Prinsens resa – fransk animerad familjefilm med japansk touch

Den franske mästeranimatören Jean-François Laguionie är tillbaka på de svenska biograferna, åtta år efter storverket Tavlan (Le Tableau). Den här gången med Prinsens resa (Le voyage du prince), en sorts fristående uppföljare till Le château des singes från 1999.

Den här gången har Luguionie haft en medregissör i form av Xavier Picard och jag vet inte om det beror på någon form av kompromissande kring den konstnärliga visionen mellan dessa två, men Prinsens resa är inte lika vass som vare sig Le château des singes (mig veterligen inte visad i Sverige, åtminstone inte i kommersiell distribution) eller Tavlan. Denna gång känns det lite platt emellanåt, såväl animerings- som manusmässigt.

Med det sagt så saknar den heller inte sina stunder av briljans. Prinsens resa innehåller en del fantastiskt vackert animerade scenerier och manuset som med sina filosofiska funderingar och sin lågmälda civilisationskritik har mer släktskap med japanska Studio Ghibli än exempelvis amerikanska Disney, innehåller även det sina guldkorn.

Prinsens resa utspelar sig i en värld befolkad av apor och handlar om den åldrade prinsen Laurent som under en expedition för att upptäcka eventuella andra länder i världen går genom isen och spolas i land på en strand i ett främmande land.

Han upptäcks av den nyfikne pojken Tom och tas om hand av dennes föräldrar, som är forskare som uteslutits från sitt lands vetenskapsakademi för att de fört fram teorier om att just deras sort av apor inte är den enda i världen.

De tar om hand och vårdar prinsen, men håller honom samtidigt fången för att studerar honom som ett vetenskapligt objekt en gång för alla ska kunna bevisa att deras bespottade teorier var korrekta.

Den ende som behandlar prinsen mer som ett subjekt och också lär sig att tala hans språk är pojken Tom. Prinsen övertalar Tom att ta med honom ut från fångenskapen och visa sin värld. Nyfiket och storögt får prinsen först en idealiserad bild av den tekniskt avancerade staden och civilisationen, men bilden blir snart mer komplex. Under ytan visar det sig vara ett stelbent samhälle som binds samman med rädsla och konsumtion som ledord.

Prinsens resa är en resonerande och stillsam berättelse som behandlar flera aktuella ämnen och riktar civilisationskritik främst mot våra västerländska samhällen. Möjligtvis försöker den få in för många olika ämnen, framför allt med tanke på att det är en familjefilm men också för att en det smugit sig in en del banaliteter och bara halvtänkta tankar i manuset.

Men det sammantagna intrycket av Prinsens resa blir ända utan tvekan sevärd!

Ett färgsprakande konstverk till familjefilm

Börjar du som jag känna dig lite trött över likriktningen inom animerad familjefilm? Att det mesta av det som produceras inte minst av genrens amerikanska giganter oavsett hur välgjort det må vara trots allt följer ett mönster som tycks återupprepa sig i film efter film.

Då finns ett finfint botemedel i form av den franska filmen Tavlan (Le Tableau) av Jean-François Laguionie. Den på alla sätt fantasifulla och färgstarka filmen som hade urpremiär hemma i Frankrike i fjol gick tidigare i denna månad sent omsider upp på svenska biografer. Tavlan är en film som blandar animationstekniker och som trots sin blott 76 minuter långa speltid bjuder på infall nog för flera filmer.

Tavlan bygger på lite av samma premiss som Toy Story gjorde, nämligen vad som händer i en fiktiv värld när människorna inte tittar. I det här fallet handlar det, föga överraskande, om en tavla. Eller snarare livet i en tavla, en tavla som konstnären lämnat ofullständig.

Det har skapat en tydlig social hierarki inom tavlan. Högst i rang står de färdigmålade, eller fullbordade som de kallas, och under dem lyder i tur och ordning de de halvfärdiga och de skissartade kludden.

Grupperingarna är tydliga och egentligen inte ifrågasatta, förrän en färdigmålad pojke och en halvfärdig flicka som funnit varandra och blivit förälskade ger sig iväg för att försöka hitta målaren och få honom att slutföra målningen och därmed sudda ut de sociala skillnaderna.

Det blir ett äventyr med flera beröringspunkter med den moderna konsthistorien. Jean-François Laguionie har inspirerats och influerats kraftigt av klassiskt måleri i allmänhet och mästare som Henri Matisse, Pablo Picasso, Marc Chagall och Amadeo Modigliani i synnerhet i skapandet av sin film. Inte minst blinkningarna till Matisse är tydliga.

Och det är klart att upplevelsen förhöjs en aning om man har lite koll på några av dessa målares mest berömda verk, men det är absolut inte så att man behöver högskolepoäng i konstvetenskap för att kunna uppskatta Tavlan. Själva berättelsen i sig är så egensinnig, spännande och underhållande att den säkert fängslar ändå.

Tavlan är en suggestiv och enormt vacker film, dessutom med ett intensivt bultande hjärta under den färgsprakande och tjusiga ytan. Till och med den svenska dubbningen av ljudspåret är gjord med finkänslighet och bra tonträff, något som långtifrån alltid brukar vara fallet när animerade familjefilmer ska översättas till svenska.

Jag rekommenderar naturligtvis den som har möjlighet till det att se filmen med franskt tal, men den svenska dubbningen håller definitivt måttet. Tavlan är en ypperlig film att samla hela familjen kring, den innehåller något för alla.

Gott nytt år kära läsare!