RSS Flöde

Etikettarkiv: Jean Reno

Glöm Paris,Texas här är Bronx, Marseille!

Att se en film av den franske filmmakaren Olivier Marchal är lite som att se en Beck-film, därmed inte sagt att de påminner om en sådan, man får exakt vad man kan vänta sig utifrån ett på förhand bestämt format.

Det är med bara enstaka undantag mörka och hårdkokta kriminalfilmer med en eller flera av följande ingredienser: korrupta poliser, rättrådiga poliser med oortodoxa metoder, brutala maffiakonstellationer och en överdos av testosteron. Hans senaste film Bronx, gjord för Netflix och nyligen släppt där, prickar in hela bingobrickan.

Den utspelas i Marseille och handlar en grupp poliser som tar lagen i egna händer när de hamnar i skottlinjen mellan två rivaliserande klaner å ena sidan och sina överordnade å den andra. Dessutom tyder mycket på att korruptionen inom de egna leden är utbredd. Det börjar med en brutal attack mot en strandbar och därifrån fortsätter våldsspiralen att obönhörligen snurra neråt.

Som den före detta polis som därefter skolat om sig till skådespelare, manusförfattare och regissör Olivier Marchal är har han ett viss förtroendekapital att ta med sig till sina filmer. Han baserar dem ofta på egna erfarenheter vilket ger åtminstone viss trovärdighet. Ändå är hans filmografi fylld fågel, fisk och mittemellan. Bronx sorterar jag in i facket mittemellan.

Den känns mer genomarbetad manusmässigt än hans mindre lyckade filmer men besväras samtidigt av ett klichéstaplande som drar ner intrycket en aning. Dessutom är det svårt att skaka av sig känslan av vi sett detta från honom och andra, många gånger förr.

Till filmens pluskonto kan läggas att den är förhållandevis stramt hållen och undviker det värsta överspelet och att tempot genom berättelsen är bra. Rent hantverksmässigt fungerar den också klart nöjaktigt. Bronx bjuder på två timmars kriminalthrillerunderhållning för stunden. Men det är på sin plats att varna för att det är bitvis rejält våldsam och svartsynt cynisk sådan.

Och viss stjärnglans bjuds det också på. I mindre roller återfinns aktade skådespelarnamn som Jean Reno och Gérard Lanvin och Kaaris som är ett stort namn inom den franska rapscenen har en ledande roll. Som svensk kan man dessutom glädjas lite extra åt att Esbjörn Svensson trio hörs på filmens soundtrack.

Om man vill se en verkligt lyckad sida av Olivier Marchal ska man dock kolla in serien Braquo (som han förvisso bara skapat och skrivit manus till) och filmen Fiender emellan (36 Quai des Orfèvres) från 2004. Brottsplats: Lyon (Les Lyonnais) från från 2011 är heller inte så dum.

Frankofiliskolan del 12: Tidsresefarsen

Frankofiliskolans tolfte del ska handla om en film som det är stor chans att du redan har en relation till eftersom det är en av fransk films största exportsuccéer någonsin. De inhemska publikframgångarna, 13,8 miljoner stannade biljetträkneverket på, gör den till den femte mest sedda franska filmen någonsin på de franska biograferna.

Jag talar såklart om Jean-Marie Poirés komedisuccé Visitörerna (Les Visiteurs i original) från 1993. En tidsresefars skulle jag kategorisera den som. För den här filmen står med fötterna fast förankrade i den franska farstraditionen.

Den handlar om en riddare och hans betjänt som på 1100-talet ställer till det för sig och i hopp om att kunna rätta till problemet ber riddaren en trollkarl att skicka dem tillbaka i tiden för att kunna göra sakerna ogjorda. Det vill sig dock inte bättre än att de i stället skickas rejält framåt i tiden i stället. Till 1990-talet.

Kulturkrocken blir naturligtvis enorm och de två medeltidsmännen måste nu hantera det moderna livets alla potentiella fällor och dessutom och med hjälp av sina nutida ättlingar hitta ett sätt att resa tillbaka i tiden igen. Något som givetvis är lättare sagt än gjort.

Filmens manus är skrivet av regissören Jean-Marie Poiré och skådespelaren Christian Clavier, som spelar tjänaren i filmen. De två hade elva år tidigare jobbat ihop i julfilmen Le père Noël est une ordure som vid denna tidpunkt blivit en omistlig del av det franska julfirandet och den här gången blev succén omedelbar.

Att få Jean Reno, som främst via Luc Bessons Det stora blå (Le grand bleu) blivit en internationell stjärna, att spela riddaren var säkerligen en av nycklarna till att filmen gick så bra även utanför Frankrikes gränser. Lyckat var det också eftersom han och Clavier visade sig ha bra kemi mellan varandra och lyfter filmen med sitt samspel.

Allra bäst skådespelarmässigt skulle jag dock säga att Valérie Lemercier är. Hon är smått underbar i rollen som riddarens nutida ättling. Hon lyckas göra både en parodi på och varmt och kärleksfullt porträtt av en fransk aristokrat. Hon belönades också med en César för bästa kvinnliga biroll för sin prestation.

Visitörerna, som var en av de där filmerna som en gång i tiden skapade min frankofili, har kanske inte helt kunnat motstå tidens tand. När jag inför detta inlägg såg om den var jag inte alls lika road som när jag såg den i samband med den svenska biopremiären på 90-talet. Tonläget är högt och det blir direkt skrikigt emellanåt, mycket av humorn ter sig väl fånig och skådespeleriet balanserar på de flesta håll kring gränsen för överspel.

Men flera delar av den funkar fortfarande, en hel del är riktigt roligt än och underhållningsvärdet finns där.

I den förra delen av Frankofiliskolan skrev jag några rader om att jag tagit mig friheten att bortse från Eric Lévis projekt Eras självbetitlade första album i genomgången av de mest sålda franska albumen någonsin. Här får jag chansen att gottgöra det lite för det är Eric Lévi som har gjort musiken till Visitörerna och det är inte tu tal om att det var i arbetet med soundtracket som tankarna kring det som blev Era föddes.

Musiken här är som en förstudie till låtar som den globala topphitten Ameno och faktum är att en del av musiken till Visitörerna återanvändes på ett senare Era-album.

De enorma framgångarna för filmen Visitörerna ledde till två inhemska uppföljare och en amerikansk remake. Med varierat resultat. Den tredje filmen som kom så sent som för några år sedan kan du med gott samvete hoppa över.

Att ta tunnelbanan tillbaka till tonåren

Postat den

Om det nu ska bli en omstart så varför då inte göra den ordentligt? Sagt och gjort. När jag drog i gång den här bloggen så inledde jag också en sorts undersektion till att skriva om filmer, böcker och musik från den frankofona världen som på ett eller annat sätt var Sverigeaktuella.

En undersektion som gick ut på att se om, lyssna på och läsa om det som om den fick mig in på det frankofila spåret och det som fördjupade intresset och kärleken. En sorts undersökning av mina frankofila rötter helt enkelt.

Den tråden plockade jag upp i går genom att se om Luc Bessons Subway från 1985, ett av mina tidigaste starka frankofona minnen. Jag ska erkänna att jag var mycket osäker på om den skulle hålla. Till och med direkt tveksam, men det visade sig bli en synnerligen angenäm överraskning att återstifta bekantskapen med den.

Visst, väldigt mycket med den känns daterat och fast i sin tidsålder, men den verkligen spritter av en smittande berättarglädje som är desto mer tidlös. Oerhört roligt också att se den långa rad av skådespelare som här gjorde några av sina tidigaste framträdanden och som sedan blivit stora stjärnor.

Isabelle Adjani var redan etablerad, men Christophe Lambert, Jean Reno, Jean-Hugues Anglade och Jean-Pierre Bacri var sannerligen inte de aktade namn som de är nu. Alla ses i mer eller mindre bärande roller. Liksom Luc Bessons hovkompositör Eric Serra som något år senare blev världskändis för soundtracket till Det stora blå (Le Grand Bleu i original).

Handlingen i Subway är synnerligen okomplicerad, men det är heller inte handlingen som är grejen med filmen. Det här var en av de första succéfilmerna i den våg av franska filmer från 80- och 90-talen som kom att samlas under namnet Cinéma du look. Filmer av regissörer som var besatta av yta och stil mer än handling.

Luc Besson vilar inte på hanen. Filmen börjar mitt i en vild biljakt. Kassaskåpssprängaren Fred (Lambert) jagas av hantlangare till sitt senaste offer. Han har kommit över dokument som denne till varje pris vill ha tillbaka. Jakten slutar med att Fred tar sin flykt ner i Paris tunnelbanesystem och de vindlande underjordiska gångarna i anslutning till det.

Där stöter han på en hel del märkliga figurer som lever större delen av sitt liv där. Dessutom har han såväl polisen som gangsterns hantlangare – och den senares uttråkade hustru (Adjani) efter sig.

Handlingen känns som sagt av underordnad betydelse och det som bär filmen – och gör att den fortfarande håller så bra – är förutom berättarglädjen det intressanta persongalleriet, coolheten och den sköna stämning som genomsyrar filmen. Subway har en hel del noir över sig, men jag ser faktiskt också den som en sorts (på sin tid) modern western. De coola, fåordiga och namnlösa typerna trummisen (Reno) och rullskridskoåkaren (Anglade) är släktingar till rollfigurer ur Sergio Leones filmuniversum.

Oangenämt återbesök av Visitörerna

Postat den

Min vana trogen uppmärksammar jag den 14 juli, den franska nationaldagen med något franskt bakverk och en film som på något vis anknyter till den franska revolutionen. Bakverket blev en bit chokladtårta medan filmen i år fick bli Les Visiteurs: La Révolution från 2016. Bakverket var en mycket angenäm upplevelsen, filmen mindre så.

Les Visiteurs: La Révolution är del tre i filmserien om den medeltida riddaren Godefroy och hans väpnare Jacquouille och deras resor genom tiden. Den första filmen i serien, Visitörerna som den fick heta i Sverige, släpptes 1993 och blev en stor framgång såväl hemma i Frankrike som bland annat i Sverige. I den filmen hamnar de två hjältarna i ett då nutida Frankrike. Den andra delen släpptes fem år senare, men efter att en amerikansk remake i början av 00-talet blivit ett fiasko, blev det då inget av den planerade tredje delen.

Den kom alltså att se dagens ljus först för två år sedan och i den rör sig Godefroy och Jacquouille under den franska revolutionen, närmare bestämt 1793 i början av Robespierres skräckvälde. Han och flera andra viktiga personer under detta skede av revolutionen dyker också upp i filmens handling.

Förutom några roliga poänger kring det den franska revolutionens historia finns det sannerligen inte mycket att glädja sig åt när det gäller den senkomna tredje del i berättelsen om Visitörerna. Trots att alla nyckelpersoner från de första filmerna är tillbaka, skådespelarna Jean Reno och Christian Clavier i huvudrollerna och Jean-Marie Poiré som regissör, och att ett antal mer eller mindre kända franska skådespelare dyker upp i viktiga roller.

Det här är på många vis fransk fars när den är som sämst. Skrikigt, pubertalt och överspelat. Inte så konstigt med andra ord att den här filmen, till skillnad från de tidigare i serien, inte fått någon svensk distribution. Vad värre är så skvallrar filmens slut om funderingar på att göra även en fjärde del. Nej, efter denna film blir det till att äta lite med fransk chokladtårta för att få en bättre smak i munnen med sig från nationaldagsfirandet.

 

Som om Paris låg på vägen mellan Ystad och Köpenhamn

93930d7f6a8d55b49a086afc901af667

Jag var ett tag lite fundersam över var den här texten egentligen skulle höra hemma. Här på BleuBlancRouge eller på mina danmarksblogg Rödavita rummet? Det går nämligen att argumentera för båda. Men också för att det kanske rentav inte hör hemma på någon av dem. Det här inlägget ska nämligen handla om polisserien Jo, en serie som är en sorts märklig hybrid av flera olika saker. Den är producerad och inspelad i Paris, men med undantag för Jean Reno i huvudrollen med engelska skådespelare och  på engelska. Det är också väldigt tydligt att producenterna förtvivlat gärna vill åka lite snålskjuts på det som kallas för Nordic noir och som har blivit enormt populärt inte minst i Frankrike, det vill säga det som man också kan benämna det nordiska deckarundret. För att få till den där nordiska känslan har man låtit danska regissörer regissera några av avsnitten. Serien har också lite drag av turistbroschyr eftersom vart och ett av de åtta avsnitten centraras kring en av Paris mest berömda och turistiska platser. Resultatet av denna underliga blandning av olika saker blir bitvis spännande men ännu oftare förvirrande. Inte minst känns det synnerligen märkligt, för att inte säga direkt fel, att se Jean Reno med bister uppsyn röra sig i kända parismiljöer och prata bruten engelska.

Trots ett genomgående övervägande svalt mottagande från tv-kritiker har Jo dragit tämligen fina tittarsiffror i de länder där den har visats. Inte tillräckligt fina dock enligt producenterna som valde att lägga ner serien efter denna enda säsong. Detta trots att Jean Reno skrev på för två säsonger direkt.

I centrum för handlingen står den slitne och depressive kommissarien Joachim ”Jo” Saint-Clair, en de verkliga veteranerna på parispolisens mordrotel. Hans privatliv är slaget i spillror och hans hälsa vacklar men hans suveräna intuition är intakt. Tillsammans med sitt team utreder han en serie kniviga mordfall, varje avsnitt är ett avslutat fall, i olika kända parismiljöer. Och det är till viss del just de där parismiljöerna som håller mitt intresse uppe under hela serien. Själva mordgåtorna är nämligen rätt alldagliga och inte särskilt snillrikt konstruerade. Något mer avancerade än random Wallander-rulle men skillnaden är inte enorm. Jean Reno har sin pondus att falla tillbaka på men agerar i ärlighetens namn en aning på autopilot. Kanske orkade han inte mer efter att ha konstarerat att seriens manus ändå var så klichéfyllt att det ändå förmodligen inte skulle gå att göra något riktigt minnesvärt av det.

Det blir aldrig mer än en blek kopia av BrottetDa Vinci-koden sightseeing av Jo. Vilket är lite synd. För viss potential fanns allt i grundidén och parisbilder går det ju liksom inte att se sig mätt på. Underhållande för stunden är det, men verkligen inte mer.

Dujardin cashar in på sin charm – igen

Postat den

18835036

Jean Dujardin brukar ofta kallas för Frankrikes George Clooney. Jämförelsen har aldrig varit mer relevant och träffande än i filmen Cash från 2008. Du kan nu med lätthet själv kolla in filmen och jämföra för tidigare i veckan släpptes den sent omsider, under titeln Svindlarna, även här i Sverige, då direkt till dvd. På samma sätt som det är lätt att kalla Jean Dujardin för en fransk George Clooney så är det nära till hands att utnämna Svindlarna till en fransk Oceans 11, vilket flera har gjort. De gemensamma beröringspunkterna är också många, bildspråket, den coola musiken och den lätt humoristiska tonen är tre exempel. Det är helt uppenbart att regissören Éric Besnard har studerat Steven Soderberghs moderna klassiker noga. Men jämförelsen haltar trots det en aning. Framförallt eftersom Svindlarna inte är någon renodlad kuppfilm. Det begåvade manuset bjuder på en hel del vändningar och överraskningar så det gäller att vara vaksam och alert som åskådare.

Huvudfigur i Svindlarna är Cash (därav originaltiteln), en charmig men tämligen skrupelfri bedragare. Hans bror och kumpan har nyligen blivit mördad och Cash och hans övriga medarbetare vill naturligtvis hämnas. I sikte har de dessutom en av de största diamantkupperna i mannaminne. In på scenen skrider också bland andra en internationellt jagad bedragare och en ambitiös och karriärsdriven kvinnlig polis. Frågan är bara: vem kan man lita på? Det hela utvecklar sig snart till en berättelse där alla lura alla och där inget är som det ser ut att vara.

Jean Dujardin är sannerligen inte den enda namnkunniga skådespelaren i ensemblen. Jean Reno, Valeria Golino, Ciarán Hinds, Alice Taglioni och Samir Guesmi är bara några exempel på andra som figurerar i olika stora roller i den här filmen, något som också förstärker jämförelsen med Oceans 11. Det bör dock poängteras att Éric Besnard, även om han kanske vill tro det, inte är någon Steven Soderbergh. Elegansen i handlaget och coolheten är absolut inte densamma i Svindlarna som i Oceans 11, i den mån de två filmerna liknar varandra så framstår Svindlarna som en fattigmansversion av Oceans 11. Vilket naturligtvis inte ligger långt ifrån sanningen. Det skiljer utöver talangnivå mellan regissörerna också ett stort antal budgetmiljoner mellan filmerna. Men som jag har varit inne på: egentligen ska man  inte fastna i den typen av jämförelser eftersom Svindlarna på så många sätt är en helt annan typ av film. Och det är inte tu tal om att den har ett stort underhållningsvärde, helt på egna meriter. Tempot är högt, manuset välskrivet och den namnkunniga ensemblen inspirerad. Allt dessutom iscensatt med en stor portion glimt i ögat. Du kommer att kunna se många bättre filmer än den här i år, men halvannan timmes god underhållning för stunden räcker i bland mer än väl och värdet i det ska inte underskattas.

Vi får aldrig glömma

la-rafle_175

I dag den 27 januari är det Förintelsens minnesdag och det uppmärksammas världen över genom protester mot intolerans, främlingsfientlighet, rasism och antisemitism. Självklart skulle man önska att en sådan dag vore överflödig sedan länge nu när det står 2013 i almanackan, men det är tyvärr bara att konstatera att så inte är fallet.

Ett sätt att uppmärksamma Förintelsens minnesdag är naturligtvis att se någon eller några av de många, starka filmer som gjort om ämnet. Här och nu tänkte jag skriva och tipsa om en av de franska, I gryningens timmar (La Rafle) från 2010. Det är en av de två franska filmer om den franska nationella skamfläcken Vel’ d’Hiv-räden i juli 1942 som gjordes det året, Sarahs nyckel (Elle s’appelait Sarah) som jag har skrivit om tidigare var den andra.

Att det dröjde ända till 2010 innan någon fransk filmare tog tag i och gjorde en film som verkligen gjorde upp med detta nationella trauma säger en del om vilka djupa sår det satte i den franska folksjälen. Länge efter kriget var det tabu att ens prata om dessa händelser och det dröjde ända till 1995 innan den dåvarande presidenten Jacques Chirac gick ut och formulerade en officiell ursäkt å den franska statens vägnar.

I gryningens timmar är en stark, gripande och mycket välspelad film. Rollistan innehåller flera starka namn som Mélanie Laurent, Jean Reno, Gad Elmaleh, Sylvie Testud och Anne Brochet. Regissören Roselyne Bosch tog sikte på och lät sig inspireras av Steven Spielbergs mästerliga Schindler’s List och sämre inspirationskällor kan man definitivt ha.

I gryningens timmar når såklart inte riktigt upp i samma nivå som Schindler’s List, men gör ett inte oävet försök. Problemet rent filmiskt är att Roselyne Bosch har låtit sig inspireras lite väl mycket och kanske inte riktigt funnit en en egen berättarröst, men berättelsen i sig är så otroligt stark att det förlåter och totalt överskuggar den formmässiga brist på originalitet som filmen lider av.

I gryningens timmar innehåller flera ruskigt starka scener och det känns egentligen dumt, i synnerhet med tanke på alla de fasansfulla verkliga grymheter som döljer sig bakom berättelsen, att peka ut några enskilda, men jag måste ändå tillstå att scenerna inifrån den återskapade Vel’ d’Hiv-anläggningen drabbade mig extra mycket. Kanske mest för att det är något som vi inte sett skildrat på film förr.

I gryningens timmar är dock inte bara en film om fasansfulla grymheter utan också en film om civilkurage och medmänsklighet mitt under synnerligen omänskliga omständigheter. Även om den inte väjer från att dra fram den franska medlöparregimens ansvar i hela händelseförloppet så är den också tydlig med att inte alla fransmän accepterade det som skedde.

Det är också en film om att behålla självkänsla, stolthet och livsgnista även när andra gör allt för att beröva dig den. På så vis är det en film som förmedlar en strimma ljus mitt i allt det mörka och genuint ondskefulla. I gryningens timmar är en film som stannar kvar, och ska göra det, långt efter det att eftertexterna har slutat rulla.

Välsmakande komedi

le-chef-the-chef-film-jean-reno001

Sveriges mästerkock, Masterchef, Gordon’s Kitchen Nightmares och allt vad de heter, dokusåporna i kockmiljö blir bara fler och fler och sänds inte sällan på allra bästa sändningstid.

Ett alternativ, eller kanske komplement, till dessa program är den franska kulinariska feel good-komedin Comme un chef, i regi av Daniel Cohen, som sedan en tid tillbaka finns utgiven på svensk dvd under titeln Le Chef. Även om även den innehåller sin beskärda del av elakheter så är den i grund och botten ett betydligt snällare alternativ till den nästan mobbningsartade stämning som tv-programmen bitvis genomsyras av.

Le Chef har dessutom samma kärlek till det kulinariska hantverket som tv:s reality shower och innehåller flera matlagningsscener som får det att vattnas i munnen.

Le Chef är en på många sätt ganska typisk och ordinär feel good-rulle av Askungetyp, men för att använda en i sammanhanget passande metafor så har anrättningen några ingredienser som ändå gör den mer välsmakande än genomsnittet. Det är dels de fint filmade matlagningsscenerna, dels samspelet mellan Jean Reno och komikern Michaël Youn i de två ledande rollerna.

Den senare har en härlig charm och komisk timing och i den här rollen lyckas han dessutom hålla sig ifrån att, som han ibland plägar göra, bli lite för mycket i längden. Här spelar han losern Jacky Bonnot. Han är amatörkock med stor fallenhet och talang för matlagning, men samtidigt en envishet som ofta sätter käppar i hjulen för honom.

Hans passion för gourmetmat och samarbetssvårigheter har kostat honom otaliga jobb i branschen eftersom han inte kan förlika sig med tanken på att inte laga gourmetmat, även om det är ett vanligt lunchhak han jobbar på. När han just har fått sparken från ännu ett jobb och hans fru dessutom blivit gravid lovar han henne att lägga matlagningsdrömmen åt sidan och ta ett annat mer stabilt jobb och dessutom behålla det. Naturligtvis vill ödet något annat.

Han kan inte riktigt hålla sig borta från branschen och när han får chansen åt den kände mästerkocken Alexandre Lagarde, spelad av en inspirerad Jean Reno, kan han inte låta bli. Problemet är bara att han inte vågar berätta för sin fru och att han anställs av Alexandres ränksmidande chef för att misslyckas.

Chefens plan är nämligen att den ansedda parisiska restaurangen ska förlora en stjärna i ansedda Guide Michelin, om så sker säger nämligen kontraktet att chefen kan sparka den viljestarke och konservative Alexandre och ersätta honom med en annan chefskock som delar chefens vision om ett mer modernt och trendigt kök. Det är snart upp till Alexandre och Jacky att samarbeta för att förhindra att planerna ska sättas i verket.

Hur det går är kanske inte så svårt att räkna ut men vägen till det väntade slutet är trots allt underhållande och välsmakande. Tempot är tillräckligt rappt och manuset tillräckligt roligt för att lyfta det hela ur den mittfåra som den här typen av film ofta hamnar i.

Jean Reno är med sin pondus som klippt och skuren för att spela mästerkocken Alexandre Lagarde och Michaël Youn kommer verkligen till sin rätt i rollen som den dedikerade underdogen Jacky Bonnot. Michaël Youn är i sina bästa stunder en utmärkt igenkänningskomiker och har som specialitet att parodiera olika företeelser.

I paradrollen som den självupptagne savojardiska rapparen Fatal Bazooka parodierade han på pricken ett helt koppel av hip hop-genrens verkliga klichéer, både i form av ett, bitvis hysteriskt roligt, musikalbum (T’as vu)och en, i mindre utsträckning hysteriskt rolig, film (Fatal). I båda fallen blev han helt enkelt, som jag var inne på tidigare, i längden lite för mycket.

Det blir han aldrig i Le Chef, men priset för det är att han heller aldrig är lika hysteriskt rolig. Men som mer balanserad underhållning för stunden fungerar Le Chef alldeles utmärkt.