Att ta tunnelbanan tillbaka till tonåren

Om det nu ska bli en omstart så varför då inte göra den ordentligt? Sagt och gjort. När jag drog i gång den här bloggen så inledde jag också en sorts undersektion till att skriva om filmer, böcker och musik från den frankofona världen som på ett eller annat sätt var Sverigeaktuella.

En undersektion som gick ut på att se om, lyssna på och läsa om det som om den fick mig in på det frankofila spåret och det som fördjupade intresset och kärleken. En sorts undersökning av mina frankofila rötter helt enkelt.

Den tråden plockade jag upp i går genom att se om Luc Bessons Subway från 1985, ett av mina tidigaste starka frankofona minnen. Jag ska erkänna att jag var mycket osäker på om den skulle hålla. Till och med direkt tveksam, men det visade sig bli en synnerligen angenäm överraskning att återstifta bekantskapen med den.

Visst, väldigt mycket med den känns daterat och fast i sin tidsålder, men den verkligen spritter av en smittande berättarglädje som är desto mer tidlös. Oerhört roligt också att se den långa rad av skådespelare som här gjorde några av sina tidigaste framträdanden och som sedan blivit stora stjärnor.

Isabelle Adjani var redan etablerad, men Christophe Lambert, Jean Reno, Jean-Hugues Anglade och Jean-Pierre Bacri var sannerligen inte de aktade namn som de är nu. Alla ses i mer eller mindre bärande roller. Liksom Luc Bessons hovkompositör Eric Serra som något år senare blev världskändis för soundtracket till Det stora blå (Le Grand Bleu i original).

Handlingen i Subway är synnerligen okomplicerad, men det är heller inte handlingen som är grejen med filmen. Det här var en av de första succéfilmerna i den våg av franska filmer från 80- och 90-talen som kom att samlas under namnet Cinéma du look. Filmer av regissörer som var besatta av yta och stil mer än handling.

Luc Besson vilar inte på hanen. Filmen börjar mitt i en vild biljakt. Kassaskåpssprängaren Fred (Lambert) jagas av hantlangare till sitt senaste offer. Han har kommit över dokument som denne till varje pris vill ha tillbaka. Jakten slutar med att Fred tar sin flykt ner i Paris tunnelbanesystem och de vindlande underjordiska gångarna i anslutning till det.

Där stöter han på en hel del märkliga figurer som lever större delen av sitt liv där. Dessutom har han såväl polisen som gangsterns hantlangare – och den senares uttråkade hustru (Adjani) efter sig.

Handlingen känns som sagt av underordnad betydelse och det som bär filmen – och gör att den fortfarande håller så bra – är förutom berättarglädjen det intressanta persongalleriet, coolheten och den sköna stämning som genomsyrar filmen. Subway har en hel del noir över sig, men jag ser faktiskt också den som en sorts (på sin tid) modern western. De coola, fåordiga och namnlösa typerna trummisen (Reno) och rullskridskoåkaren (Anglade) är släktingar till rollfigurer ur Sergio Leones filmuniversum.

Livet är det som pågår parallellt med det andra livet

Sent omsider tänkte jag nu skriva några rader om en intressant film som släpptes på svensk dvd för en dryg månad sedan. Tid för mord som den heter här (originaltiteln är L’autre vie de Richard Kemp) hade fransk biopremiär i juni förra året, så det har tagit lite tid för den att ta sig hit.

Det är en thriller med tidsresetema och den långfilmsdebuterande regissören Germinal Alvarez, som också skrivit filmens manus, lyckas riktigt skapligt med att undvika den genrens många fallgropar. Med tidsresetemat och parallella handlingsförlopp följer alltid stor risk för logiska vurpor och blindspår, men några stora sådana har i alla fall inte jag hittat i Tid för mord.

Det hela tar sin början i La Rochelle år 2010. Den luttrade och lite slitna polisen Richard Kemp (Jean-Hugues Anglade) utreder ett mord på en kvinna.  När han kommer till brottsplatsen noterar han snabbt flera saker som påminner honom om jakten på en seriemördare som gäckade honom i början av hans karriär som polis och som han aldrig fick fast. Det enda vittnet till händelsen är psykologen Hélène Batistelli (Mélanie Thierry).

När han lite senare återvänder till brottsplatsen attackeras han av en okänd förövare och förflyttas på något märkligt sätt tillbaka i tiden. Han kan förvånat konstatera att han nu befinner sig 20 år tidigare, strax innan seriemördaren ger sig på sitt första offer. Richard Kemp har helt enkelt fått en ny chans att inte bara få fast mördaren, utan också att rädda flera människors liv.

Det finns dock en viljestark och ihärdig person som gör uppgiften lite svårare – hans yngre jag. I ett försök att få en lierad söker han upp den yngre versionen av Hélène Batistelli. Allt den äldre Richard Kemp gör i det förflutna riskerar dock att sätta igång en serie oförutsedda och svåröverblickade händelser.

Det krävs naturligtvis att man köper konceptet tidsresor för att uppskatta en film som Tid för mord. Om man gör det är detta en spännande och underhållande film för stunden. Den bjuder kanske inte på något som vi inte sett förr, men den känns som en fräsch variation på temat tidsresethriller.

En starkt bidragande anledning till att filmen fungerar är Jean-Hugues Anglade. Han är det perfekta valet för rollen som Richard Kemp och övertygar stort både som den äldre och den yngre Richard Kemp. Om man bortser från rollen i den stenhårda och mörka tv-serien Braquo kan detta vara hans finaste insats sedan genombrottet i den klassiska åttiotalsrullen Betty Blue.

Bric-a-Braquo?

Nu är det bara några få dagar kvar tills att årets Césargala går av stapeln. Som bekant är flera av skådespelarna i det nu i Sverige bioaktuella ypperliga franska dramat Polisse (eller Polis som den ju heter här) nominerade. Vilket är helt i sin ordning. Polisse är en skådespelardriven film och hela ensemblen imponerar stort. Bland de nominerade finns Nicolas Duvauchelle och Karole Rocher.

Du som har sett Polisse känner igen dem som Mathieu och Chrys, du vet de två som är partners på jobbet och där han så tydligt är förälskad i henne. För den som vill se mer av deras fina sampel finns mer att hämta. De båda spelar nämligen mot varandra i en annan imponerade produktion i polismiljöer, tv-serien Braquo vars första säsong faktiskt finns utgiven på svensk dvd.

Braquo är ytterligare ett bevis på något som jag har varit inne på förut här på bloggen, att fransk tv är på stark frammarsch. I likhet med Polisse är Braquo karaktärsdriven och jobbar mot en så stark verklighetskänsla som möjligt, men i övrigt skiljer sig de sig åt. I Polisse är poliserna idealistiska och drivs framåt av en stark känsla av att göra det rätta. I Braquo är det en betydligt smutsigare polisvärld vi dyker ner i.

I centrum för handlingen står en liten specialgrupp bestående av fem personer inom Parispolisen som länge fått jobba med mer eller mindre fria tyglar. Ledningen har sett mellan fingrarna för gruppens tveksamma metoder och snedsteg på fel sida av vad lagen säger är tillåtet eftersom den har visat upp exceptionellt bra resultat när det gäller brottsbekämpning.

Att brottsbekämpningen i sig delvis har bestått av lagbrott har setts som ett nödvändigt ont. Men när serien tar sin början är det slut på denna ändamålen helgar medlen-attityd. Några av cheferna högre upp i hierarkin och en synnerligen nitisk internutredare har bestämt sig för att sätta stopp för gruppens framfart. Kosta vad det kosta vill. De är lika benägna att gå utanför lagens råmärken för att sätta dit gruppen som den är för att sätta dit brottslingar. Det är som sagt en smutsig polisvärld som skaparen av Braquo, Olivier Marshal, tar oss med in i.

Braquo inleds med att Max, en av gruppens ledargestalter, i sin frustration under ett förhör tappar fattningen och utför en extremt våldsam handling. Det ger de personer som vill åt gruppen möjlighet att dra åt tumskruvarna när det gäller gruppen i allmänhet och Max i synnerhet. Det hela slutar med att Max tar livet av sig och att gruppen i sin iver över att försöka rentvå sin älskade kollegas namn snärjer in sig i ett nät av handlingar, den ena värre än den andra. Situationen blir värre och värre i en ständigt nedåtgående spiral av lögner och brottsliga handlingar. Hela tiden med en mer och mer desperat jagande internutredare efter sig.

Braquo är som sagt skapad av Olivier Marchal, en herre som efter många år som polis sadlade om och blev skådespelare/ manusförfattare/regissör. Hans filmer är ofta inspirerade av verkliga händelser som han varit med om under sina år som i tjänsten. Ett av hans adelsmärken är strävan efter en så realistisk känsla som möjligt och Braquo är ett typexempel på det. Den har jämförts med både The Wire och The Shield.

Jämförelsen med den förstnämnda (världens kanske allra bästa tv-serie om du frågar mig) är lite långsökt, men parallellerna med The Shield är många. Båda handlar ju om små polisenheter som inte drar sig för att töja på lagens gränser för att nå sina mål och om personer som mer eller mindre viger sina liv åt att stoppa dem.

Men det finns naturligtvis skillnader också. En uppenbar är miljöerna. The Shield utspelar sig i ett förvisso ruffigt men ändå hett och soligt Los Angeles. Färgskalan i fotot blir med automatik varm. Braquos Paris är lika grått, skitigt och deprimerande som karaktärernas sinnen.

En annan skillnad är ambitionsnivån i dialogerna. Där The Shields skapare Shawn Ryan siktar in sig på det närmast Shakespeareanska, och lyckas bra med det, sjunger Olivier Marshal återigen realismens lov – och lyckas även han. Två olika tillvägagångssätt med nästan samma fängslande resultat. Den övergripande jämförelsen mellan The Shield och Braquo faller dock ut till den förstnämndas fördel. Braquo dras med några för många besvärande klichéer för att riktigt stå sig i konkurrensen.

Den första säsongen av Braquo består av åtta avsnitt, fyra regisserade av Olivier Marshal och fyra regisserade av Frédéric Schoendoerffer, och bjuder på ständigt stegrande spänning. Braqou är en intensiv, närgången och svettig historia filmad med den äran med den i sammanhanget numer närmast obligatoriska handhållna kameran.

Dynamiken inom den under större delen av serien fyra personer starka gruppen är genomgående starkt skildrad och skådespeleriet håller mycket fin nivå. Karole Rocher och Nicolas Duvauchelle är lika bra här som i Polisse. Allra bäst är dock Jean-Hugues Anglade. Rollen som gruppens informelle ledare Eddy Kaplan är förmodligen hans livs bästa. Och då räknar jag in rollen som Zorg i Betty Blue. Få kan spela så luggsliten och eländig med sådan elegans.

Olivier Marshal har hittills in karriär hållit en ojämn nivå. När han är bra, som i Braquo och Fiender emellan (36 i original) är han mycket bra, medan han kan också vara direkt dålig också. Som i debutfilmen Gangsters. Hans senaste långfilm Les Lyonnais har jag inte sett än, men den återfinns bland de Césarnominerade så det är naturligtvis en film som jag ser fram emot att se.

Apropå att se fram emot, dvd-boxen med hela den andra säsongen av Braquo ligger därhemma och väntar på mig. Jag ska bara få tillräckligt med tid över för att kunna sätta mig och se så mycket som möjligt av den i ett svep (det är så jag helst vill se tv-serier). Det ser jag fram emot.

Känn ingen Zorg för mig Göteborg

Jo, jag vet. Den har egentligen ingenting med saken att göra men jag kunde helt enkelt inte låta bli att sätta denna lek med Håkan Hellströms klassiska debut som rubrik till detta inlägg om Jean-Jacques Beineix Betty Blue (eller 37°2 le matin som den franska originaltiteln faktiskt lyder) från 1986. Med tanke på att jag började att skissa på detta inlägg sittandes på en buss till just Göteborg kändes det än mer omöjligt att låta bli.

Betty Blue är den senaste filmen som jag kastat mig över i mitt pågående projekt att se om de filmer som en gång i tiden gjorde mig till den frankofil jag är i dag. En sorts återgång till och undersökning av rötterna, helt enkelt.

Mitt första möte med Betty Blue var förvisso den två timmar långa bioversionen och det jag nu såg om var den tre timmar långa version integrale (som jag tycker är den bättre versionen), men ändå.

Jag är inte helt säker på exakt när det var jag såg Betty Blue första gången. Helt säkert är att jag inte såg den då den var bioaktuell första gången, det måste snarare ha varit någonstans precis i skarven mellan 80- och 90-tal. Jag skulle tro att det var 1989.

Under alla omständigheter var det en alldeles särskild upplevelse. Jag menar, det finns en hel del saker för en hormonstinn kille i de övre tonåren att uppskatta i filmen om man säger så.

Jag har förvisso sett om den några gånger sedan dess, men det var säkert tio år sedan sist och jag var lite osäker på om den skulle ha samma starka inverkan på mig nu med 40-årsdagen just runt knuten. Det hade den. Ja, kanske inte exakt samma inverkan men den berömda öppningen är alltjämt sensationell.

Förtexterna är fortfarande suveränt stilfulla och Gabriel Yareds positivhalande tivolimusik till inledande ledmotiv fungerar perfekt som en föraning av den emotionella karusellfärd som väntar åskådaren. Och så kommer den där första scenen.

Den famösa scenen där mycket lite lämnas till fantasin och kameran i en lång tagning sakta närmar sig protagonisterna Zorg och Betty mitt i ett intensivt samlag. På väggen bortom dem hänger en reproduktion av Mona Lisa, en väl vald symbol för karaktären Bettys gåtfullhet.

Redan här har Jean-Jacques Beineix etablerat känslan av att det här inte är en film som alla andra och att det det är en upplevelse utöver det vanliga som väntar åskådaren. Den känslan hänger kvar och så mycket kan konstateras att Betty Blue är en film som det inte går att vara likgiltig inför. Det är lite älska eller hata som gäller och den blev också mycket riktigt rejält omdiskuterad på sin tid.

Betty Blue var en film som provocerade, inte minst genom hur den utmanade och flyttade fram gränserna för vad man kunde visa på (ickepornografisk)film när det gäller nakenhet och sexskildringar. Med tiden har vi blivit betydligt mer blasé på den punkten och av den anledningen borde Betty Blue inte kännas så anmärkningsvärd när det gäller det sexuella, men det gör den. Kanske beror det på att kemin mellan den då filmdebuterande Béatrice Dalle och Jean-Hugues Anglade är så exceptionellt stark.

Även om Jean-Jaques Beineix avsikt säkerligen delvis var att provocera sin publik känns nakenheten och de många tämligen explicita sexscenerna aldrig omotiverade eller spekulativa. De fyller sin funktion i berättelsen och motiverar sin plats i händelseförloppet, ett händelseförlopp som blir mycket mer klart och psykologiskt välgrundat i den långa versionen.

Det är lätt att fastna i en diskussion kring det sexuella, inte minst för att den delen av filmen är så framträdande, när man pratar om Betty Blue men det är verkligen att nedvärdera filmens många andra kvaliteter och den är minst lika sensuell som sexuell. Banden mellan Betty och Zorg ligger verkligen inte bara på det strikt fysiska planet, de ligger djupare än så.

Sensualismen tar sig även uttryck på andra sätt än i kemin mellan de ledande karaktärerna. Lystret i det varma sydfranska solljuset under filmens inledande dryga halvtimma glömmer väl ingen och Jean-Jacques Beineixs fantastiska bildbehandling och användande av färger spär också på den där sensualismen.

Jean-Jacques Beineixs känsla för bildberättande är verkligen ett kapitel för sig. Varje enskild scen är perfekt komponerad och en fest för ögat. Trots att filmen i år alltså firar 25-årsjubileum känns den fortfarande förbluffande modern rent bildmässigt. En annan sak som absolut inte har åldrats är den svarta humor som Beineix kryddar sin film med.

Det finns dock saker med Betty Blue som inte riktigt håller lika bra. Jag skrev tidigare att den långa versionen är mer psykologiskt välgrundad än den korta och det vidhåller jag, men det förhindrar inte att den inte haltar en aning när det gäller karaktärsdjupet. För det gör den.

När det gäller den de psykologiska aspekterna är det emellanåt lite platt. Vissa övergångar i händelseförloppet är (även i den långa versionen) lite väl hastiga och kanske inte helt trovärdiga. Framförallt när det gäller Zorgs beteende går det någon gång att sätta ett litet frågetecken när det gäller trovärdigheten.

Men å andra sidan är Betty Blue i grund och botten en film om l’amour fou (med stort L), så det kanske inte är helt relevant att tala alltför mycket i termer av trovärdighet. Kärleken har väl fått oss alla att åtminstone någon gång göra något som vi kanske inte fullt och fast kan förklara? Utöver det går det absolut att rent allmänt fundera en del kring tveksamheter när det gäller kvinnoporträtten i filmen.

Trots sina små fel och brister framstår Betty Blue än i dag som en stark film som förtjänade den Oscarsnominering för bästa utländska film som den fick. Det är en visuellt smått häpnadsväckande roadmovie som lika handlöst som sin bipolära titelperson kastar sig mellan stämningslägena.

Om du till äventyrs inte har sett den bör du snarast göra det för visst är det en film som det hör till den frankofila allmänbildningen att ha sett? Det gäller bara att stålsätta sig för en emotionell berg- och dalbanefärd och att inte vara för pryd. Annars kan det bli tre jobbiga timmar.

Nikita, c’est joli comme prénom

Bland alla andra projekt jag har i gång, jag är väldigt förtjust i att dela in mitt filmtittande i projekt, går ett ut på att se om de filmer som en gång fick mig att verkligen älska fransk film. Dels för att se om de håller än i dag, dels för att på något sätt vis ännu bättre kunna förstå grunden till min frankofili.

Jag inledde projektet för några veckor sedan med att se om Den fula gubben (Monsieur Hire) och det kommer att fortgå med förmodligen ojämna mellanrum. Jag kommer helt enkelt att slänga in någon av dessa filmer i DVD-spelaren när jag har tid för det (bland alla andra projekt och jobbrelaterade uppgifter).

I går kväll var en sådan tidpunkt och då valde jag att ge mig i kast med en av de verkligt viktiga filmerna när det gällde att forma min frankofili, nämligen Luc Bessons Nikita. Jag kommer till och med exakt ihåg när jag såg den första gången. Det var fredag den 3 september 1990 på Filmstaden i Sundsvall. Jag var minst sagt laddad för att se den.

Bessons Det stora blå var en av de första filmerna som jag verkligen tokhyllade när jag 1988 inledde min bana som filmkritiker. Jag var förvisso bara 17 år och synnerligen lättimponerad då, men ändå. Det stora blå gjorde ett mycket starkt intryck på mig (eftersom den i huvudsak är engelskspråkig har jag dock valt att inte räkna in den i mitt ”grunden till frankofili”-projekt).

Men Det stora blå hade ändå inte riktigt förberett mig för den enormt starka upplevelse som Nikita skulle bli. För mig var Luc Besson, i alla fall fram till Quentin Tarantinos intåg på filmscenen några år senare, skaparen av de coolaste filmer jag kunde tänka mig.

Jag har såklart sett om Nikita några gånger sedan dess, men nu var det några år sedan så jag var lite orolig för hur jag skulle tycka att den håller idag. Det visade sig att all min oro var obefogad. Nikita är fortfarande en synnerligen cool film och det är egentligen förbluffande hur bra den håller. Även med nutida mått mätt är det en visuellt slående och snygg film, med sitt raffinerade kameraarbete, sin rappa klippning och fräcka scenografi.

Stil hade de onekligen, Luc Besson och de andra Cinéma du look-regissörerna. Sedan finns det en annan sak med Luc Bessons tidigare filmer som absolut inte får underskattas och det är Eric Serras fantastiska musik. Den ger varje film en distinkt ton och röst som det känns helt omöjligt att tänka sig filmen utan.

Jag var lite rädd att jag skulle tycka att själva storyn i Nikita skulle ha åldrats dåligt och att en genomsyn med mer vuxna ögon skulle avslöja fel, brister och håligheter i både logik och psykologisk skärpa, men inte heller där blev jag särskilt besviken. Visst är Nikita, liksom alla andra filmer av Cinéma du look-gänget, egentligen lite av stil över innehåll, men även storymässigt har den motstått tidens tand tämligen väl.

Den lätt samhällskritiska touchen av modell A Clockwork Orange light fungerar och Nikitas förvandling från nerknarkad ungdomsbrottsling till slimmad mördarmaskin är förvisso snabbt skildrad men ändå hyfsat trovärdig. Och jag tycker att Nikitas kamp för att hålla isär och samtidigt klara av de diametralt skilda rollerna som effektiv lönnmördare i statens hemliga tjänst å ens sidan och naivt och storögt förälskad sambo å den andra håller.

Anne Parillaud gör verkligen sitt livs roll och är hjärtskärande trovärdig i sin skildring av den inre dragkampen mellan de två rollerna. Det är med tanke på hur hans karriär har utvecklat sig sedan dess kul att se Jean-Hugues Anglade i en så normal och nedtonad roll som här.

I den mån någon beskrivning av handlingen är nödvändig (har inte alla frankofiler sett den här filmen redan?) så går den alltså ut på att en snart 20-årig nerknarkad flicka efter ett våldsamt rån med dödlig utgång döms till ett långt fängelsestraff. Innan hon hamnar i fängelset tas hon omhand av underrättelsetjänsten och de fingerar att hon dör av en överdos. Sedan ställs hon inför ett tufft val: att antingen gå med på att tränas i statens tjänst eller att få ta plats i den grav som alla andra tror att hon redan ligger i. Den missanpassade Nikita går motvilligt med på att låta sig tränas och lärs under de kommande åren upp till en effektiv mördare i statens tjänst.

Med tanke på hur bra filmer Luc Besson bevisligen kunde göra är det tragiskt vilket skräp hans namn som regel nuförtiden förknippas med, även om hans senaste film Adèle Blanc-Sec var ett steg i rätt riktning.