RSS Flöde

Etikettarkiv: Jean Gabin

En legendar har gått ur tiden

lautner

Regissören Georges Lautner, en av fransk underhållningsfilms allra största, är död. Han avled i Paris i går fredag, 87 år gammal. Georges Lautner föddes i Nice och är kanske mest känd för sina många, framgångsrika samarbeten med den legendariske dialogmakaren och manusarbetaren Michel Audiard (för övrigt pappa till Jacques Audiard, en av fransk films mest intressanta regissörer den senaste 20 åren). Audiards dialoger var aldrig vassare och rappare än i klassikern Les Tontons flingeurs (eller Klädsel: vardagsdräkt med revolver som den osannolika svenska titeln fick bli., en titel som när filmen fick nypremiär på bio ändrades till den marginellt mindre märkliga Tuffa killar med revolver.) från 1963, en film som regisserades med stor ackuratess och fenomenal timing av just Georges Lautner. Les Tontons flingeurs råkar vara en av mina absoluta favoritfilmer och för att hylla Georges Lautner tänkte jag i dag tipsa om just den. På samma gång blir det en hyllning till en av mina stora favoriter på skådespelarfronten, den  Italienfödde före detta brottaren Lino Ventura som i Les Tontons flingeurs svarade för sitt livs roll.

Tontonsflingeurs

Lino Ventura spelar ex-gangstern Fernand. Han har dragit sig tillbaka från den kriminella banan men när en god vän till honom, tillika maffiaboss, på sin dödsbädd ber honom om en tjänst att dels tills vidare ta hand om dels affärerna, dels maffiabossens dotter tackar han ja. Alla är dock inte så glada över att utbölingen Fernand glider in och tar över verksamheten, tvärtom. Det är många som är intresserade av att röja Fernand ur vägen och själva få ta över maffiaimperiet. Fernand tvingas avvärja det ena försöktet att ta honom av daga, samtidigt som han försöker hålla koll på den vildsinta och partysugna dottern.

Les Tontons flingeurs är en sorts både hyllning och parodi av 40-talets hårdkokta noir-filmer. Den innehåller en mängd hejdlöst roliga och klassiska scener. Den mest berömda är där några skrupelfira gangsters med ljusskygg agenda sitter i ett kök och försöker kallprata med varandra samtidigt som de dricker hysteriskt stark och illasmakade hemgjord likör. Faktum är att Michel Audiard inte var särskilt förtjust i den scenen eftersom han ansåg att den inte tillförde berättelsen något men Georges Lautner behöll den i filmen och det visar på hans storhet och goda omdöme som regissör.

Lino Ventura är dom jag redan tidigare har varit inne på helt fantastisk i rollen som Fernand. Han är på samma gång både stenhård och älskvärd. Men han är inte den ende skådespelaren i filmen värd att nämna. Les Tontons flingeurs är rent allmänt en välagerad historia, men det går ändå inte att komma ifrån att Bernard Blier förtjänar att lyftas fram lite extra för sin rollprestation som Raoul Volfini, Fernands huvudmotståndare i berättelsen. Scenerna mellan Ventura och Blier är alla minnesvärda.

Den som har följt den här bloggen ett tag vet säkert att Jean Gabin är min absoluta favorit bland franska skådespelare och det var faktiskt först tänkt att han skulle spela rollen som Fernand. Men han hade för långtgående och kostsamma krav på vilka personer som skulle ingå i filmteamet vilket fick producenterna, som inte alls trodde att filmen skulle bli någon succé och var ute efter att göra den för så lite pengar som möjligt) valde att gå på ett annat spår och i stället vände sig till Lino Ventura. Bland annat till Michel Audiards stora glädje. Han och Gabin kom nämligen mer eller mindre omgående ihop sig. Trots att jag är ett stort fan av Gabin så får jag lov att erkänna att jag också tror att allt ordnade sig till det bästa. Jag tror inte att någon annan hade kunnat göra rollen som Fernand bättre än vad Lina Ventura gjorde den. Det känns verkligen som att han förkroppsligar den perfekt. Och en hel del av äran för det kan naturligtvis tillskrivas regissören Georges Lautner och dennes utmärkta personregi.

Les Tontons flingeurs blev ingen omedelbar klassiker. Faktum är att den noterade enbart måttliga publikframgångar och inte heller kritikerna var övertygade om filmens storhet. 1963 när filmen släpptes var snarare Nya vågen filmerna det som kritikerna, så att säga, gjorde vågen åt. Men med tiden växte filmens rykte och fler och fler noterade dess förtjänster och nu betraktas den rent allmänt som en klassiker och en omistlig del av filmhistorien för den som är intresserad av fransk film. Något som jag utan tvekan skriver under på. Mycket mer underhållande än Les Tontons flingeurs blir det inte. Tack för den, och alla andra minnesvärda filmer, Georges Lautner och vila i frid!

 

Det är då som det stora vemodet rullar in…

Postat den

LE-QUAI-DES-BRUMES-1938_portrait_w858

Klassikerdags på SVT. I anslutning till den fjärde delen av den för övrigt smått briljanta och i allra högsta grad sevärda dokumentärserien The Story of film visar SVT 2 Marcel Carnés Dimmornas kaj (Le quai des brumes) från 1938. Filmen startar klockan 22.15 och får absolut inte missas av den som är frankofilt lagd och har det minsta intresse för fransk filmhistoria.

Dimmornas kaj är ett av de stora verken från den så kallade poetiska realismen, en filmisk inriktning som tillsammans med den tyska expressionismen banade väg för den amerikanska film noir som firade stora triumfer under 40- och 50-talen. I Dimmornas kaj finns det absolut en hel del att gotta sig åt för den som, liksom jag, är förtjust i just film noir. Det svartvita fotot med sitt användande av skarpa skuggor, den ödesmättade tonen och inslag av gangsterelement. Dessutom agerar filmens huvudperson i vissa skeenden precis som de tuffa privatdetektiverna i de klassiska amerikanska filmerna.

Dimmornas kaj var det andra av flera framgångsrika samarbeten mellan regissören Marcel Carné och manusförfattaren och poeten Jacques Prévert. Bland de övriga återfinns andra klassiker (och faktiskt ännu starkare filmer än Dimmornas kaj) som Dagen gryr (Le Jour se lève) och Paradisets barn (Les Enfants du paradis), men mer om dem vid ett annat tillfälle.

Dimmornas kaj handlar om desertören Jean (spelad med sedvanlig skärpa av Jean Gabin). Han anländer, märkt av krigsupplevelser i franska Indokina, till ett av dimmor insvept och dystert Le Havre. Där hamnar han tillslut på en liten bar belägen på en kaj vid hamnen. Där träffar han den unga kvinnan Nelly (spelad av Michèle Morgan) som han blir blixtförälskad i, men också några andra bedagade existenser.

Den föräldralösa Nelly tas om hand av butiksägaren Zabel, en man inblandad i mystiska affärer och som inte drar sig för att använda sig av utpressning och dra nytta av uppkomna situationer. Zabel ser snabbt Jean som en bitter rival om Nellys gunst. Dessutom gör sig Jean ovän med stadens lokala gangsters, som för övrigt också är i luven på Zabel. Ska Jeans och Nellys spirande kärlekshistoria ha någon som helst chans att gro trots dessa omständigheter?

Dimmornas kaj är ingen munter film, det vilar något olycksbådande över den från första stund. Men ett genomgripande drag inom den poetiska realismen är att filmerna samtidigt hittar något vackert och just poetiskt i de dystra omständigheterna. Att filmerna från den här tiden var ganska dystra var naturligtvis också en spegling av vad som var på väg att ske i Europa vid den här tiden. Det andra världskriget var ju bara ett år bort.

Att filmen var så mörk gjorde att producenterna egentligen inte trodde särskilt mycket på den, det var på många sätt stjärnan Jean Gabins förtjänst att den blev gjord eftersom han däremot trodde väldigt mycket på den. Det visade sig att Jean Gabins känsla var rätt. Publiken älskade den. Och dess klassikerstatus är odiskutabel.

”Monsieur Jambier, 45 rue Poliveau, pour moi, ce sera 1 000 F”

Postat den

traversee-de-paris

Den 17 maj det är för mig Jean Gabin-dagen. Detta med anledning av att det var just den 17 maj år 1904 som denne en av mina absoluta favoritskådespelare genom alla tider föddes och det burkar jag uppmärksamma genom att se någon av den franske filmlegendarens filmer. I år föll mitt val på att se om den odödliga klassikern La Traversée de Paris (eller Svart gris i Paris som den totalt osannolika svenska titeln fick bli) från 1956. Den utspelar sig 1942, mitt under andra världskriget och den tyska ockupationen av Paris. Jean Gabin spelar målaren Grandgil som övertalas av Marcel (spelad med sedvanlig timing och älskvärdhet av Bourvil), en arbetslös taxichaufför som försörjer sig som kurir på svarta marknaden, att hjäpa till att frakta fyra resväskor fulla med kött tvärs över hela Paris till en adress i Montmartre. Grandgil visar sig vara en slug och långtifrån medgörlig person som inte drar sig för att utnyttja situationen. Scenen där han trissar upp lönen för uppdraget med den ansvarige slaktaren monsieur Jambier (spelad av Louis de Funès) är en klassiker. Och själva uppdraget i sig är bokstavligt talat livsfarligt. Om du skulle bli upptäckt av några tyskar eller medlöpare kn det sluta riktigt illa och till råga på det behöver de genomföra förflyttningen till fots.

La Traversée de Paris är en fantastiskt underhållande film på flera plan. Den är spännande, rolig och välspelad. Storyn är enkel men filmen har fler lager än vad den först ger sken av. Manuset är välskrivet och vasst och de ledande rollfigurerna är komplexa och mångbottnade. Filmen är bara 80 minuter lång men under den tiden hinner de byta skepnad flera gånger och agera på sätt som det både går att tycka väl och illa om. Den här dualismen och främst de negativa dragen var något som inte sågs på med helt blida ögon av den samtida publiken. Så pass kort tid efter krigsslutet ville man helst se hjältemodiga och rättrådiga figurer som kunde stå som förebilder på via duken. Några sådana finns inte i La Traversée de Paris, men det är också det som gör den så intressant. Och det är säkerligen också en av huvudanledningarna till att den fortfarande engagerar och fascinerar sin publik. Den i bland rätt cyniska och mörka bilden av livet i det ockuperade Paris som ges i La Traversée de Paris har också med tiden fått ett rykte om att vara något av den mest realistiska och verklighetsnära skildringen i fransk film av den perioden. De ibland tvära kasten mellan humor, svartsyn och nagelbitarspänning bidrar naturligtvis till filmens styrka. Fotot av den nattliga färden genom Paris är alldeles lysande utfört. Filmen spelades förvisso in i färg men framkallades till slut i svartvitt. Ett bra val. Det svartvita fotot med sitt dramatiska användande av skuggor ger en perfekt visuell inramning av berättelsen och bidrar definitivt till filmens starka atmosfär. Glöm att filmens regissör Claude Autant-Lara blev nya vågen regissörernas gemensamma och speciella hatobjekt med motivering att han enligt dem var portalfigur för det de kallade ett gammalt och föråldrat franskt filmmakande. För en filmintresserad frankofil är denna film ett måste att ha sett!

En av världens bästa filmer nu i ännu bättre skick

Postat den

Med all respekt för alla norrmän som firar sin nationaldag i dag så betyder den 17:e maj något helt annat för mig. Detta datum 1904 föddes en av mina absoluta favoritskådespelare Jean Gabin och därför brukar jag varje år den 17:e maj försöka hinna med att se minst en av de många klassiska filmer som han medverkade i. I år fick det bli en riktig höjdare, faktiskt en av världens allra bästa filmer om du frågar mig (och många andra cineaster med för den delen), Jean Renoirs Den stora illusionen (La Grande illusion) från 1937.

Detta pacifistiska och humanistiska mästerverk som lagom till sitt 75-årsjubileum kommit ut i en nyrestaurerad version på Blu-Ray och det ska sägas att de som restaurerat filmen, från de originalnegativ som länge troddes vara förstörda men som till slut hittades hos cinèmateket i Toulouse, har gjort ett fenomenalt jobb. Bildkvalitéten är häpnadsväckande, vilket naturligtvis gör sitt till för att ytterligare förhöja upplevelsen.

Trots att det gått 75 år sedan den gjordes så har filmen inte tappat något av sin kraft och den framstår alltjämt, trots att den inte innehåller några egentliga krigsscener, som en av de starkaste antikrigsfilmer som någonsin gjorts. Det centrala budskapet om samförstånd och ömsesidig respekt stack rejält i ögonen på vissa samtida. Inte minst nazisterna i Tyskland som genast förbjöd filmen.

Den tyska propagandaministern Joseph Goebbels utnämnde den till ”samhällets filmiska fiende nummer 1” och efter det att Tyskland 1940 ockuperat Frankrike gavs order om att alla kopior av filmen skulle föras till Berlin och förstöras. Vilket många trodde var vad som hände. Men efter kriget lyckades man hitta delar av filmen på olika ställen och utifrån dessa kunde man pussla ihop en någorlunda komplett version av den som så småningom kunde visas. Och efter många år hittades så originalnegativen i Toulouse, så den version av filmen man nu kan se är alltså den ursprungliga.

Titeln La Grande illusion valde Jean Renoir sannerligen inte av en slump. Han, liksom många andra, kände naturligtvis av de spända politiska läget i Europa och vartåt det hela barkade och titeln är en direkt referens till den brittiske författaren Norman Angells bok The Great Illusion från 1909, en bok i vilken han argumenterade för att det inte skulle bli några krig i Europa på 1900-talet. Han menade att det i det industrialiserade samhället fanns sådana gemensamma ekonomiska intressen  som skulle om inte omöjliggöra krig så i alla fall radera ut alla möjliga vinster av att föra krig och att det i längden skulle betyda att det inte skulle bli några fler krig i Europa. Vi vet alla hur fel han fick.

Jean Renoir använde sig delvis av sina egna erfarenheter från första världskriget när han gjorde Den stora illusionen. Han tjänstgjorde själv som pilot och Jean Gabin använder i några scener faktiskt exakt de kläder som Renoir använde under kriget. Den stora illusionen utspelas i inledningen av första världskriget. Två franska piloter, aristokraten kapten de Boëldieu och löjtnanten Maréchal som kommer från arbetarklassbakgrund, skjuts under ett spaningsuppdrag ner och tillfångatas av tyska styrkor.

De två möts av oväntad respekt av den tyske kommendanten von Rauffenstein, den stridspilot som skjöt ner dem. Von Rauffenstein, även han av aristokratisk börd, visar sig vara bekant med släkten de Boëldieu. De två fransmännen förs till ett fångläger där de sammanförs med engelsmän, ryssar och andra fransmän. Alla av olika militär grad och av olika börd. Även här behandlas de med respekt av sina tyska fiender och bland fångarna utvecklas en stark vänskap , men innerst inne finns naturligtvis hela tiden en tanke på att fly.

Utöver pacifismen och humanismen är klass ett viktigt tema i Den stora illusionen. Även om den är inne och rotar i och kommenterar mörka tendenser och strömningar i sin samtid så är den övergripande känslan den ger den av förbrödring och ett hopp om mänskligheten. Det rakt igenom utsökta skådespeleriet av finfina aktörer som exempelvis den ledande trojkan Jean Gabin (Maréchal), Pierre Fresnay (de Boëldieu) och Erich von Stroheim (van Rauffenstein) är en fröjd att skåda.

Den stora illusionen är en fantastiskt vackert fotograferad och perfekt iscensatt film. Den är gripande, varm och emellanåt faktiskt riktigt rolig film. Kort och gott: ett av filmhistoriens allra främsta verk. Historisk är den också eftersom det var den första icke engelskspråkiga film som nominerades till en Oscar för bästa film.

Som jag ser det ingår Den stora illusionen i vad som kan kallas för den filmhistoriska allmänbildningen och en film som den som på fullt allvar vill kalla sig för cineast måste ha sett. Har du dessutom ett specialintresse för fransk film (vilket du säkert har om du hamnat på den här bloggen) är det hela än mer solklart.

Stora texter i det korta formatet

I morgon är det äntligen dags för det som har kommit att bli en av årets verkliga höjdpunkter för mig. Då drar nämligen Bokmässan i Göteborg igång och årets mässa blir min elfte raka. Nog för att jag egentligen alltid har gillat att läsa, men innan jag 2001 besökte mässan för första gången kunde jag inte riktigt förstå nöjet i att under ett antal timmar trängas med tusentals människor på en förhållandevis liten yta. Mer eller mindre direkt när jag först satte min fot inne i de stora lokalerna förstod jag vad jag hade gått miste om. Det bara kändes helt rätt.

Lagom till årets mässa har jag lyckats läsa ut en (skönlitterär) bok igen. Du som följer bloggen vet att läsandet är en ständig källa till dåligt samvete för mig. Tiden tycks helt enkelt inte räcka till mer än läsande av ofta jobbrelaterad facklitteratur. Missförstå mig inte nu, att läsa facklitteratur kan vara nog så tillfredsställande, men jag hade gärna sett att jag hade tid, eller kanske tagit mig tid, att ägna mig åt mer av det där lustfyllda och helt självvalda läsandet.

Hursomhelst så har jag nu en ny bokupplevelse att berätta om: En spik, en ros (Sept nouvelles och Sous le Pont Mirabeau i original) av Madeleine Bourdouxhe.  Det är en samlingsvolym av noveller som den belgiska författarinnan skrev under olika delar av sin livstid. Det är ingen lång bok, de åtta berättelserna tar bara 156 sidor i anspråk, men den tog ändå sin tid att läsa för mig. Inte för att den var dålig, tvärtom. Den här boken hade jag inte velat sträckläsa, om jag så hade tyckt mig ha tid till det.

Det kändes efter varje enskild novell helt naturligt att lägga boken åt sidan och låta texten riktigt sjunka in. Novellerna liksom kräver eftertanke. Madeleine Bourdhouxes språkbehandling är en aning besynnerlig. Å ena sidan kärv, korthuggen och koncentrerad, men samtidigt också vacker och poetisk. För att tala filmspråk, vilket jag om bekant gärna gör, skulle man kunna likna hennes språk vid en litterär variant av den poetiska realism som firade stora triumfer i fransk 30-talsfilm. Tänk Dagen gryr (Le jour se lève), Dimmornas kaj (Le Quai des brumes) och Människans lägre jag (La bête humaine). Det går till och med så långt att jag nästan ser Jean Gabins och Arlettys ansikten framför mig när jag läser novellerna!

En spik, en ros består av en serie starka och gripande kvinnoporträtt. De poetiskt realistiska (för att fortsätta att använda den filmiska referensen) texterna är karga, vackra, samhällskritiska och gåtfulla – allt på samma gång. Slutprodukten är lite krävande, men å andra sidan rikligt belönande. Madeleine Bourdhouxhe hade en i sanning originell berättarröst och En spik, en ros är en bok att läsa och bära med sig i tanken länge efteråt.

Att uppmärksamma en legend

Postat den

frenchcancan

I går var det som bekant Norges nationaldag, men för oss frankofiler finns andra anledningar att uppmärksamma 17 maj.

På just det datumet 1904 föddes nämligen en av fransk films största genom alla tider: skådespelaren Jean Gabin. Eller Jean-Alexis Moncorgé som han egentligen hette.

För egen del uppmärksammade jag Gabins födelsedag med att se om Jean Renoirs French Cancan (Fröjdernas gata i Sverige) från 1954 som förra året släpptes i en restaurerad nyutgåva på DVD som jag fick med mig ett exemplar av hem från en resa till Paris i höstas.

Jean Gabins insats i den färgsprakande musikaliska filmen hör knappast till hans finaste stunder, men själva filmen är ändå på många sätt intressant. Inte minst för att det är en film i vilken Jean Renoir rör sig i sin berömda fars, målaren Pierre-Auguste Renoir, miljöer i 1890-talets Montmartre.

Att filmen utspelar sig i varitémiljöer är dessutom en sorts resa tillbaka till rötterna för Jean Gabin som kom in i showbiz som revy- och operettsångare. En period arbetade han till och med på legendariska Moulin Rouge i Paris, som spelar en minst sagt viktig roll i French Cancan.

En miljö som Jean Renoir också var synnerligen bekant med från sin uppväxt med sin berömda målare till far. Faktum är att filmen är ett sorts kärleksbrev till det Montmartre han växte upp i.

Flera av scenerna är komponerade och färgsatta som tavlor gjorda av någon av de många målare som var verksamma i dåtidens Montmartre och kring Moulin Rouge. Däribland naturligtvis pappa Renoir, men allra främst Henri de Toulouse-Lautrec.

Berättelsen i French Cancan om hur en musikcaféägare på ruinens brant förvandlar en fattig flicka till storstjärna och samtidigt skapar egen framgång är föga originell, men med tanke på den kunskap om det som skildras som finns i ensemblen får filmen mer tyngd än de flesta liknande historier.

Att dessutom legendariska franska artister som Edith Piaf, Patachou och André Clevet passerar revy i filmen minskar inte direkt dess styrka.

French Cancan är en stilfull och härlig film av en av Frankrikes bästa regissörer någonsin och med en av Frankrikes bästa skådespelare någonsin i huvudrollen. Det räcker såklart för att göra den till en film man verkligen bör ha sett om man är intresserad av fransk populärkulturell historia.

Att den dessutom står sig bra i konkurrens med de många framgångsrika samtida amerikanska musikalfilmerna gör naturligtvis inte saken sämre.