RSS Flöde

Etikettarkiv: Jean-Jacques Annaud

Katedralen brinner!

Den 15 april 2019 är ett datum för alltid inristat i den franska historien. Det var den dagen som landet så när höll på att förlora sitt allra mest kända monument och alla ovärderliga och oersättliga föremål som förvarades i dess innandömen.

Ja, jag pratar naturligtvis om dagen då den mäktiga 1300-talskatedralen Notre-Dame i Paris började brinna och var enligt expertbedömningar omkring av halvtimme till av okontrollerad brand från att totalförstöras.

Händelsen skickade chockvågor över hela världen och själv satt jag som klistrad framför tv-apparaten utan att riktigt kunna ta in vad som i direktsändning utspelades där framför mina ögon.

Att det så småningom skulle bli film av de dramatiska händelserna kändes redan från början oundvikligt och inom kort är inte två filmatiseringar Sverigeaktuella. Först ut är Notre-Dame brinner (Notre-Dame brûle) i regi av veteranen Jean-Jacques Annaud.

Filmen som fick svensk biopremiär i fredags är en överlag nagelbitande spännande historia, men samtidigt en aning ojämn. Vad den däremot hela tiden lyckas vara är häpnadsväckande rent bildmässigt.

Med hjälp av blandning av dokumentärt material, studiouppbyggda interiörer och inspelningar på plats i de arkitektoniskt liknande katedralerna i Bourges och Sens samt en slipad berättarteknik skapar Annaud en känsla av autenticitet och att vara på plats mitt i skeendet. Nästan så pass att man känner hettan från elden och svettas där i biofåtöljen.

Så långt är filmen nära på briljant. Vad jag däremot inte gillar lika mycket är när Annauds bakgrund i reklamfilmen får skina igenom väl mycket. Vissa sekvenser glider över i något som närmast liknar just reklamfilm, en sentimental och sockersöt sådan.

Dramatiken i de verkliga händelser och det hjältemod som inte minst räddningstjänstpersonalen som bekämpade elden i katedralen visade är minst sagt kraftfull nog i sig så att Annaud inte hade behövt förstärka med de små sidoberättelser som han vävt in i sin film.

Dessa invändningar till trots är mitt övergripande intryck av Notre-Dame brinner definitivt positivt. De nästan två timmarnas speltid närmast flyger förbi och jag är oftast som uppslukad av det som utspelas på bioduken. Även om jag fortfarande har svårt att greppa att det verkligen hänt. Trots att jag bara några månader efter branden var på besök i Paris och då på plats med egna ögon kunde beskåda förödelsen.

Duras Älskaren låter sig inte helt och hållet överföras till film

Ett sedan starten för snart tio år sedan pågående projekt här på BleuBlancRouge är att jag ser om filmer som bidrog till att göra mig till den frankofil som jag är idag. Nu har jag nått fram till en film som kanske tänjer på gränserna när det gäller en frankofilblogg eftersom den är inspelad på engelska.

Men eftersom det samtidigt är en fransk produktion som dessutom baseras på ett prisbelönt verk av en av den moderna franska litteraturens allra främsta författare så tycker jag ändå att den hör hemma här.

Det handlar som bilden avslöjar såklart om Jean-Jacques Annauds filmatisering av Marguerite Duras delvis självbiografiska roman Älskaren (L’amant). Romanen släpptes 1984, blev mycket omtalad och tilldelades det mest prestigefyllda av franska litterära priser: Prix Goncourt. Filmatiseringen fick sin urpremiär åtta år senare.

Att filmatisera en text av Marguerite Duras måste vara en av de svåraste utmaningar en filmmakare kan anta. Hennes prosa är egensinnig, mångbottnad och lämnar en hel del till läsaren att själv fylla i. Älskaren är ett typexempel. Det är en roman på bara omkring 150 sidor, men texten har en sådan densitet att den motsvarar en minst dubbelt så lång roman.

Jean-Jacques Annaud ger det ett ärligt och ambitiöst försök men när jag nu ser om filmen för första gången på knappt 30 år kan jag känna att han inte lyckats fullt ut i sin filmiska bearbetning av texten. När det gäller många av de där bottnarna i texten skrapar filmversionen bara på ytan.

Vad han i mina ögon lyckas bra med är att förmedla bokens centrala handlingsspår, det passionerade men komplicerade och förbjudna förhållandet mellan en 15-åriga franska flickan och en dubbelt så gammal kinesisk affärsman.

Filmen utspelas i dåvarande franska Indokina i skarven mellan 1920- och 1930-talen. De två protagonisterna träffas av en slump på en transportbåt över Mekongfloden och inleder i smyg så småningom ett förhållande. Men hur försiktiga de än är börjar rykten om deras förhållande att sippra ut, först på den internatskola där hon går och så småningom når de också hennes familj som hon har ett komplicerat förhållande till, inte minst modern och den äldre brodern.

Andra saker att skriva upp på filmens pluskonto är det vackra fotot, signerat Robert Fraisse, samt Gabriel Yareds (Oscarbelönad för musiken till Den engelske patienten och världsberömd för musiken till Betty Blue) finfina och sensuella soundtrack och genidraget att låta Jeanne Moreau läsa in filmens berättarröst.

Det var knappast någon slump att den här filmatiseringen gjordes just i början av 90-talet. Erotiska skildringar på film låg verkligen i tiden, bara någon månad efter Älskaren hade till exempel kioskvältaren Basic Instinct premiär. En hel del av de de där erotiska skildringarna hade något spekulativt över sig men jag tycker att Jean-Jacques Annaud med sitt mer konstnärliga angreppssätt i här han iscensätter och filmar sexscenerna klarar sig undan från det.

Med det sagt så vill jag ända säga att det här inte är en film för de pryda. De där sexscenerna, hur smakfullt iscensatta de än är, är många och tämligen explicita.