Frankofiliskolan del 12: Tidsresefarsen

Frankofiliskolans tolfte del ska handla om en film som det är stor chans att du redan har en relation till eftersom det är en av fransk films största exportsuccéer någonsin. De inhemska publikframgångarna, 13,8 miljoner stannade biljetträkneverket på, gör den till den femte mest sedda franska filmen någonsin på de franska biograferna.

Jag talar såklart om Jean-Marie Poirés komedisuccé Visitörerna (Les Visiteurs i original) från 1993. En tidsresefars skulle jag kategorisera den som. För den här filmen står med fötterna fast förankrade i den franska farstraditionen.

Den handlar om en riddare och hans betjänt som på 1100-talet ställer till det för sig och i hopp om att kunna rätta till problemet ber riddaren en trollkarl att skicka dem tillbaka i tiden för att kunna göra sakerna ogjorda. Det vill sig dock inte bättre än att de i stället skickas rejält framåt i tiden i stället. Till 1990-talet.

Kulturkrocken blir naturligtvis enorm och de två medeltidsmännen måste nu hantera det moderna livets alla potentiella fällor och dessutom och med hjälp av sina nutida ättlingar hitta ett sätt att resa tillbaka i tiden igen. Något som givetvis är lättare sagt än gjort.

Filmens manus är skrivet av regissören Jean-Marie Poiré och skådespelaren Christian Clavier, som spelar tjänaren i filmen. De två hade elva år tidigare jobbat ihop i julfilmen Le père Noël est une ordure som vid denna tidpunkt blivit en omistlig del av det franska julfirandet och den här gången blev succén omedelbar.

Att få Jean Reno, som främst via Luc Bessons Det stora blå (Le grand bleu) blivit en internationell stjärna, att spela riddaren var säkerligen en av nycklarna till att filmen gick så bra även utanför Frankrikes gränser. Lyckat var det också eftersom han och Clavier visade sig ha bra kemi mellan varandra och lyfter filmen med sitt samspel.

Allra bäst skådespelarmässigt skulle jag dock säga att Valérie Lemercier är. Hon är smått underbar i rollen som riddarens nutida ättling. Hon lyckas göra både en parodi på och varmt och kärleksfullt porträtt av en fransk aristokrat. Hon belönades också med en César för bästa kvinnliga biroll för sin prestation.

Visitörerna, som var en av de där filmerna som en gång i tiden skapade min frankofili, har kanske inte helt kunnat motstå tidens tand. När jag inför detta inlägg såg om den var jag inte alls lika road som när jag såg den i samband med den svenska biopremiären på 90-talet. Tonläget är högt och det blir direkt skrikigt emellanåt, mycket av humorn ter sig väl fånig och skådespeleriet balanserar på de flesta håll kring gränsen för överspel.

Men flera delar av den funkar fortfarande, en hel del är riktigt roligt än och underhållningsvärdet finns där.

I den förra delen av Frankofiliskolan skrev jag några rader om att jag tagit mig friheten att bortse från Eric Lévis projekt Eras självbetitlade första album i genomgången av de mest sålda franska albumen någonsin. Här får jag chansen att gottgöra det lite för det är Eric Lévi som har gjort musiken till Visitörerna och det är inte tu tal om att det var i arbetet med soundtracket som tankarna kring det som blev Era föddes.

Musiken här är som en förstudie till låtar som den globala topphitten Ameno och faktum är att en del av musiken till Visitörerna återanvändes på ett senare Era-album.

De enorma framgångarna för filmen Visitörerna ledde till två inhemska uppföljare och en amerikansk remake. Med varierat resultat. Den tredje filmen som kom så sent som för några år sedan kan du med gott samvete hoppa över.

Oangenämt återbesök av Visitörerna

Min vana trogen uppmärksammar jag den 14 juli, den franska nationaldagen med något franskt bakverk och en film som på något vis anknyter till den franska revolutionen. Bakverket blev en bit chokladtårta medan filmen i år fick bli Les Visiteurs: La Révolution från 2016. Bakverket var en mycket angenäm upplevelsen, filmen mindre så.

Les Visiteurs: La Révolution är del tre i filmserien om den medeltida riddaren Godefroy och hans väpnare Jacquouille och deras resor genom tiden. Den första filmen i serien, Visitörerna som den fick heta i Sverige, släpptes 1993 och blev en stor framgång såväl hemma i Frankrike som bland annat i Sverige. I den filmen hamnar de två hjältarna i ett då nutida Frankrike. Den andra delen släpptes fem år senare, men efter att en amerikansk remake i början av 00-talet blivit ett fiasko, blev det då inget av den planerade tredje delen.

Den kom alltså att se dagens ljus först för två år sedan och i den rör sig Godefroy och Jacquouille under den franska revolutionen, närmare bestämt 1793 i början av Robespierres skräckvälde. Han och flera andra viktiga personer under detta skede av revolutionen dyker också upp i filmens handling.

Förutom några roliga poänger kring det den franska revolutionens historia finns det sannerligen inte mycket att glädja sig åt när det gäller den senkomna tredje del i berättelsen om Visitörerna. Trots att alla nyckelpersoner från de första filmerna är tillbaka, skådespelarna Jean Reno och Christian Clavier i huvudrollerna och Jean-Marie Poiré som regissör, och att ett antal mer eller mindre kända franska skådespelare dyker upp i viktiga roller.

Det här är på många vis fransk fars när den är som sämst. Skrikigt, pubertalt och överspelat. Inte så konstigt med andra ord att den här filmen, till skillnad från de tidigare i serien, inte fått någon svensk distribution. Vad värre är så skvallrar filmens slut om funderingar på att göra även en fjärde del. Nej, efter denna film blir det till att äta lite med fransk chokladtårta för att få en bättre smak i munnen med sig från nationaldagsfirandet.