär pojke möter flicka-historia med tragisk ansats. Talande nog har huvudkaraktärerna till och med fått namnen Roméo och Juliette. Allt går väldigt snabbt. De träffas, tycke uppstår och de flyttar ihop. Snart kommer också barnet som ett brev på posten och hela situationen har ett rosa skimmer över sig. Tills det att de får det chockartade beskedet att anledningen till att deras lilla barn skriker mest hela tiden, har svårt med balansen och kräks i tid och otid är en svårbehandlad och aggressiv hjärntumör.

Naturligtvis vänder det upp och ner på hela deras tillvaro. De försöker att tackla det hela med en känsla av optimism och kampvilja och väljer att försöka hålla livsglädjen på så hög nivå som möjligt, men den utsatta situation de lever i börja så smått att tära på förhållandet. Den där känslan av distansering kommer sig av den form som Valérie Donzelli har valt att ge sin film. Slåss för livet är en film som är rejält vag i konturerna och blandar ganska frisk mellan stilar och genrer.

I sina bästa stunder är det en modern nouvelle vague-film med ekon av såväl klassikermakare som François Truffaut och Jacques Demy som nutida Christophe Honoré. Men där Honoré lyckas fullt ut i exempelvis I skuggan av Paris (Dans Paris) från 2006 så klarar Valérie Donzelli inte riktigt av att hålla samman sin film. Där Honoré rör sig ledigt och lätt mellan genrerna känns Donzellis övergångar mellan genrerna ibland en aning konstruerade och sökta. Och när formen och stilistiken får ta över blir karaktärsdjupet lidande.

Dessutom är tempot i lite för högt uppskruvat vilket gör att en del av händelseförloppet känns hastigt och underutvecklat. Men i sina bästa stunder är det en rejält gripande film, så helhetsintrycket blir att Slåss för livet är väl värd att se. Men det är förmodligen inte en film som jag personligen kommer att återvända till och se om.

Rapport från himmelriket 2

Det är sannerligen inte lätt att få tiden, och kanske inte minst orken, att räcka till. Min ambition var helt klart att under veckan kunna ge åtminstone någon rapport till från den pågående filmfestivalen i Göteborg, men tiden och orken har helt enkelt inte räckt till. Det är lätt att bli som ett barn i en godisbutik och vilja plocka åt sig allt på en gång när man är på en filmfestival av den i Göteborgs storlek.

I stället för att sätta sig ner och för en stund reflektera en stund över vad man sett (och kanske blogga om det) blir det lätt så att jag i stället rusar vidare till en ny filmvisning. Detta varvat med ordinarie tidigt morgonjobb under några av festivaldagarna har gjort att jag inte kommit åt att blogga om mina senaste frankofona filmupplevelser här på festivalen förrän nu.

Häromdagen tog jag en dag i den franska Césargalans tecken och kikade på så många av de till årets gala nominerade filmer som visas under festivalen. Och det är några stycken. Av de fyra nominerade filmerna som jag lyckades klämma in under den aktuella dagen så var det Présumé Coupable som gjorde starkast intryck på mig. Den är bland annat nominerad i kategorin bästa manliga huvudroll och Philippe Torreton är verkligen lysande i denna synnerligen starka och vredesframkallande film. Jag håller Phillippe Torreton som, jämte Jean Dujardin, favorit att vinna priset. Även om Olivier Gourmet, vilket jag ska återkomma till senare i detta inlägg, är en annan stark kandidat.

Présumé Coupable bygger på verkliga händelser och skildrar Outreauaffären, den största rättsliga skandal sedan den berömda Dreyfusaffären som skakat Frankrike. Philippe Torreton spelar Alain Marécaux, en stillsam och ordentlig man vars liv förvandlas till en veritabel mardröm när han och hans fru plötsligt grips, anklagade för att vara en del i en omfattande pedofilring.

Med vetskapen om att de är oskyldiga och i tron att misstaget snabbt ska redas ut tar Alain, även om han naturligtvis blir både upprörd och skakad, det hela med viss ro. Den känslan försvinner snabbt när det visar sig att förundersökningen leds av en ung, karriärhungrig åklagare som i jakten på en meriterande och uppmärksammad fällande dom tycks synnerligen benägen att se mellan fingrarna när det gäller uppenbart motstridiga vittnesmål och avsaknad av teknisk bevisning. Tiden i fängelse blir längre och längre för Alain som samtidigt tvingas konstatera att hans liv utanför murarna bit för bit faller sönder. Vägen till upprättelse ser lång och tuff ut.

Att regissören Vincent Garenq naturligtvis står på de oskyldigt anklagades sida är uppenbart i filmen, men det är inget som påverkar den filmiska upplevelse på något vis. Han håller berättandet stramt och föredömligt nedtonat. Historien är så stark i sig att några förstärkande effekter bara hade kunnat göra skada. Garenq lyckas med små medel på ett perfekt sätt lyfta fram den klaustrofobiska känslan i Alains historia och det är med stigande grad av raseri och obehag man som åskådare får se del för del i det skandalösa händelseförloppet blottläggas.

Så var det det där med Olivier Gourmet. Han är alltså även han nominerad i kategorin bästa manliga huvudroll. Detta för sin insats i filmen L’exercice de l’état. Filmen som med sina 11 nomineringar är en av Césargalans riktiga tungviktare, bara Polisse (som får svensk biopremiär nästa fredag) är värre med sina 13 nomineringar.

L’exercice de l’état är en intressant film, men jag blir inte riktigt klok på den. Det är en sorts politisk thriller, en historia om en politiker som trots en stark egen vilja sakta äts upp av systemet. Filmen inleds med en talande, febrig drömsekvens som förebådar vad som komma skall. Och just greppet drömsekvenser återkommer regissören Pierre Schöller till vid flera tillfällen. Det är ett grepp som delvis förvirrar mer än det klargör även om metaforerna som i öppningsscenen ibland är glasklara.

Huvudpersonen i filmen heter Bertrand Saint-Jean och är fransk transportminister. Den huvudsakliga handlingen i filmen rör sig kring spelet ett förslag att privatisera stationerna i det franska järnvägsnätet. Bertrands egen åsikt i ärendet är glasklar: han motsätter sig förslaget och går också ut offentligt och säger det. Men det finns andra starka viljor i regeringen som stöder förslaget och de båda sidorna drar sig inte för att spela ut varandra.

Pierre Schöller intresserar sig för det där interna politiska spelet, men även vad som händer men en enskild politiker när systemets kvarnar skoningslöst börjar mala. Det är en film som det inte är helt lätt att hänga med i. Den bjuder inte på någon action direkt, men tempot är ändå halsbrytande. Skådespelandet är mycket bra. Olivier Gourmet i huvudrollen har jag redan nämnt men Michel Blanc och Zabou Breitman är minst lika bra i sina mindre roller som nyckelpersoner i Bertrands entourage och de har båda helt i sin ordning blivit Césarnominerade i birollsklassen. Men som helhet är det alltså en aningen svårgreppbar film.

La guerre est declarée (som får svensk biopremiär den 20 april under namnet Slåss för livet) tog hem 6 Césarnomineringar och var dessutom Frankrikes Oscarsbidrag i år. Det är en handlingsmässigt gripande men formmässigt uppsluppen film om ett ungt par som drabbas av den kanske värsta av mardrömmar när det visar sig att anledningen till att deras lilla barn skriker mest hela tiden, har svårt med balansen och kräks i tid och otid är en svårbehandlad och aggressiv hjärntumör. Ett chockartat besked som vänder upp och ner på deras liv och som sätter förhållandet på svåra prov.

Ämnet är naturligtvis becksvart, men manuset som Valérie Donzelli och Jérémie Elkaïm (som också spelar huvudrollerna) har skrivit utifrån egna erfarenheter siktar i första hand in sig på parets kamp för att trots allt finna livsglädjen och försöka förhålla sig positiva i den pressande situationen. Resultatet blir en med tanke på det tunga ämnet förbluffande ljus och lättsam film. Valérie Donzelli, som också har regisserat filmen, har satsat på att ge berättelsen en nouvelle vague-doftande ram som är vag i konturerna. Här finns stilgrepp som för tankarna till såväl Francois Truffaut som Jacques Demy. I bland fungerar det, andra gånger inte.

Det är såklart berömvärt att försöka ta sig an sitt ämne på ett nytt och annorlunda vis, men Valérie Donzelli lyckas inte fullt ut hålla sin film i styr. Den formmässiga uppsluppenheten går ibland ut över trovärdigheten och karaktärsutvecklingen är emellanåt underutvecklad. Vi får inte alltid nöjaktiga förklaringar till varför de inblandade agerar som se gör. La guerre ést declarée är en bra film, men skönhetsfläckarna drar ner helhetsintrycket. Jag ber att få återkomma och utveckla mitt resonemang kring sen här filmen i samband med den svenska biopremiären i slutet av april.

Den fjärde och sista filmen jag hann se den aktuella dagen på filmfestivalen var den egensinnige regissören Bertrand Bonellos senaste film L’Apollonide (Souvenirs de la maison close). Den visades inom tävlan vid årets Cannesfestival och ståtar med åtta nomineringar inför Césargalan. Bonellos filmer brukar vara rena vattendelare, omöjliga att ställa sig neutrala inför. Antingen hatar man dem eller så om inte älskar dem så finner man dem fängslande och fascinerande. Som regel är de utmanande och provocerande i sitt ofta rättframma sätt att närma sig den kroppsliga lusten. I bland kliver han över gränsen han till det spekulativa, men när Bonello som här hela tiden håller sig på rätt sida är han en personlig och spännande regissör.

L’Apollonide påminner på flera sätt om det intressanta och stämningsladdade Canal+-producerade franska tv-dramat Maison Close, ytterligare ett av bevisen på att det händer en hel del spännande inom fransk tv-produktion just nu, inte bara för att båda utspelar sig i förfluten tid på en parisisk lyxbordell utan också i sitt anakronistiska sätt att använda sig av musik och kläder.

Det finns naturligtvis skillnader också. Som att Maison Close utspelar sig under Pariskommunen 1871 medan L’Apollonide utspelar sig i Belle Epoque-miljöer kring sekelskiftet några år senare. Det politiska spelet är mycket tydligare i Maison Close som i sitt sätt att skildra en politisk epok och samhälleliga omvälvningar med ett glädjehus som utgångspunkt påminner en hel del om amerikanska Deadwood.

Bertrand Bonello är nog så politisk men siktar in sig på något helt annat. L’Apollonide är en stämningsfull, lätt klaustrofobisk studie av objektifiering, förtryck, skönhet och inte minst genuspolitik. Den må utspela sig lite drygt 100 år tillbaka i tiden, men mycket av det som skildras är i överförd betydelse otäckt och sorgligt applicerbart på vårt moderna samhälle. Vilket Bonello också låter påskina i den på så många sätt tragiska slutscenen.

Det här är definitivt inte en film för alla. Någon egentlig handling eller dramaturgi saknas och Bonello förflyttar sig ofta i berättelsens kronologi, inte sällan utan helt tydliga övergångar. Men jag tror att de flesta kan uppskatta några av filmens stora tillgångar. Skådespelarna är genomgående utmärkta och scenografin och kostymerna magnifika. Jag hoppas få möjlighet att se den här filmen igen. Jag har nämligen en känsla av att den vinner på att ses flera gånger och att ännu fler av de subtila bottnar som finns i manuset då kommer att nå fram.

Det får avsluta den här rapporten från Göteborgs filmfestival. En dag återstår av årets upplaga. Känner jag mig själv rätt kommer jag att se till att även den kommer att bjuda på frankofona intryck.