En svåråtkomlig klassiker är tillbaka

Häromveckan kunde jag äntligen bocka av en film som länge legat högt på listan över filmer som jag skulle vilja se. Inte minst sedan den förra årtiondet i två stora omröstningar bland franska filmexperter slutat på en andraplats i rankingen över de bästa franska filmerna någonsin.

Mitt problem har varit att den varit förtvivlat svår att få tag på. Men så fick den häromåret nypremiär på bio hemma i Frankrike i en nyrestaurerad version och den har nu även gjorts tillgänglig att streama även här i Sverige.

Filmen jag talar om är Mamman och horan (La maman et la putain) i regi av Jean Eustache från 1973. Det var en film som delade sin publik och skapade kontrovers när den kom. De kritiska rösterna var många och filmen dömdes bland annat ut som vulgär. Men den fick också sin beskärda del av hyllningar och den kammade hem juryns stora pris och kritikernas pris vid filmfestivalen i Cannes.

Nu såhär femtio år senare är tongångarna kring den mer homogena och den lyfts mer eller mindre unisont fram som ett mästerverk och en klassiker.

Vad är då Mamman och horan för typ av film? Jo, en på många sätt väldigt typisk fransk sådan.

Det handlar om en kärlekstriangel mellan den arbetslösa unge mannen Alexandre och dennes två kärlekar i form av den moderliga sambon Marie och den sexuellt utlevande älskarinnan Veronika.

Det pratas, resoneras och intellektualiseras närmast oavbrutet under filmens omkring tre och halv timme långa speltid. Huvudsakligen är det Alexandre som pratar och även om det är en lång rad ämnen som behandlas så är temat sex, kärlek och relationer det dominerande.

Det som särskiljer Mamman och horan från filmer med liknade upplägg (och dem finns det ju en uppsjö av bara inom fransk film) är med den brutala rättframhet det skildras.

Jean Eustache har själv i intervjuer sagt att hans uttryckliga mål var att lägga sig så nära verkligheten som det är möjligt inom fiktionens gränser och i den kompromisslösa jakten på autenticitet överträffade han till och med sina berömda generationsfränder Maurice Pialat och Jacques Rivette.

Manuset till Mamman och horan byggde han kring sina erfarenheter från sitt verkliga förhållande med skådespelaren Françoise Lebrun, som spelar Veronika i filmen.

Filmen tar ett grepp om den samtid som den utspelas i och utspelas i ett Paris som alltjämt präglades av två omvälvande skeenden: Majrevolten 1968 och den pågående sexuella revolutionen.

Den chauvinistiske och självupptagne men samtidigt djupt neurotiske Alexandre, spelad av Truffauts favorit-alter ego Jean-Pierre Léaud, är vilsen i denna tillvaro och hans liv tycks huvudsakligen bestå i att utan tydlig riktning manövrera bland sina kärlekshistorier och att frekventera flera av Paris vänstra strands berömda kaféer.

Trion av skådespelare i de ledande rollerna kompletteras av Bernadette Lafont som spelar Marie och alla tre förtjänar att lyftas fram för sina insatser i detta skådespelarmässiga kraftprov. Att spela in filmen ska ha varit synnerligen tufft inte minst för att Jean Eustache ska ha varit oerhört krävande i sin regi.

En annan viktig faktor i filmen är det fina svartvita fotot signerat Pierre Lhomme, det gör sitt till för att ytterligare framhäva det nakna och intensiva känslospektrat i texten.

Mamman och horan är nog inte en film för alla smaker, men för den som är intresserad av fransk filmhistoria är den svår att komma runt.

Irma Vep – den bortglömda pärlan bakom tv-serien

Häromveckan började HBO visa Irma Vep, med svenska Alicia Vikander i den ledande rollen. Det är Olivier Assayas själv som står för regin i denna nyinspelning i tv-serieformat av hans till nu lite bortglömda 90-talsfilm med samma namn.

I arthousefilmkretsar uppbär dock Irma Vep från 1996 någon sorts semiklassikerstatus och nu lyfts den i kölvattnet av tv-serien fram i ljuset igen.

Jag har inte börjat se tv-versionen än men tog häromdagen och såg om filmen och glädjande nog var det ett trevligt återseende för det är en film som jag tycker inte bara håller utan känns vital även med dagens ögon.

Visst finns det en hel del i Irma Vep som känns som en generisk arthousefilm från 90-talet men den har inte fastnat i sin tid.

Mycket tack vare att den redan då också förde tankarna till en annan tid: den franska nya vågens 60-tal.

För utöver att vara en smart satir över filmskapande i stort är Irma Vep också en välgjord och snygg Nouvelle vague-hyllning, filmad i svartvitt och med Truffaut-favoriten Jean-Pierre Léaud i en viktig roll.

Irma Vep handlar om den planerade produktionen av en nyinspelning av pionjären Louis Feuillades stumfilmsklassiker Les vampires från 1915.

Léaud spelar den excentriske regissören och Maggie Chung spelar en version av sig själv som handplockats att spela huvudrollen och Irma Vep.

Maggie är inte det mest självklara valet för rollen och ses på med lite misstänksamhet från vissa delar av teamet. Lite vilsen i situationen går hon verkligen in i sin research för rollen och tänjer på gränserna.

Det blir en inspelning som inte liknar någon annan med intriger och egon som ser till att hålla cirkusen igång.

Irma Vep är smart, rolig och resonerande kring kreativitet och konstnärlighetens villkor. Och dessutom en referensfest för den som intresserar sig för fransk filmhistoria.