RSS Flöde

Etikettarkiv: Jean Renoir

Visuellt storslaget men gubbsjukt och grunt om den store konstnären och hans musa

Postat den

RENOIR9.jpg

Andra har redan dragit parallellerna och det är bara att instämma. Gilles Bourdos film Renoir (som gick upp på svenska biografer i går) är i vissa stunder bara som ett avsnitt av den kontroversiella och hårt kritiserade danska tv-serien Blachman förklätt som en finkulturell film.

Det är klart att det inte är helt och hållet omotiverat att visa en naken kvinnokropp i en film som handlar om en konstnär som ofta hade just nakna kvinnor som motiv, men när som här de manliga huvudkaraktärerna ingående och kvasifilosofiskt får kommentera och recensera den, dessutom vid upprepade tillfällen, börjar åtminstone jag att skruva mig av obehag i biofåtöljen.

Saken blir naturligtvis inte bättre av att objektet ifråga ska föreställa 15 och en av själva huvudkaraktären dryga 70. Tyvärr så är detta inte det enda problem som den här filmen lider av utan kanske bara ett symptom av det. Det ska vara en film om den store konstnären och hans musa, men musan blir aldrig annat en just det objekt hon är i scenerna som jag just har beskrivit.

Regissören Gilles Bourdos visar inget egentligt intresse för henne, förutom i eftertexten där han upplyser om att hon dog okänd och bortglömd och antyder att han tycker att det inte borde ha varit så. Synd då att han i de 110 minuter film som föregår eftertexterna inte har gjort särskilt mycket för att lyfta fram henne och hennes roll för de två konstnärliga genierna som är de som står i centrum för Gilles Bourdos uppmärksamhet.

Renoir utspelas 1915 i ett underskönt Cagnes-sur-Mer. Den berömde impressionistmålaren Pierre-August Renoir befinner sig på ålderns höst och i en besvärlig situation. Hans hustru har nyss avlidit och själv är han svårt plågad av artros, så svårt att han nästan inte kan måla längre. Men han kämpar trots det på. Och en dag dyker den 15-åriga flickan Andrée Heuschling upp på hans gård och erbjuder sina tjänster som modell.

Renoir tackar ja till erbjudandet och den unga flickans närvaro tycks ge honom en nytändning. När sedan sonen Jean, som senare skulle bli berömd filmregissör (jag har skrivit om tre av hans filmer, Den stora illusionen, Spelets regler och La Marseillaise , tidigare här på bloggen), återvänder till fäderneshuset efter att ha stridit i det pågående första världskriget men blivit svårt sårad i sitt ena ben inleds en sorts triangeldrama. Han fattar nämligen tycke för den unga Andrée, eller Charlotte som hon sedermera skulle komma att kalla sig.

Det är främst på manus- och reginivå som Renoir brister. I övrigt har den en del förtjänster. Skådespelarna gör vad de kan utifrån de förutsättningar de har haft att jobba och Michel Bouqet och Christa Theret i rollerna som Renoir den äldre respektive Andrée Heuschling är särskilt bra. Men den egentliga huvudrollen i filmen har ljuset och den vidunderligt vackra naturen och landskapet.

Filmen är så fantastiskt vackert fotograferad att man har överseende med en del av bristerna, men inte alla. Jag kan inte sticka under stol med att den överhängande känslan jag har med mig ut ur salongen är den av besvikelse. Det hade kunnat bli en riktigt bra film av den här historien, men i Gilles Bourdos klumpiga regihänder blir det inte mer än förvisso vackert, men gubbsjukt och grunt. Renoir ger ingen fördjupning när det gäller någon av de skildrade personerna.

Avslutningsvis en kul detalj när det gäller arbetet med Renoir. Gilles Bourdos tog hjälp av en dömd konstförfalskare när det gällde att återskapa Renoirs målande i filmen.

Om du vill se en riktigt bra film om förhållandet mellan en konstnär och hans musa så råder jag dig att kolla in Jacques Rivettes på alla vis mästerliga och märkvärdiga fyratimmarsfilm Den sköna satmaran (La belle noiseuse) från 1991.

En av världens bästa filmer nu i ännu bättre skick

Postat den

Med all respekt för alla norrmän som firar sin nationaldag i dag så betyder den 17:e maj något helt annat för mig. Detta datum 1904 föddes en av mina absoluta favoritskådespelare Jean Gabin och därför brukar jag varje år den 17:e maj försöka hinna med att se minst en av de många klassiska filmer som han medverkade i. I år fick det bli en riktig höjdare, faktiskt en av världens allra bästa filmer om du frågar mig (och många andra cineaster med för den delen), Jean Renoirs Den stora illusionen (La Grande illusion) från 1937.

Detta pacifistiska och humanistiska mästerverk som lagom till sitt 75-årsjubileum kommit ut i en nyrestaurerad version på Blu-Ray och det ska sägas att de som restaurerat filmen, från de originalnegativ som länge troddes vara förstörda men som till slut hittades hos cinèmateket i Toulouse, har gjort ett fenomenalt jobb. Bildkvalitéten är häpnadsväckande, vilket naturligtvis gör sitt till för att ytterligare förhöja upplevelsen.

Trots att det gått 75 år sedan den gjordes så har filmen inte tappat något av sin kraft och den framstår alltjämt, trots att den inte innehåller några egentliga krigsscener, som en av de starkaste antikrigsfilmer som någonsin gjorts. Det centrala budskapet om samförstånd och ömsesidig respekt stack rejält i ögonen på vissa samtida. Inte minst nazisterna i Tyskland som genast förbjöd filmen.

Den tyska propagandaministern Joseph Goebbels utnämnde den till ”samhällets filmiska fiende nummer 1” och efter det att Tyskland 1940 ockuperat Frankrike gavs order om att alla kopior av filmen skulle föras till Berlin och förstöras. Vilket många trodde var vad som hände. Men efter kriget lyckades man hitta delar av filmen på olika ställen och utifrån dessa kunde man pussla ihop en någorlunda komplett version av den som så småningom kunde visas. Och efter många år hittades så originalnegativen i Toulouse, så den version av filmen man nu kan se är alltså den ursprungliga.

Titeln La Grande illusion valde Jean Renoir sannerligen inte av en slump. Han, liksom många andra, kände naturligtvis av de spända politiska läget i Europa och vartåt det hela barkade och titeln är en direkt referens till den brittiske författaren Norman Angells bok The Great Illusion från 1909, en bok i vilken han argumenterade för att det inte skulle bli några krig i Europa på 1900-talet. Han menade att det i det industrialiserade samhället fanns sådana gemensamma ekonomiska intressen  som skulle om inte omöjliggöra krig så i alla fall radera ut alla möjliga vinster av att föra krig och att det i längden skulle betyda att det inte skulle bli några fler krig i Europa. Vi vet alla hur fel han fick.

Jean Renoir använde sig delvis av sina egna erfarenheter från första världskriget när han gjorde Den stora illusionen. Han tjänstgjorde själv som pilot och Jean Gabin använder i några scener faktiskt exakt de kläder som Renoir använde under kriget. Den stora illusionen utspelas i inledningen av första världskriget. Två franska piloter, aristokraten kapten de Boëldieu och löjtnanten Maréchal som kommer från arbetarklassbakgrund, skjuts under ett spaningsuppdrag ner och tillfångatas av tyska styrkor.

De två möts av oväntad respekt av den tyske kommendanten von Rauffenstein, den stridspilot som skjöt ner dem. Von Rauffenstein, även han av aristokratisk börd, visar sig vara bekant med släkten de Boëldieu. De två fransmännen förs till ett fångläger där de sammanförs med engelsmän, ryssar och andra fransmän. Alla av olika militär grad och av olika börd. Även här behandlas de med respekt av sina tyska fiender och bland fångarna utvecklas en stark vänskap , men innerst inne finns naturligtvis hela tiden en tanke på att fly.

Utöver pacifismen och humanismen är klass ett viktigt tema i Den stora illusionen. Även om den är inne och rotar i och kommenterar mörka tendenser och strömningar i sin samtid så är den övergripande känslan den ger den av förbrödring och ett hopp om mänskligheten. Det rakt igenom utsökta skådespeleriet av finfina aktörer som exempelvis den ledande trojkan Jean Gabin (Maréchal), Pierre Fresnay (de Boëldieu) och Erich von Stroheim (van Rauffenstein) är en fröjd att skåda.

Den stora illusionen är en fantastiskt vackert fotograferad och perfekt iscensatt film. Den är gripande, varm och emellanåt faktiskt riktigt rolig film. Kort och gott: ett av filmhistoriens allra främsta verk. Historisk är den också eftersom det var den första icke engelskspråkiga film som nominerades till en Oscar för bästa film.

Som jag ser det ingår Den stora illusionen i vad som kan kallas för den filmhistoriska allmänbildningen och en film som den som på fullt allvar vill kalla sig för cineast måste ha sett. Har du dessutom ett specialintresse för fransk film (vilket du säkert har om du hamnat på den här bloggen) är det hela än mer solklart.

Den bästa film som någonsin gjorts? Här är en kandidat till titeln

När jag träffar nya människor och de får klart för sig att jag arbetar som filmkritiker dröjer det sällan särskilt länge innan den obligatoriska frågan kommer: vilken är den bästa film du sett? Det är en omöjlig fråga att svara på. Eller i det närmaste omöjlig i alla fall. Upplevelsen av en film är ju så oerhört beroende av vilket humör man är på. Jag brukar svara Fanny och Alexander på den där frågan, men det betyder inte att det är den film jag har sett flest gånger eller att det är en film jag skulle kunna tänka mig att se om närsomhelst.

Dessutom är jag inte helt säker på att Fanny och Alexander är den bästa filmen jag har sett. Det är definitivt en av de bästa jag har sett, en av låt oss säga 10-20 filmer som spontant dyker upp i tanken när jag får den där frågan och som i själva verket känns jämnbördigt förtjänta av topplatsen på min lista. En av de där andra filmerna är Jean Renoirs Spelets regler (La règle du jeu) från 1939 och den här veckan släpps den på svensk dvd.

Spelets regler är en av de där filmerna som inte mottogs särskilt vänligt av sin samtid men som med tiden vunnit i status och numer med rätta räknas till de verkliga klassikerna. Faktum är att säga att den inte mottogs särskilt väl är att att grov underdrift. En besökare försökte till och med bränna ner den biograf han såg filmen i. Filmen bannlystes i skenet av det hotande kriget av den franska regeringen för att vara demoraliserande och den blev fortsatt bannlyst av den tyska ockupationsmakten som dessutom försökte bränna upp alla kopior av den.

När sedan allierade bombplan av misstag lyckades förstöra originalnegativen såg filmens saga ut att vara all, men 1956 hade några av Jean Renoirs mest hängivna följare lyckats pussla ihop nästan hela filmen (enligt Renoir själv saknas bara en kort scen) via delar som hittats på olika håll i Frankrike. När filmen hade sin nypremiär togs den emot som det mästerverk den är.

Det är ganska lätt att förstå att filmen uppfattades som provokativ och upprörande av sin samtid. Spelets regler är en tämligen skoningslös satirisk uppgörelse med hur det franska samhället fungerade (och fungerar?). I synnerhet är det borgarklassen som står i skottgluggen, men även arbetarklassen får sig en och annan släng av sleven. Men det handlar inte bara om den franska aristokratin och klassklyftorna.

Spelets regler, som började spelas in i februari 1939, beskriver i ett vidare perspektiv också de strömningar i det övriga Europas styrande klasser gentemot vad som samtidigt skedde i Tyskland. Även om det i filmen aldrig nämns något om farhågorna om ett kommande krig innehåller Spelets regler tillräckligt mycket symbolik för att det ska gå att argumentera för att humanisten Renoir nog förstod vartåt det barkade. Sedan är det klart att det såhär med facit på hand i efterhand är lätt att se parallellerna.

För den som ännu inte har sett Spelets regler låter det säkert på mitt resonemang såhär långt som att det är en mörk, tung och dyster film. Det är det inte. Visst är det djupaste allvar där i dess klangbotten men det är en synnerligen underhållande film fylld med mörk humor. I många avseenden är det en alltjämt förbluffande modern film. Inte minst om man tittar närmare på det vis Jean Renoir blandar berättarstil, tonläge och tempo i sin film.

Spelets regler byter skepnad flera gånger om, dock utan att för en sekund tappa riktning, fokus eller relevans. Och kanske var detta banbrytande sätt att berätta sin historia ytterligare en anledning till att den initiala reaktionen på filmen var så negativ. Den var kanske för modern för att samtiden riktigt skulle kunna förstå den. En annan sak med Spelets regler som verkligen bröt mot det dåtida mönstret är att det verkligen är en ensemblefilm.

I en tid då det var brukligt att ha en tydlig huvudperson spred Renoir ut berättandet mer eller mindre jämnt över ett antal karaktärer som turas om att stå i fokus. Lite på samma sätt som en filmskapare som Robert Altman sedan skulle göra till sitt signum. Hans Gosford Park står för övrigt i stor tacksamhetsskuld till Spelets regler.

Spelets regler är en sorts Herrskap och tjänstefolk. Den utspelar sig huvudsakligen på ett gods utanför Paris där en samling olika människor samlas. Det som där utspelar sig under en helg innehåller det mesta. Kärlek, intriger, stora känslor och emotionellt distanserade karaktärer fast i ett socialt spel med väl fastställda regler. Komedi, fars, satir och tragedi: Spelets regler har allt detta och lite till.

Humanisten Jean Renoir hade verkligen blick för hur vi människor fungerar. Denna blick var extra skarp i Spelets regler. Det här är ett stycke filmhistoria, ett måste för den som påstår sig vara det minsta intresserad av kvalitetsfilm.

Dagen efter kvällen före…

Postat den

Det blir inte alltid som man tänkt sig. Efter en tids funderande kom jag på vilken film jag i går skulle titta på för att uppmärksamma den franska nationaldagen. När jag väl kom på det framstod det som fullkomligt självklart. Men trots det blev det inget filmtittande. Några dagars tidiga jobbmorgnar (i går ringde väckarklockan 03.50) tog ut sin tribut. Att jag i onsdags satt uppe sent och tittade på semifinalerna i fotbolls-VM för damer på tv och att jag igår sedan behövde jobba lite längre än väntat var nog det som fick bägaren att rinna över.

Summa summarum: det var en trött och sliten Mattias som kom hem i går eftermiddag och trots halvannan timmes sömn hämtade jag mig aldrig riktigt. Och med tanke på att det väntade ännu en tidig revelj i morse så fick det bli tidig nattning. Därmed ingen film. Tröttheten gjorde också att jag helt glömde att gå och inhandla några lämpliga franska bakverk, så mitt firande av den 14 juli blev inte alls vad jag hade tänkt mig. Vad jag dock kom ihåg var att lägga in några härliga franska musikfavoriter i musikmixen i mitt radioprogram, så jag gick gick inte genom hela nationaldagen utan att på något sätt uppmärksamma den.

Hursomhelst så tog jag idag igen en del av det jag missade att göra igår. Bättre sent än aldrig. Jag bänkade mig framför TV-apparaten, dukade fram några inköpta franska kulinariska läckerheter och tittade på min för ändamålet utvalda film: den synnerligen passande La Marseillaise av Jean Renoir från 1938.  La Marseillaise är inte någon av mästaren Renoirs mest kända filmer, den är i dag snarast bortglömd.

Men det är inte så konstigt med tanke på att den gjordes mellan två av hans allra bästa och mest kända filmer: Den stora illusionen (La grande illusion) och Människans lägre jag (La bête humaine). Den förstnämnda hör till mina absoluta favoritfilmer. La Marseillaise är inte lika bra som dessa två filmer och har kanske just därför fallit i glömska. Men det betyder såklart inte att det är en dålig film och det är det inte heller.

Det är en ambitiös och engagerad film – kanske den allra bästa som gjorts på ämnet – om den franska revolutionen. Den är emellanåt närmast journalfilmslik i sin strävan efter att försöka ge en känsla av autenticitet. Renoirs sympatier ligger tydligt hos revolutionärerna, men i filmen får vi se revolutionen ur flera olika vinklar och skildringen är hyfsat nyanserad även ur aristokraternas och kungligheternas perspektiv.

Att Jean Renoir valde att göra denna revolutionsromantiska hyllning till folket just 1938 var heller ingen slump. Han aktiv stödjare av den vänsterradikala Front populaire-alliansen med Léon Blum i spetsen som hade vunnit det franska parlamentsvalet 1936 och handlingen i La Marseillaise kan ses som en parallell till det just då dagsaktuella franska politiska läget. Inte minst med tanke på det allt mer spända läget i förhållande till Tyskland.

Att Jean Renoir hade sitt politiska hjärta fast förankrat till vänster på den politiska skalan och tilltalades av solidaritetstanken blir inte mindre tydligt av att La Marseillaise delvis finansierades genom att medlemmarna i den fackliga organisationen CGT erbjöds att betala 2 franc var, vilket på den tiden motsvarade en biobiljett. Det de i praktiken gjorde var alltså att reservera en plats på en av visningarna.

La Marseillaise ståtar med ett ganska omfattande persongalleri och den spänner över flera års tid, men följer i huvudsak ett antal personer från södra Frankrike som tidigt rycks med i revolutionen och som tar värvning i den frivilligbataljon som 1792 vandrade från Marseille till Paris för att där ansluta till revolutionsarmén och delta i kampen dels mot rojalisterna, dels mot de hotande Österrikiska styrkorna efter krigsförklaringen tidigare samma år. Med revolutionen och de storpolitiska skeendena som fond berättas historien om dessa individer, deras vänskap och vedermödor i de dramatiska och omvälvande tidernas skugga.

Jean Renoir berättar långsamt och med en nästan dokumentär ton. Han behärskar de storslagna stridsscenerna (som exempelvis stormningen av Tuileriepalatset) lika bra som de mer nertonade scener där han tar ner berättandet på individnivå. När det gäller det senare kan man se prov på det suveräna handlag när det gäller poetisk realism som Renoir skulle briljera med i sin nästkommande film Människans lägre jag.

Vad man kan anmärka på är att främst den första halvtimmen av filmen är lite svulstig i tonen med alla sina förvisso eldiga och engagerande, men i längden aningen enkelspåriga tal. Men det är mer små detaljer som inte fläckar ner helheten nämnvärt. Le Marseillaise är ännu en av de där filmerna som gör att jag utan tvekan håller Jean Renoir som kanske den bästa regissör som fransk film någonsin haft – och det vill inte säga lite.

Att uppmärksamma en legend

Postat den

frenchcancan

I går var det som bekant Norges nationaldag, men för oss frankofiler finns andra anledningar att uppmärksamma 17 maj.

På just det datumet 1904 föddes nämligen en av fransk films största genom alla tider: skådespelaren Jean Gabin. Eller Jean-Alexis Moncorgé som han egentligen hette.

För egen del uppmärksammade jag Gabins födelsedag med att se om Jean Renoirs French Cancan (Fröjdernas gata i Sverige) från 1954 som förra året släpptes i en restaurerad nyutgåva på DVD som jag fick med mig ett exemplar av hem från en resa till Paris i höstas.

Jean Gabins insats i den färgsprakande musikaliska filmen hör knappast till hans finaste stunder, men själva filmen är ändå på många sätt intressant. Inte minst för att det är en film i vilken Jean Renoir rör sig i sin berömda fars, målaren Pierre-Auguste Renoir, miljöer i 1890-talets Montmartre.

Att filmen utspelar sig i varitémiljöer är dessutom en sorts resa tillbaka till rötterna för Jean Gabin som kom in i showbiz som revy- och operettsångare. En period arbetade han till och med på legendariska Moulin Rouge i Paris, som spelar en minst sagt viktig roll i French Cancan.

En miljö som Jean Renoir också var synnerligen bekant med från sin uppväxt med sin berömda målare till far. Faktum är att filmen är ett sorts kärleksbrev till det Montmartre han växte upp i.

Flera av scenerna är komponerade och färgsatta som tavlor gjorda av någon av de många målare som var verksamma i dåtidens Montmartre och kring Moulin Rouge. Däribland naturligtvis pappa Renoir, men allra främst Henri de Toulouse-Lautrec.

Berättelsen i French Cancan om hur en musikcaféägare på ruinens brant förvandlar en fattig flicka till storstjärna och samtidigt skapar egen framgång är föga originell, men med tanke på den kunskap om det som skildras som finns i ensemblen får filmen mer tyngd än de flesta liknande historier.

Att dessutom legendariska franska artister som Edith Piaf, Patachou och André Clevet passerar revy i filmen minskar inte direkt dess styrka.

French Cancan är en stilfull och härlig film av en av Frankrikes bästa regissörer någonsin och med en av Frankrikes bästa skådespelare någonsin i huvudrollen. Det räcker såklart för att göra den till en film man verkligen bör ha sett om man är intresserad av fransk populärkulturell historia.

Att den dessutom står sig bra i konkurrens med de många framgångsrika samtida amerikanska musikalfilmerna gör naturligtvis inte saken sämre.