RSS Flöde

Etikettarkiv: Jalil Lespert

Marseille – som ett grekiskt drama

Marseille

Frankrikes äldsta stad Marseille grundades redan på 600-talet före Kristus av grekiska kolonisatörer. Med andra ord känns det passande att den i Sverige nu dvd-aktuella filmen Marseille (De guerre lasse i original) från i år har formen av ett grekiskt drama.

På ytan är det en maffiafilm men den innehåller alla ingredienser från en klassisk grekisk tragedi. Marseille handlar om Alex. Han är son till en maffiaboss och efter fyra år i främlingslegionen återvänder hem till just Marseille. Hans förflutna gör sig tämligen omgående påmint.

De ouppklarade affärer i den undre värld han tillhörde och som fick honom att lämna den provencalska hamnstaden för fyra år sedan är nämligen alltjämt ouppklarade och hans mäktiga fiender ser inte positivt på uppgifterna om att han skulle vara tillbaka i staden. I mixen finns också den kvinna han tvingades lämna. Hon har sedan dess en ny partner men känslorna mellan dem finns fortfarande kvar.

Det börjar kännas både stereotypt och en aning tråkigt att det så ofta handlar om kriminalitet och våld när Marseille porträtteras på film. Eftersom kriminalitet och våld är två grundstenar i den här filmen var jag initialt en aning tveksamt inställd till den.

Därför blev jag desto gladare när jag konstaterade att regissören Olivier Panchot så tydligt ändå ville något mer med sin film. Han lyckas förvisso inte fullt ut, manuset är lite för tunt och karaktärsutvecklingen för grund för att verkligen svara upp mot de grekiska dramer den hämtat inspiration från, men jag applåderar och gillar ambitionsnivån.

Marseille är ödesmättad och stämningsfull så det räcker och skådespelarna med Jalil Lespert och Tchéky Karyo som mest kända namn i täten gör ett starkt jobb med det material de har fått att arbeta med. Det är en mörk film, inte bara handlingsmässigt utan också när det gäller den färgskala den är filmad i, och det är svårt att inte beröras av berättelsen.

Det hade dock med hjälp av ett lite vassare och mer genomarbetat manus kunna blivit ännu starkare. I den här formen är Marseille vad jag skulle beskriva som en klockren trea på en femgradig skala och därmed väl värd att se.

Snyggt värre men inte så mycket att Yv(es)-as över

Postat den

Yves Saint Laurent

Okej, det var en dålig ordvits där i rubriken, men jag kunde bara inte låta bli. 14 år i närheten av Göteborg börjar ta ut sin rätt. Jalil Lesperts bioaktuella biografiska film Yves Saint Laurent är en på många sätt oerhört kompetent film. Den är snygg, välagerad och har smått fantastisk scenografi. För att inte tala om kläderna, fattas bara annat med tanke på ämnet. Men samtidigt är det en ganska platt film. Lite på samma sätt som Monica Z, den svenska succéfilmen om Monica Zetterlund, ser den rätt ut, låter rätt och underhåller men känns också en aning platt och ger framförallt ingen ny förståelse eller information kring de verkliga personer den skildrar. Det finns helt enkelt inte så mycket under den tjusiga ytan.

Utgångspunkten för Jalil Lesperts film är märkligt likt den i dokumentärfilmen Yves Saint Laurent: Den stora kärleken (L’Amour fou) från 2010, det vill säga att den börjar med att Yves Saint-Laurents livskamrat Pierre Bergé strax efter den store modeskaparens död auktionerar ut parets omfattande konstsamling. Och precis som i dokumentären är Pierre Bergé minst lika mycket av huvudperson som Yves Saint-Laurent själv. Jalil Lespert har dessutom låtit Pierre Bergé i Guillaume Galliennes utmärkta tolkning ledsaga oss åskådare genom filmen i en voice over. Jalil Lespert handskas överhuvudtaget mycket varsamt med personen och myten Yves Saint-Laurent, lite väl varsamt kan man nog tycka. De kontroversiella och problematiska drag han hade hastas liksom förbi i en film som är mer av pliktskyldigt redovisande och konventionell än fördjupande. Vi får inte veta något mer om Yves Saint-Laurent än vad som är allmänt känt och den ger sig inte alls på någon som helst förklaring om vad som drev honom.

Filmens stora förtjänster är som jag redan har varit inne på det följsamma och fina fotot, scenografin och kostymerna och skådespelandet. Guillaume Gallienne som spelar Pierre Bergé har jag redan nämnt och Pierre Niney är mycket bra som Yves Saint-Laurent. Dessutom ses ett antal mer eller mindre kända franska skådespelare i mer eller mindre stora roller. Sedan gör det ju aldrig ont att se fina och chica Parismiljöer på stor duk. Om inte annat för det mig alltid att drömma mig bort till Paris för en stund och sämre sysselsättningar än att dagdrömma lite om Paris kan jag definitivt tänka mig.

Summa summarum är Yves Saint Laurent i mitt tycke en klart sevärd film även om jag skulle rekommendera dokumentären Yves Saint Laurent: Den stora kärleken alla dagar i veckan om jag tvingades välja.

 

Fransk tv på frammarsch

Postat den

Film är bäst på bio. Det är en gammal, men alltjämt sann, sanning. Att tv är bäst på dvd är dock något förhållandevis nytt – men icke desto mindre sant. Åtminstone när det gäller att konsumera någon av alla de fantastiska tv-serier som producerats under den veritabla guldålder som tv-serien som konstnärlig form varit inne i de senaste dryga tio åren.

Att sitta och vänta en vecka, eller som i reklamkanalernas fall med sina högst godtyckligt inlagda pauser mitt i säsongerna ibland betydligt längre än så, känns helt barockt i jämförelse med att vänta till dess att serien i fråga släpps på dvd (vilket inte brukar ta så lång tid) och sedan se allt i sin egen takt. Det finns få saker inom populärkulturen som slår att belägra sig i tv-soffan och hejdlöst frossa i en bra tv-serie.

Under den gångna helgen gjorde jag just det: plockade fram en dvd-box ur hyllan, satte mig i tv-soffan och plöjde igenom en hel tv-serie. Ja, det blev inte riktigt det där strecktittandet bara avlöst av kortare matpauser som kan vara så häftigt, men jag tog mig igenom hela serien under loppet av två dagar. Med vetskap om att jag hade andra saker på agendan valde jag en serie av lämplig längd för att hinna med mig. 8 x 52 minuter är trots allt inte mycket.

Med sin så vitala och omfångsrika filmproduktion är det inte så lite märkligt att Frankrike länge varit rejält eftersatt när det gäller tv-underhållning i allmänhet och tv-serier i synnerhet. Men nu är det på väg att ändras. På senare år har den franska tv-industrin, med Canal+ i spetsen, inlett en intressant satsning på en ambitiös och påkostad egenproduktion av tv-serier. Med tanke på hur hårt man har hållit på den franska identiteten med exempelvis lagstadgad reglering av minsta tillåtna andel franskspråkig musik i etermedia, är det lite konstigt att det dröjt så länge innan man satt igång en egenproduktion att möta den svallvåg av främst amerikanska tv-serier som sköljer över Europa med.

Men bättre sent än aldrig. Nu återstår det att se om det blir ett lyckat projekt. En helt avgörande faktor om de inhemska franska produktionerna ska klara sig i den tuffa konkurrensen med de amerikanska serierna är självklart kvaliteten. Och glädjande nog kan jag konstatera att de av de senaste årens franska tv-serier som jag har sett håller god klass.

Pigalle, la nuit, den serie som jag såg nu i helgen och som gjorde succé på fransk tv i fjol, är inget undantag. Det är en serie som sannerligen inte skäms för sig i jämförelse med många mer namnkunniga amerikanska serie. Den når inte upp till samma nivå som serier som Sopranos, Deadwood eller Twin Peaks. Men då pratar vi å andra sidan om serier som är bland
det bästa som någonsin producerats för tv, så att ens jämföra med dem är orättvist.

Fast jämförelsen är inte helt irrelevant. Pigalle, la nuit innehåller, utan att egentligen alls likna någon av dem, vissa element som för tankarna till dessa tre mästerverk till tv-serier. Framförallt är det Twin Peaks som ekar i den suggestiva berättelsen om en man på jakt efter sin försvunna syster bland skuggor och neonljus i Paris kanske mest ökända kvarter.

För det är såklart kring Pigalles många nattklubbar och sex shoppar som handlingen i Pigalle, la nuit kretsar. Det hela inleds med att Thomas, en framgångsrik numer Londonbaserad fransk affärsman, under ett besök på en av Pigalles nattklubbar till sin stora förvåning får syn på sin syster Emma bland stripporna. Han har inte haft kontakt med henne på över två år och försöker ta sig fram till scenen för att prata med henne.

Han hinner dock inte innan hennes nummer är slut och när han senare på kvällen försöker få tag på henne visar det sig att hon har försvunnit. Thomas släpper allt som han kommit till Paris för och ger sig huvudstupa in i Pigalles ljusskygga undre värld för att leta reda på Emma. Det är en undre värld som hastigt håller på att bli ännu otryggare eftersom det samtidigt sakta men säkert blåser upp till storm i kampen mellan de två hänsynslösa män som konkurrerar om herraväldet på Pigalle. Och Thomas och Emma tycks bli viktiga brickor i det spelet.

Det är såklart en aning spekulativt att förlägga en tv-serie till den här typen av miljöer och Pigalle, la nuit innehåller sin beskärda del (och lite till) av nakenhet. Dessutom är det som att beträda ett veritabelt minfält av klichéer. Glädjande nog lyckas skaparna Hervé Hedmar och Marc Herpoux undvika att kliva på någon av de där minorna. Frikostigheten när det gäller nakenhet kan självklart kännas lite spekulativ, men aldrig omotiverad. Den är dessutom oftast iscensatt med ett visst mått av sensualism.

Själva scenerierna och miljöerna är extremt viktiga för handlingen. Nattklubbarna och deras omgivningar är nästan som en egen rollfigur i berättelsen och det lyfts fram av det vackra och suggestiva fotot. Möjligtvis kan jag tycka att den lätt poetiska sensualismen i fotot är att skönmåla grannskapet en aning. Jag har förvisso ingen enorm erfarenhet av det att grunda det på. Jag har bara varit där en gång (för att ta ett typiskt turistiskt foto av mig själv mot Moulin Rouges berömda fasad), men även om det var i fullt dagsljus en strålande sommareftermiddag, fyllde området mig mest med obehag.

Pigalle, la nuit är ett synnerligen välskrivet drama. Samtliga karaktärer är genomarbetade och flerbottnade och precis som i de bästa moderna amerikanska tv-serierna försiggår det en hel del mellan raderna och under den yttre handlingen. Det är ömsom spännande, ömsom gripande och det bjuds på flera oväntade vändningar. Dessutom är det välspelat rakt igenom.

Jalil Lespert är fantastisk som Thomas och alltid sevärda Simon Abkarian briljerar i rollen som lätt Tony Soprano-anstruken melankolisk nattklubbsmogul. Jag gillar verkligen att Hedmar och Herpoux i detta deckarnas tidevarv har undvikit att falla för frestelsen att göra polisen till en del av berättelsen. Det hade om något så lätt kunnat förvandla det hela till en riktig klichéfest.

Pigalle, la nuit utspelar sig förvisso i ljusskygga miljöer där gränsen till det kriminella hela tiden är suddig och ofta medvetet överskrids, men det genomgående temat är trots det kärlek och saknad – och den besatthet som dessa saker kan ge upphov till. Jag skrev tidigare att det ekar en hel del av Twin Peaks om Pigalle, la nuit. Inte minst för att ingen annan rollfigur sedan Laura Palmer har varit så totalt närvarande och påtaglig i handlingen trots sin egentliga frånvaro i händelseförloppet som Emma. Vem mördade Laura Palmer? har blivit till vad har hänt med Emma? – och jag är nästan lika fängslad den här gången.