Jules och Jim – en alltjämt spänstig och vital 60-åring

SVT uppmärksammar just nu den nya franska vågen lite extra. Dels genom en utmärkt och nyproducerad dokumentär om del stilbildande filmrörelsen, dels genom att visa några av de verkliga Nouvelle vague-klassikerna.

Som till exempel François Truffauts bitterljuva och filosofiska triangeldrama Jules och Jim (Jules et Jim) från 1952.

Jules och Jim var Truffauts tredje långfilm och då tillsammans med föregångarna De 400 slagen och Skjut inte på pianisten del av en sensationellt stark öppningstrio av en filmografi.

Den tar sin början åren före första världskriget och skildrar den djupa vänskapen mellan franske Jim och österrikaren Jules – och hur den påverkas när yrvädret Charlotte som de båda förälskar sig i sveper in i deras liv som en virvelvind.

Jules och Jim är inte för inte en milstolpe inte bara inom fransk film och tjänar som uttalad inspirationskälla till exempelvis Martin Scorsese som bland annat hade den i åtanke vid vissa scener i Maffiabröder.

Truffauts berättande känns alltjämt i vissa stycken modernt och var för sin tid totalt banbrytande. Så till den grad att den av sin samtid ansågs en kontroversiell.

Så till den grad att den av sin samtid ansågs en kontroversiell. Ett öde den för övrigt delade med flera andra Nya vågen-filmer. Något man kan se mer om i den där dokumentären jag nämde i inledningen av texten.

Bland många imponerade beståndsdelar vill jag särskilt lyfta fram Raoul Coutards fantastiska foto, Georges Delerues med rätta omtalade filmmusik och Jeanne Moreaus ikoniska rollprestation som Charlotte.

Jules och Jim bygger på en roman av Henri-Pierre Roché, vars författarskap Truffaut skulle komma att återkomma till, och manusbearbetningen stod Truffaut själv för i samarbete med Jean Gruault och det är ett manus som resonerar kring och vrider och vänder på tankar kring vänskap, tvåsamhet och den fria kärleken. På ett sätt så att den fortfarande fängslar och fascinerar sin publik – sextio år efter sin premiär.

Duras Älskaren låter sig inte helt och hållet överföras till film

Ett sedan starten för snart tio år sedan pågående projekt här på BleuBlancRouge är att jag ser om filmer som bidrog till att göra mig till den frankofil som jag är idag. Nu har jag nått fram till en film som kanske tänjer på gränserna när det gäller en frankofilblogg eftersom den är inspelad på engelska.

Men eftersom det samtidigt är en fransk produktion som dessutom baseras på ett prisbelönt verk av en av den moderna franska litteraturens allra främsta författare så tycker jag ändå att den hör hemma här.

Det handlar som bilden avslöjar såklart om Jean-Jacques Annauds filmatisering av Marguerite Duras delvis självbiografiska roman Älskaren (L’amant). Romanen släpptes 1984, blev mycket omtalad och tilldelades det mest prestigefyllda av franska litterära priser: Prix Goncourt. Filmatiseringen fick sin urpremiär åtta år senare.

Att filmatisera en text av Marguerite Duras måste vara en av de svåraste utmaningar en filmmakare kan anta. Hennes prosa är egensinnig, mångbottnad och lämnar en hel del till läsaren att själv fylla i. Älskaren är ett typexempel. Det är en roman på bara omkring 150 sidor, men texten har en sådan densitet att den motsvarar en minst dubbelt så lång roman.

Jean-Jacques Annaud ger det ett ärligt och ambitiöst försök men när jag nu ser om filmen för första gången på knappt 30 år kan jag känna att han inte lyckats fullt ut i sin filmiska bearbetning av texten. När det gäller många av de där bottnarna i texten skrapar filmversionen bara på ytan.

Vad han i mina ögon lyckas bra med är att förmedla bokens centrala handlingsspår, det passionerade men komplicerade och förbjudna förhållandet mellan en 15-åriga franska flickan och en dubbelt så gammal kinesisk affärsman.

Filmen utspelas i dåvarande franska Indokina i skarven mellan 1920- och 1930-talen. De två protagonisterna träffas av en slump på en transportbåt över Mekongfloden och inleder i smyg så småningom ett förhållande. Men hur försiktiga de än är börjar rykten om deras förhållande att sippra ut, först på den internatskola där hon går och så småningom når de också hennes familj som hon har ett komplicerat förhållande till, inte minst modern och den äldre brodern.

Andra saker att skriva upp på filmens pluskonto är det vackra fotot, signerat Robert Fraisse, samt Gabriel Yareds (Oscarbelönad för musiken till Den engelske patienten och världsberömd för musiken till Betty Blue) finfina och sensuella soundtrack och genidraget att låta Jeanne Moreau läsa in filmens berättarröst.

Det var knappast någon slump att den här filmatiseringen gjordes just i början av 90-talet. Erotiska skildringar på film låg verkligen i tiden, bara någon månad efter Älskaren hade till exempel kioskvältaren Basic Instinct premiär. En hel del av de de där erotiska skildringarna hade något spekulativt över sig men jag tycker att Jean-Jacques Annaud med sitt mer konstnärliga angreppssätt i här han iscensätter och filmar sexscenerna klarar sig undan från det.

Med det sagt så vill jag ända säga att det här inte är en film för de pryda. De där sexscenerna, hur smakfullt iscensatta de än är, är många och tämligen explicita.

Gabin Gabin Hey!

Det är bara att erkänna, jag är nostalgiskt lagd och en sucker för traditioner. En av de traditioner jag har är att den 17 maj varje år se en film med Jean Gabin. Detta för att hylla denna en av mina absoluta favoritskådespelare på dennes födelsedag. I år föll valet på klassikern Touchez pas au grisbi (eller Grisbi – blod på guldet som den fick heta här i Sverige) från 1954.

Touchez pas au grisbi regisserades av Jacques Becker och blev en stor succé på de franska biograferna. Nära fem miljoner löste biljett för att se den.  Förutom att den innebar en nystart på Jean Gabins vid den tiden lite falnande karriär var det också debutfilmen för en annan av mina favoriter: Lino Ventura. Dessutom gör en ung Jeanne Moreau en av sina första framträdanden på den vita duken i denna film.

Touchez pas au grisbi, som betyder rör inte bytet på franska, är en lätt melankolisk gangsterfilm med klara influenser av film noir. Handlingen är nog så enkel. Jean Gabin spelar huvudrollen som den medelålders gangstern Max som efter en lyckad kupp vill dra sig tillbaka.

När en konkurrerande gangster får höra om rånbytet sker saker som komplicerar det hela för Max och hans kompanjon sedan lång tid tillbaka. Det drar ihop sig till en tuff uppgörelse.

Skådespelarinsatserna är genomgående finfina. Jean Gabin är utmärkt, det är lätt att förstå att hans karriär tog rejäl fart igen efter den här filmen, och Lino Ventura visar omedelbart star quality. Det är en med tanke på handlingen överraskande nedtonad film.

Jacques Beckers regi är lugn och säker och det ger filmen en känsla av trovärdighet. Det är karaktärsdrivet snarare än händelsedrivet. Här ges en försmak av vad som komma skulle i en annan klassisk fransk kriminalfilm signerad Jacques Becker: den ultrarealistiska fängelserymningsfilmen Le Trou från 1960.

En annan sak som gör Touchez pas au grisbi till en så angenäm filmupplevelse är det utmärkta och stämningsladdade svartvita fotot. Det här är helt enkelt en av kronjuvelerna inom fransk film noir.