Bigbug – Jeunets magplask

Den självlärde regissören Jean-Pierre Jeunet är trots att han inte är den mest produktiva av filmskapare en självklar del av den moderna franska filmen.

Redan med debutfilmen Delicatessen från 1991, som han gjorde med vännen Marc Caro, blev han en arthousefilmens nya älskling och efter uppföljaren De förlorade barnens stad (La cité des enfants perdus) fick han sitt första högprofilerade uppdrag.

Alien – återuppstår blev dock ingen framgång och inte heller något brett genombrott. Det skulle dock komma några år senare med hans första film franska film efter utflykten till Hollywood.

Amelie från Montmartre (Le fabuleux destin d’Amèlie Poulin) från 2001 är än i dag en av de filmer som människor över hela världen först kommer att tänka på när de tänker på fransk film.

I och med den går det att säga att hans karriär nådde sin peak. För efter det har det blivit allt längre mellan filmerna för honom och uppmärksamheten kring dem dessutom mindre.

Kanske är det fråga om ett klassiskt fall av prestationsångest eller så var det möjligtvis så att han med Amèlie helt enkelt hamnade i läget med en kreativ formtopp och den för honom optimala storyn att berätta?

Oavsett vilket så har han efter det egentligen aldrig varit nära att upprepa vare sig succén eller kvalitetsnivån, även om han gjort bra filmer också efter den.

När det vankas en ny film av Jean-Pierre Jeunet är det också fortsatt en sak som på många håll skapar uppmärksamhet och förväntningar, men det blir som sagt allt längre mellan varven.

I februari var det premiär för hans första långfilm på nio år, den Netflix-producerade Bigbug. Lite i skymundan ändå och efter att ha sett den kan jag lite förstå varför.

För i Bigbug är det tyvärr tämligen lite som minner om Jeunets tidigare briljans. Det är i stället i mina ögon i mångt och mycket ett tunt mischmasch av influenser från flera olika håll, mest tydligt Blade Runner och Monty Python.

Det kanske låter intressant och aptitretande och det hade det kunnat vara också med en Jeunet i gammal god form, en rimlig budget och ett vettigt manus.

Då och då glimtar det till av briljans även i Bigbug men alltsomoftast är det i stället flamsigt, överspelat och i avsaknad av Jeunets omvittnade genialiska visuella berättarglädje.

Bigbug utspelas i ett högteknologiskt 2045. Människan är omgiven av artificiell intelligens som tar hand om det allra mesta.

I en sorts retrofuturistisk förort blir en brokig skara människor fast i ett radhus då deras hushållsrobotar låser in dem för att skydda dem från det kuppartade uppror som andra robotar står för i samhället utanför.

Det blir en kamp för att försöka ta sig ut – och för att överleva varandras sällskap. För de går snabbt varandra rejält på nerverna.

Någon sorts lätt absurdistisk komedi är det nog tänkt att vara, men särskilt roligt blir det sällan. Fyndigt i bland men oftast bara skrikigt och utan finess.

Dessutom ser det produktionsmässigt tyvärr rätt plastigt ut och det flyhänta kameraarbete och finessrika bildspråk han tidigare visat prov på lyser oftast med sin frånvaro.

Mima förväntningar på Jean-Pierre Jeunets nästa film kommer inte att vara jättehöga efter detta.

Ett på tok för tidigt farväl

Ännu en dag med ett tragiskt besked från Frankrike. Denna gång att den blott 37 år gamle skådespelaren Gaspard Ulliel avlidit i sviterna efter en skidolycka i de franska Alperna.

Ulliel var inte bara framgångsrik skådespelare utan även känd som modell för det franska modehuset Chanel och beskedet om hans plötsliga död togs naturligtvis emot med stor bestörtning i Frankrike i dag.

Sedan genombrottet för snart 20 år sedan har han stått för en lång rad minnesvärda rollprestationer i såväl franska som internationella produktioner. I mars är det till exempel premiär för Marvel-serien Moon Knight är han spelar en av de ledande rollerna.

I sitt skådespelarmässiga uttryck var han i mina ögon en sorts fransk motsvarighet till Joaquin Phoenix, eller kanske ännu mer till också i på tok för ung ålder bortgångne storebrodern River, med en blandning av intensitet och sårbarhet.

För att hedra hans minne tänkte jag skriva några rader om den film som blev hans genombrott och var mitt första möte med honom: Jean-Pierre Jeunets En långvarig förlovning (Un long dimanche de fiançailles) från 2004.

I den spelar Gaspard Ulliel när det gäller scentid ovanligt liten huvudroll, ändå är den tack vare hans känsliga och oskuldsfulla men ändå intensiva skådespelande ändå hela tiden närvarande.

En långvarig förlovning, som bygger på Sebastièn Japrisots roman med samma namn, är berättelsen om en djup kärlekshistoria med det första världskrigets grymma skyttegravskrig som fond.

Audrey Tautou spelar Mathilde, en ung kvinna från Bretagne vars fästman Manech (Ulliel) efter kriget är försvunnen och förmodad död. Hon vägrar dock att acceptera att han skulle vara död och tar hjälp av en privatdetektiv att spåra upp och ta kontakt med de som var med honom vid fronten. Allt för att ta reda på vad som hänt och finna honom.

En långvarig förlovning var Jean-Pierre Jeunets första film efter den enorma succén med Amèlie från Montmartre och det är en film som både skiljer sig från och liknar sin föregångare.

Det man dock ska ha med sig är att det är en betydligt mörkare historia med en hel del obehagliga och kraftfulla scener. Å ena sidan är det en skildring av krigets fasor, å andra en humanistisk och fin berättelse om kärlek som övervinner det mesta.

Som alla av Jean-Pierre Jeunets filmer präglas den av berättarglädje, infallsrikedom och en enorm visuell påhittighet. Fotot är fantastiskt och målat i varma sepiatoner och den imponerande skådespelarensemblen som dignar av stora namn (Denis Levant, Albert Dupontel, Denis Levant, Jean-Pierre Darroussin, Marion Cotillard och Jodie Foster bara för att nämna några) levererar.

Och allra starkast glittrade Gaspard Ulliel som på alla sätt framstod som det fynd han senare skulle visa sig vara.

Denna sorgliga dag försöker jag i första hand att glädjas åt att ha fått njuta av hans insats i denna film och flera andra. Samtidigt som jag inte kan låta bli att också känna stor sorg över alla starka framtida rollprestationer från honom som vi nu aldrig får uppleva.

Vila i frid, Gaspard Ulliel!

Gott om franska inslag i årets Oscarnomineringar

De enorma frankofona framgångarna vid Oscargalan häromåret då The Artist och Jean Dujardin firade stora triumfer kommer förmodligen inte att upprepas under överskådlig framtid men det finns möjligheter till frankofona framgångar även i år.

I fredags offentliggjordes nomineringarna till årets gala och inte minst när det gäller bästa animerade långfilm och bästa foto håller sig fransk film väl framme. Sedan är det frågan om det ska bli sjätte gången gillt för kompositören Alexandre Desplat som den här gången är nominerad för sin originalmusik i Stephen Frears Philomena.

Alexandre Desplat följer i Maurice Jarres och Michel Legrands fotspår i Frankrikes stolta tradition av filmmuskikskapande och skulle verkligen vara förtjäna att få priset denna gång.

Riktigt glädjande är att konstatera att den härliga  Victor och Josefine (Ernest et Célsestine i original) är nominerad till bästa animerade långfilm. Där stöter den på delvis franskt motstånd i form av Dumma mej 2. Den senare är ju medregisserad av den franske animatören och röstkonstnären Pierre Coffin.

Den senare spelar förutom regisamarbetet en mycket viktig roll för den filmens lyckade resultat eftersom det är han som ger röst åt de populära minionerna. Om jag får gissa så tror jag inte att vare sig Victor och Josefine eller Dumma mej 2 kommer att kamma hem priset.

Det känns som klippt och skuret för den japanske mästaren Hayao Miyazakis avskedsfilm film The Wind Rises. Jag har förvisso inte sett just den men med tanke på vad han har uträttat tidigare så är per definition en Miyazaki-film alltid en välförtjänt mottagare av priset för bästa animerade långfilm.

Den andra kategorin med starka franska inslag är alltså bästa foto. Även där finns det två nominerade att hålla tummarna för, Philippe Le Sourd och Bruno Delbonnel. Tyvärr så är de inte nominerade för sitt arbete med några franska filmer utan för Wong Kar Wais The Grandmaster respektive Coenbrödernas Inside Llewyn Davis.

Bruno Delbonnel har nominerats tre gånger tidigare, bland annat för sitt arbete i Jean-Pierre Jeunet-filmerna Amélie från Montmartre (Le Fabuleux Destin d’Amélie Poulain) och En långvarig förlovning (Un long dimanche de fiançailles). Med tanke på att han blev förbisedd för dessa två fantastiska prestationer så kan det kanske vara dags för juryn att ge honom priset nu?

Julie Delpy är tillsammans med Richard Linklater och Ethan Hawke nominerad för bästa manus baserat på annat material för manuset till Before Midnight och dessutom är franska filmer nominerade i båda kortfilmsklasserna, det vill säga för spelfilm respektive animerad film.

Vilka som vinner priserna får vi veta under sedvanligt pampiga former natten till den 2 mars svensk tid.

Att fira ett namnsdagsbarn

Det är som bekant den 20 april idag och en blick i almanackan ger vid handen att Amelie har namnsdag. En ypperlig förevändning för att plocka fram det vid det här laget välanvända exemplaret av Amélie från Montmartre (Le Fabuleux destin d’Amélie Poulin) från 2001 av geniet Jean-Pierre Jeunet ur dvd-hyllan. Som om det skulle behövas en förklaring och särskild anledning för att se om denna en av världens bästa filmer.

Sagt och gjort, jag tog och såg om den. För vilken gång i ordningen vet jag inte. Vad jag dock vet är att den var precis lika bra den här gången också. Trots att det gått snart 11 år sedan den hade premiär nu (vart tar tiden vägen) har den inte tappat ett enda dugg i styrka och kraft. Egentligen tvärtom skulle jag vilja påstå. I det alltmer hårdnande samhällsklimatet i spåren av ekonomiska kriser, utbredd egoism och en extremhöger på frammarsch behövs filmer som Amélie från Montmarte, så fulladdad med humanism den är, mer än någonsin.

Eftersom detta är en frankofilblogg anser jag mig kunna utgå från att alla som hittar hit har sett Amélie från Montmartre minst en gång. Den ingår väl så att säga i kravbeskrivningen för att överhuvudtaget få kalla sig frankofil, eller hur? Så jag behöver knappast ge mig in på en beskrivning av vad filmen handlar om. Och om du som läser detta trots allt faktiskt inte har sett den så räcker det med att skicka med uppmaningen: gör det, för guds skull. Så snart som möjligt!

Det här är en filmupplevelse som jag inte ens önskar min värste fiende att missa. Jag har aldrig tänkt på det förr, men nu när jag har uppmärksammat det tror jag minsann att jag ska göra det till en årlig tradition att se om Amélie från Montmartre på Ameliedagen. Det går till och med att göra det till en dubbel årlig tradition. Varför inte se den på den franska Amélie-dagen också? Jag får kolla upp exakt när den är. Vad jag vet är dock att den inte är i dag. Dagens namnsdagsbarn i Frankrike är nämligen Odette.

En riktig delikatess för att fira 100

Dags för en milstolpe här på bloggen. BleuBlancRouge firar 100. Detta det hundrade inlägget har jag valt att tillägna den senaste delen i mitt pågående projekt att se om alla de där filmerna som en gång i tiden formade mig till den frankofil jag är. Nu har turen kommit till en film som definitivt får räknas till mina absoluta favoriter, Jean-Pierre Jeunets och Marc Caros fantastiska långfilmsdebut Delicatessen från 1991.

Jag kommer så väl ihåg när jag såg den för första gången, det var en varm sommarkväll i den kungliga huvudstaden. Utan att egentligen veta vad som väntade mig bänkade jag mig i den tämligen glest besatta salongen och blev helt knockad. Vilken film! Vilken upplevelse! Det vore fel att säga att jag aldrig hade sett något liknande eftersom herrar Jeunet och Caro ganska tydligt har låtit sig inspireras av både Terry Gilliam (och resten av Monty Python-gänget) och Jacques Tati, men det kändes ändå som något anmärkningsvärt och nytt – inte minst när det gällde att sammanfoga de där influenserna med ett eget och personligt uttryck.

Glädjande nog kan jag konstatera att Delicatessen håller än. Trots att jag vid det här laget har sett den många gånger och kan stora delar av den utantill så hittar jag vid varje genomsyn nya detaljer i den som ger den en ny känsla av fräschör. Med tanke på den enorma rikedomen på både infall och detaljer är det oerhört svårt att förstå att det är en film gjord med en snålt tilltagen budget.

Den både känns och ser ut som en riktigt dyr film. Man skulle kunna kalla Delicatessen för ett filmiskt skolboksexempel på devisen nöden är alla uppfinningars moder. Än mer imponerande är att inte bara regissörerna utan också större delen av det övriga filmteamet saknade erfarenheter av långfilmsproduktion. Att det var så märks sannerligen inte.

Trots att den historia som berättas i filmen i kombination med den komplicerade och grovt stiliserade visuella skrud som Jeunet och Caro valt att ge den är full av fallgropar och inbjuder till spretighet håller alla inblandade sin film i strama tyglar. Extra mycket beröm förtjänar Darius Khondji som står bakom det magnifika fotot och klipparen Hervé Schneid som verkligen fick slita för sin lön. De visade sig vara de perfekta medarbetarna för att iscensätta Jeunet och Caros tämligen vildsinta och anarkistiska vision i praktiken.

Det är kanske lite överflödigt att göra det på en frankofilblogg, jag antar att de flesta likasinnade redan har sett filmen eller känner till den, men för den som till äventyrs har missat Delicatessen och vad den handlar om ska jag trots allt skriva några rader om handlingen. Filmen utspelar sig i ett slitet hyreshus i ett post-apokalyptiskt Frankrike. Huset ägs av en burdus slaktare som har kommit på en drastisk idé för att komma tillrätta med den kroniska bristen på kött.

Han hyr under förespegling att man behöver en vaktmästare ut ett av rummen i huset, bara för att när tiden är mogen ta personen i fråga av daga, stycka honom och sälja köttet till de övriga hyresgästerna (som är väl medvetna om upplägget). När filmen inleds anländer en ny aspirant på tjänsten, en före detta clown som intet ont anande sätter igång med sina göromål. Saker och ting kompliceras när slaktarens dotter fattar tycke för den nya hyresgästen och funderar på vilket det bästa sättet att skona honom är. Tiden är dock knapp. I sin lokal på bottenplan vässar pappa slaktaren redan sina knivar.

Den udda kärlekshistorien mellan nykomlingen Louison och slaktardottern Julie är filmens centrala handlingsspår, men sannerligen inte det enda. Huset är fullt av udda karaktärer med märkliga egenheter och Jeunet och Caro väver skickligt in även de andra hyresgästerna i filmens veritabla lapptäcke till handling. Här finns infall och idéer för att fylla flera filmer till och några av sidospåren hade verkligen kunnat utvecklas ytterligare. Å andra sidan är det en styrka att våga praktisera ”kill your darlings” och inte falla i fälla i fällan att dra ut på saker för länge.

Med det enormt höga tempo filmen redan har och den strida ström av intryck som åskådaren hela tiden överöses av är det nog tur att filmen inte är längre än de 99 minuter den är. På så vis är Delicatessen en synnerligen välavvägd film. Precis som Jean-Pierre Jeunets egenhändigt regisserade globala superframgång Amélie från Montmartre (Le Fabuleux destin d’Amélie Poulin) är, även den sprängfylld av tokiga infall och märkliga, men korta, sidohistorier.

Jag rankar Amélie från Montmartre högre på min personliga topplista, men på sätt och vis var Delicatessen en mer drabbande filmupplevelse- och den är nästan lika drabbande i dag. Jean-Pierre Jeunet är utan tvekan en av filmhistoriens verkligt stora visuella genier.

Gentlemannatjuvar och läckra parisiska sekelskiftesmiljöer i underskattat matinéäventyr

Ursäkta inaktiviteten här på bloggen. Den senaste tiden har jag varit ur fas med mig själv. Nu under sommaren har jag arbetat tidiga morgnar: uppstigning 03.50 är åtminstone tidigt i min bok, men allt är såklart relativt. För en extrem nattuggla som moi même är det där med morgonpass, för att leverera en rejäl underdrift, inte direkt optimalt. Jag har försökt att laborera med olika längder på eftermiddagssömn för att återhämta mig någorlunda, men resultatet har ännu inte varit tillfredsställande.

Att sedan under de timmar som återstår innan det är dags att ånyo gå och lägga sig sätta sig ner och formulera någorlunda klartänkta (återigen, allt är relativt) tankar i bloggform har varit mig övermäktigt. Men efter att ha ägnat nästan hela gårdagen åt återhämtning känner jag mig nu redo att slå mig ner här vid datorn och skriva några rader om en film som jag har sett under veckan. Att sitta och titta på film fungerar alltid, nästan oavsett hur trött jag är.

Jag kände för att se något lättsmält och fartfyllt. Efter att ha konsulterat dvd-hyllan föll valet på Arsène Lupin, den filmatisering av Maurice Leblancs i frankofona länder enormt populära litterära skapelse som gjordes 2004 med favoriten Romain Duris i titlerollen.

Rollen som den berömda gentlemannatjuven är väl inte direkt herr Duris största stund i karriären, jag kan inte riktigt bestämma mig för om han passar i den eller inte, men med sin utstrålning och charm går han ändå i land med det hela. Han gör en stabil insats. Riktigt bra är dock Kristin Scott Thomas som för ovanlighetens skull får spela en skurkroll och det syns att hon verkligen har kul i sitt gestaltande av Arsènes ärkefiende Joséphine Balsamo.

Att ge sig på att filmatisera en så populär figur som Arsène Lupin, som för den frankofona publiken har samma status som Sherlock Holmes för den anglofila, har naturligtvis sina risker, vilket producenterna och regissören Jean-Paul Salomé fick erfara. Åtminstone om man pratar i strikt ekonomiska termer. Filmen kostade drygt 21 miljoner euro att göra, men spelade bara in knappt halva den summan. En rejäl förlustaffär med andra ord.

Många av de mest inbitna Arsène Lupin-fansen var också besvikna över att Jean-Paul Salomé, som också var högst delaktig i filmen manus, tog sig ganska ordentliga friheter med de litterära förlagorna (filmen innehåller delar ur flera av Maurice Leblancs romaner). Jag kan hålla med om att det inte är något mästerverk vi pratar om, men måste ändå säga att jag inte tycker att den är så dålig som många vill göra gällande.

Arsène Lupin är en ganska typisk fransk äventyrsactionfilm som de har sett ut de senaste åren. Den påminner till exempel en hel del om Luc Bessons Adèle Blanc-Sec i både berättarstil och produktion. Båda utspelar sig kring det förra sekelskiftet, Arsène Lupin lite tidigare än Adèle Blanc-Sec, innehåller en del övernaturliga element och kännetecknas av flyhänt kameraarbete.

Det handlar om rejäl underhållning av matinékaraktär för stunden. Mer eller mindre exakt vad man på förhand kunnat förvänta sig av en film av detta slag. Jean-Paul Salomés Arsène Lupin har också samma sköna lätt steampunkiga känsla som Guy Ritchies Sherlock Holmes över sig.

En sak som definitivt får föras upp på pluskontot när det gäller Arsène Lupin är de finfina på digital väg återskapade parisiska sekelskiftesmiljöerna. Här skymtar ett halvfärdigt Eiffeltorn och en lika halvfärdig Pont Alexandre III, liksom kvarteren kring den gamla Operan.

Just scenerna kring Operan kan vara de snyggaste när det gäller återskapande av gamla Parismiljöer sedan Jean-Pierre Jeunet väckte liv i de gamla hallarna i En långvarig förlovning. Ögongodis för oss Parisnostalgiker!

Ett minus är dock den väl tilltagna längden. Berättelsen håller inte för lite drygt två timmars speltid, även om Salomé försöker klämma in flera böcker i samma manus.

Vad hände med Marc Caro?

Den som precis som jag såg och älskade 90-talsfilmerna Delicatessen och De förlorade barnens stad (La cité des enfants perdus) kanske funderar över vad det blev av Jean-Pierre Jeunets medregissör i de filmerna, Marc Caro.

Framgångarna med de två filmerna ledde till att Jeunet hämtades över till Hollywood för att göra Alien – återuppstår och från den filmen har Jeunet regisserat sina filmer ensam – och via Amelie från Montmartre (Le fabuleux destin d’Amélie Poulain), En långvarig förlovning (Un long dimanche de fiancailles) och nu senast Micmacs (Micmacs à tire-larigot) gjort sig ett ännu starkare namn.

Marc Caro däremot försvann från uppmärksamhetens ljus.

Det är när man ser Jean-Pierre Jeunets egenhändigt regisserade filmer lätt att se vad Marc Caro bidrog med i samarbetet. Jag älskar verkligen Amelie från Montmartre och En långvarig förlovning, men kan ibland sakna den svartsyn och det mörker som fanns med i Delicatessen och De förlorade barnens stad.

Att det var Caro som stod för den delen i duons två långfilmer blir ännu tydligare när man ser Marc Caros hittills enda egna långfilm Dante 01. Den släpptes i Frankrike 2008 och nådde Sverige för ett år sedan. Här fick den dock ytterst begränsad uppmärksamhet och gavs ut direkt på DVD.

Dante 01 är en synnerligen mörk historia – duktigt pretentiös därtill. Det är en science fiction-film med religiösa och filosofiska undertoner och ambitioner. Inte helt olikt Stanley Kubricks mästerverk År 2001 – ett rymdäventyr ger den sig in och rotar i mänsklighetens mörka skrymslen och även Dante 01 avslutas i en färgexplosion.

En tydlig skillnad är dock att Dante 01 jobbar i det betydligt mindre formatet. Den är bara 78 minuter lång (jämfört med de 141 minuter som Kubricks film klockar in på) och gjord med förhållandevis låg budget. Enligt vissa uppgifter halverades budgeten när produktionen redan var i gång och det skulle i så fall vara en rimlig förklaring till de i ärlighetens namn ganska klena specialeffekterna.

Ambitionsnivån i Caros film matchar dock upp Kubricks. Dante 01 är en film fylld av religiösa och filosofiska referenser, metaforer och symboler. Det finns en undermening och symbolik med i stort sett allt. Från namnen på karaktärerna (vad sägs om bland annat Saint Georges, Perséphone, Bouddha, Lazare och Charon?) till Dante 01, den rödglödgade planet som hela berättelsen, bokstavligt talat, kretsar kring.

Med tanke på att det karaktärerna i filmen genomgår är en nedstigning i en sorts helvete är Dante 01 en passande – om än övertydlig – titel. Och just den där övertydligheten är genomgående problem. Plus att manuset inte riktigt lyckas backa upp ambitionerna och pretentionerna. Annars är själva grundidén inte alls dum.

Filmen utspelas på en rymdstation i omloppsbana runt den avlägsna planeten Dante 01. På rymdstationen förvaras ett antal dömda straffångar. Där används de som frivilliga försökskaniner i olika experiment. En dag anländer två nykomlingar: en ny forskare och en ny fånge. Båda kommer att på varsitt sätt för evigt rubba balansen på stationen. Inte minst den nya fången som tycks ha någon sorts övernaturliga krafter. Frågan är bara vem är han? – och vad har han råkat ut för egentligen?

Dante 01 saknar definitivt inte förtjänster, men det är samtidigt glasklart att det var Jean-Pierre Jeunet som var berättaren och stilisten i samarbetet med Marc Caro. Caro lyckas på egen hand inte riktigt omsätta sina oftast ganska goda idéer. Ambitionerna att gå på djupet stannar oftast vid skrapande på ytan och efter ett tag blir det bara överlastat.

Det finns de som tycker att Jean-Pierre Jeunet har blivit på tok för sentimental i sina filmer efter uppbrottet från Caro, vilket jag kanske kan gå med på i fallet Micmacs, och det finns som sagt fog för att anta att det var Marc Caro som stod för svartsynen och anarkismen i Delicatessen och De förlorade barnens stad. Dante 01 är som ett koncentrat av de mörka stråken i dessa filmer och ibland gnistrar det till.

Men i det stora hela saknar Caro utan Jeunet vid sin sida den värme och humor – och kanske framförallt det bultande hjärta – som fanns i deras gemensamma filmer och som gjorde Amelie från Montmartre och En långvarig förlovning till sådana fantastiska och oförglömliga filmupplevelser.

Dante 01 blev i det närmaste nedsablad av de franska kritikerna och den stora publiken uteblev. Så dålig tycker jag inte att den är, men i det stora hela är det en film för den som gillade filmerna som Caro gjorde med Jeunet och som vill veta vad det blev av honom. Se den gärna, men förvänta dig inte för mycket.